(Efter att i par poster ha kommenterat sentida rektorstillsättnigar, hoppar jag här tillbaka till spridda minnen från studenttiden i början av 1960-talet.)
– – –
De första studentåren i Uppsala framstår för mig i efterhand som vitala och präglade av ungdomlig nyfikenhet. Jag kommer visserligen diffust ihåg att det kunde vara grått, ensamt, kallt och ruggigt vid Fyris ibland, men på det hela taget trivdes jag. Jag gick mina läkarkurser ordentligt, samtidigt som jag studerade teoretisk filosofi en tid och kom igång med cellforskning på Histologen. Jag hade också annat för mig som fastnat i minnet. Däri ingår förstås en del socialt studentliv i form av såväl högtidliga gasker som enklare vardagsfester och nationsdanser, men sådant lämnar jag här åt sidan för tillfället.
Sedan tonåren var jag intresserad av lyrik och skrev dikter. Det var naturligtvis inga märkvärdigheter. Jag gjorde det dock med stort allvar och upplevde mitt juvenila skrivande som angeläget och autentiskt, även om läsekretsen bara bestod av enstaka vänner.
1961 fick jag möjlighet att för första gången komma ut i tryck till en större offentlighet. Jag tror det var en student på Filosoficum som tipsade om att Bonniers just hade börjat ge ut Rondo, en unglitterär tidskrift med Torsten Ekbom, Björn Håkanson, Leif Nylén och Torkel Rasmusson som redaktörer. En dag gick jag hem till Leif Nylén och överlämnade några nyskrivna prosadikter med den samlande titeln ”Behov i vindjakten”. Jag var inte bekant med någon av redaktörerna. Nylén bodde dock i närheten och tog vänligt emot papperen vid sin dörr. Texterna publicerades i Rondo 1961(2). I samma nummer medverkade också sedermera framstående författare som Göran Tunström och Bengt Emil Johnson, förutom redaktörerna själva.
Det var förstås roligt också när mitt första vetenskapliga arbete publicerades. Men jag tror att jag var mer spänd och glatt förhoppningsfull medan jag gick och väntade på att de där fåtaliga prosadikterna skulle komma av trycket. I den tidens kulturklimat var det en notabel händelse att Bonniers satsade på en ny litterär tidskrift. Ganska snart dök det också upp en anmälan i Dagens Nyheter. Jag var plötsligt sedd som författare: ”En medicinare har skrivit några ganska obegripliga filosofiska anteckningar”… Det var hela omdömet, så som det kom att etsa sig fast i mitt minne, pregnant formulerat. Medges att jag en smula snopen hade hoppats på lite större intresse, men alltid något!
En del andra dikter som jag skrev i tjugoårsåldern kom att ingå i min debutsamling ett par decennier senare. Jag kan numera tycka att de bitvis förmedlar en rätt ansträngd livskänsla, som på ett plan ter sig avlägsen från den gamle man som jag är idag. Kanske är det dock mest patetiken i uttrycket som något mildras med åren. I grunden har jag nog kvar en hel del av den omogne studentens förundran över tillvaron. Att jag inte längre helhjärtat kan solidarisera mig med den ibland tafatta formen i mina publicerade alster, är en annan, ganska självklar sak.
Under skoltiden hade jag spelat en hel del piano, uteslutande klassisk musik. Flytten till ett studentrum gjorde det omöjligt att upprätthålla vanan att öva. Jag hade visserligen aldrig varit ämne till någon konsertpianist, långt därifrån. Men även förmågan till hyggligt vardagsklinkande behöver underhållas. På Södermanlands-Nerikes nation fanns förstås en flygel där det gick att öva, men det var för obekvämt att regelbundet och dagligen ta sig dit i det syftet. Så mitt pianospel började förfalla.
När jag efter några år kom att bo i lägenhet, köpte jag mig visserligen ett högkvalitativt Thalén från Svenska Pianofabriken och har levt med det sedan dess. Sanningen att säga har jag dock knappast hämtat mig från avbrottet i tjugoårsåldern, och någon nämnvärd förkovran av min spelskicklighet har därefter inte ägt rum. Ändå har jag lustigt nog under hela vuxenlivet tyckt det vara viktigt och självklart att hålla på och nöta på den gamla repertoaren, med ett och annat enklare tillägg. Jag lär mig den aldrig ordentligt, men den finns där som en del av mina föreställningar om vad som är väsentligt. Att riktiga pianon nu utrangeras på löpande band från de svenska hemmen, så att marknadsvärdet av ett fint äldre instrument idag är nästan ingenting, upplever jag som ett nedtystat kulturellt samhällstrauma. Därmed inget ont sagt om de moderna elektriska substituten. De har visst sina förtjänster, men de är något annat.
För att som ung student trots allt inte släppa kontakten med allt musicerande, gick jag tidigt med i Akademiska kapellet som trumpetare. Sedan barndomen i Frälsningsarmén kunde jag spela kornett hyggligt, och efter att jag i tonåren lämnat Frälsis hade jag så småningom skaffat mig en egen, billig trumpet. Naturligtvis besatt jag inte den kompetens som egentligen krävs av en trumpetare i en symfoniorkester. Nog så ofta händer det att man efter en lång räcka paustakter plötsligt ska klämma i med en smattrande figur i högt läge, och med en klang som överröstar resten av orkestern. Då gäller det att inte vara torr i mun av nervositet och att ha både skicklighet och mod. Det hörs ju så tydligt om man spelar fel. Lyckligtvis var vi två trumpetare i orkestern. Den andre var professionell militärmusiker, och jag överlät frivilligt och utan sårad stolthet åt honom att ensam klara de hopplöst svåra passagerna, när sådana ibland infann sig.
Jag hade ändå stort nöje av att få vara med. Vi repeterade varje vecka på gamla Musicum i Observatorieparken, och vi medverkade bland annat regelbundet på de ofta återkommande professorsinstallationerna i universitetets stora aula. Det var spännande att få repetera och konsertera under ledning av en så stor berömdhet som Lars-Erik Larsson. Som ett inslag i sin långa och imponerande musikerkarriär hade han 1961 åtagit sig att vara universitetets Director Musices, en post som tidigare hade innehafts av berömdheter som Haeffner, Stenhammar och Alfvén. Vi hade läst om Lars-Erik Larsson i skolan, och jag hade hört Södertälje orkesterförening framföra den berömda Pastoralsviten. Det sades att han vid den här tiden var Sveriges internationellt mest spelade kompositör.
Larsson hade breda meriter. Han hade skrivit seriös konsertmusik, filmmusik och schlagers, han hade varit producent och kapellmästare på radion, och han hade varit professor i komposition på Kungliga Musikhögskolan. Givetvis kunde han dirigera. Ändå är det inte främst som repetitör och dirigent som jag minns honom. Jag tyckte ärligt talat inte att han framstod som någon särskilt märklig orkesterledare, men det kan ju ha berott på min egen ringa sakkunskap. Han gav dock ett mycket trevligt och jovialiskt intryck och skapade trivsel omkring sig. Jag ser honom framför mig både med taktpinne i hand och som sällskaplig värd på någon bjudning i tjänstebostaden, och jag minns lustigt nog hans ordentliga pipställ. De där intrycken passar för mig rätt bra ihop med den lediga elegansen i en så sammansatt produktion som hans.
På hösten 1961 ordnade den legendariska föreningen Verdandi en propagandavecka för ateism. Kvalificerade ateistiska föreläsare medverkade, och arrangemangen väckte stor uppmärksamhet och drog mycket folk. Från en välbesökt tillställning i universitetsaulan minns jag bland andra Kjell-Olof Feldt i rollen som antikristen missionär.
Ateistveckan, som den allmänt kom att kallas, avsåg bland annat att stimulera slentrianmedlemmar i Svenska kyrkan till att lämna densamma. Som tämligen gudfruktig hyresgäst på det kyrkan närstående studenthemmet S:t Ansgar provocerades jag av detta. Jag såg (och ser) för egen del inget logiskt nödvändigt samband mellan politisk och kulturell radikalism å ena sidan och ateism å den andra. Säkert förstod jag att ett psykologiskt och socialt samband kunde finnas genom det demokratiskt suspekta statskyrkosystemet och på grund av kyrkans många gånger extremt konservativa historia. Men ändå, jag kunde i Verdandis stadgar inte utläsa någonting som definierade organisationen som rättframt ateistisk.
Harmset, men säkert också på grund av allmän skrivlusta, tog jag mig före att sätta ihop en debattartikel som jag skickade till Expressen. Något liknande hade jag inte tidigare gjort. Till min förtjusning blev den antagen och väckte en hel del uppmärksamhet. Såvitt jag minns rätt fick jag till och med ett visst stöd av ledarredaktionen för de kritiska synpunkterna.
Kanske bidrog detta till att jag uppmärksammades av redaktören för Vår Lösen, den kristna kulturtidskriften med det alltför gammalmodiga namnet, ett arv från den nationalistiska rörelse i början av 1900-talet som bland annat födde Sigtunastiftelsen och den numera utrensade psalmen Fädernas kyrka. Den aktuella redaktören Anne-Marie Thunberg var ingalunda någon osjälvständigt tillbakablickande konservativ utan en socialt engagerad nutidsmänniska, öppen för impulser och bidrag från ett vitt nätverk av författare och konstnärer.
Jag kom att skriva flera artiklar och bokanmälningar i Vår Lösen, och så småningom också i den närstående årsboken för Förbundet kristen humanism och samhällssyn. Någon gång översteg nog uppdraget min kompetens. Men tog jag mig sakligt sett vatten över huvudet, så simmade jag bildligt talat undervattenssim så energiskt att jag i någon mening kom upp till ytan igen på slutet. En sådan utmaning kan vara lärorik, även om den är ansträngande och kanske inte riktigt vad redaktören föreställt sig.
Tidigt tyckte jag mig ha fått känsla för hur man kan sätta ihop en till allmänheten riktad text. Det kom därför som en rejäl och till ödmjukhet stämmande överraskning att min forskningshandledare hade en helt annan och mycket strängare syn på vad som gick för sig, när det blev dags att författa det första vetenskapliga ”peket”. (Pek är gammal självironisk akademislang för ”pekoral”, det vill säga en vetenskaplig uppsats.) Snart insåg jag då att naturvetenskapliga och medicinska forskningsrapporter utgör en egen litterär genre, med starka och krävande stilideal.
Till exempel framstod plötsligt oprecisa eller onödiga uttryck, liksom inställsam ledighet för ledighetens skull, som något närmast moraliskt förkastligt. Denna strikta attityd till språk och text fick mig att för en tid se nedlåtande och skeptiskt på tidningarnas kultur- och debattsidor, och jag skämdes lite över att tidigare i viss mån ha sett upp till dem. Det tog en tid innan jag återfick en mer tolerant och situationsanpassad förmåga att uppskatta även i viss mening slappa texter. Helt och hållet har jag nog ändå aldrig riktigt kommit över den där första chocken som gavs av mötet med den medicinska vetenskapens estetik.
