forts. på posten “Sommarlov, och något om fyran”.
(- – -)
Min uppenbart livsfarliga blå, begagnade cykel blev emellertid tämligen snart utbytt mot en alldeles ny och röd. Det hörde verkligen inte till familjens vanor att köpa fabriksnya dyra saker. Kanske var det mammas oro för en upprepning av bromsfelet som fick henne att gå med på att jag skulle få inhandla något pålitligare hos ”Cykel-Linkan” i backen mitt emot gamla polisstation.
Att jag minns mamma men inte pappa i samband med denna extravaganta affär, beror säkert på att pappa var långt borta i Norrland och sjöng och predikade. Det senare var inom parentes sagt något som plågade mig en hel del den där vårterminen. Han var borta flera veckor i taget, och jag minns inte att han stannade särskilt länge när han väl var hemma och laddade om. Jag längtade oerhört efter honom. Ibland kan jag som vuxen tänka att det kanske var en på sitt sätt nyttig successiv tillvänjning till den frånvaro som snart skulle bli definitiv. Men roligt var det inte.
Men det fanns glädjeämnen i tillvaron. Till dem hörde lustigt nog något så trivialt som att cykla. Min nya blanka hoj, med elegant reservdelsbehållare av läder under sadeln, blev min cowboyhäst. Om det gick att undvika, klev jag inte av den. Ofta satt jag på min häst under småprat med någon lekkamrat, lutande mig mot en husvägg eller ett staket.
På den här tiden var landsvägstävlingar på cykel en populär form av idrott. Sedan flera år arrangerade Svenska Cykelförbundet etapptävlingen Sexdagarsloppet, och sommaren 1951 lanserade Stockholms-Tidningen och Husqvarna Vapenfabrik Sverigeloppet. Det senare gick från Haparanda till Ystad med avbrott för vila på nätterna. Allmänhetens uppmärksamhet på Sverigeloppet var enorm, bland annat därför att den som kom först i mål var en 66-åring, ”Stålfarfar” Gustav Håkansson. Vid denna tid betraktades en person i hans ålder som gammal, och han hade därför inte fått ställa upp i det officiella arrangemanget utan deltog utom tävlan. Han ”vann” tack vare både god fysik och minimalt sömnbehov.
I linje med denna cykelhajp arrangerade Cykelförbundet också i början av 1950-talet en propagandatävling för pojkar, ”Pojksexdagars”. Den genomfördes på olika platser i landet som en etapptävling utspridd över några kvällar. De lokala vinnarna fick till slut göra upp om totalsegern i en final på Stockholms stadion. Jag deltog med entusiasm i de lokala arrangemangen i Södertälje och placerade mig där bland de främsta. Som pris fick jag en keramikvas och ett diplom, men ingen plats i Stadionfinalen.
Det är svårt att beskriva den lustupplevelse som det innebar att cykla, oavsett om det var slitigt uppför i pojktävlingens backetapp eller om det gällde att flyta ut i full fart på raksträckor. Jag tror det hade någonting med frihet att göra. Kanske var det något i släkt med det som brukar kallas fartens tjusning, även om min cykel naturligtvis aldrig gick särskilt fort. Cykeln är ett lydigt och vänligt redskap som kan kännas tekniskt elegant i sin enkelhet och som definitivt vidgar ens vardagliga livsrum. Hur som helst gillade jag i alla fall att cykla, mer än att bara tycka att det var praktiskt.
Min förtjusning i cykling höll dock så när på att skada mig allvarligt ytterligare en gång under barndomen – och faktiskt också en gång i mitt vuxna liv. Därför kan jag förstå dem som menar att cykeln är ett rätt farligt fortskaffningsmedel och att i varje fall äldre människor av säkerhetsskäl hellre borde använda bil. Men ännu avstår jag inte. Att med min medicinarbakgrund köra utan hjälm, är dock nära nog otänkbart. På denna punkt har folks vanor blivit klart förnuftigare sedan min skoltid, då hjälmen var en i praktiken okänd företeelse.
Den andra gång i ungdomen som det kunde ha gått riktigt illa var jag i femtonårsåldern. Jag var på väg hem från mitt sommarjobb som ogräsrensare i stadsträdgården och drog på rätt bra i Mariekällvägens nedförlutning. På styret hängde en kasse med lunchmatlåda och kanske någon flaska. Plötsligt slog detta lilla bagage in i mellan ekrarna i framhjulet och det blev bokstavligen tvärstopp. Jag flög över styret och landade på gatan några meter framför cykeln, som strax kom farande rakt över mig och slog ner ytterligare en bit framför mig i backen. Denna märkliga inbromsningsrörelse var formmässigt perfekt, såtillvida att hela cykeln roterade i färdriktningen utan att svaja åt sidan. Det kunde man senare sluta sig till av skrapmärkena ovanpå sadeln och det tyckte jag var märkligt och, absurt nog, på något vis rätt flott. Än mer märkligt var förstås att jag kom undan denna våldsamma vurpa med bara mindre skrubbsår. Men min nya fina jacka, som mamma nyligen hade kostat på mig, fick en rejäl och pinsam skada på ärmen.
Cykelintresset ledde inte till att jag formellt gick med i cykelsportklubben, fast jag övervägde det en tid när jag väl kommit in i läroverket och tog intryck en äldre kamrat och scoutledare som tävlingscyklade. Kanske var det kostnaden för en riktig racer som avhöll mig.
Mitt organiserade idrottsengagemang har över huvud taget inte varit omfattande. Dock gillade jag som barn friidrott och var en tid med i Södertälje IF:s ungdomssektion, lekte tiokamp och representerade klubben i längdhopp och löpning på någon distriktstävling i Gnesta. Och givetvis var jag som snart sagt alla Södertäljepojkar en tid med i ett barnlag i ishockey och deltog i seriespel på absolut lägsta nivå.
Apropå hockey har jag från fjärde klass ett minne som säger någonting om den enorma utveckling som sporten genomgått under mitt liv. Vi intog skolfrukost, det vill säga lunch, i den närbelägna, nybyggda Mariekällskolan. På promenaden dit kunde åtskilligt av vikt avhandlas. Till exempel försökte en mer allmänbildad klasskamrat en dag förgäves övertyga mig om att det i Badparken fanns ”knullgropar”, där älskande par höll till, ett påstående som jag ansåg vara fullständigt orimligt och därför pinsamt barnsligt. I verkligheten hade han på detta område betydligt större insikter än jag.
Trovärdig fann jag däremot den som skakande ansedda nyheten att Södertälje Sportklubbs stora stjärna, hockeycentern Stig ”Stickan” Carlsson hade fått en utmanare i konsten att ta sig förbi en motspelare. Stickan var Sveriges bästa spelare, enligt allmän uppfattning i skolan, och det hade han kanske också i verkligheten varit. Han ägde den för tiden unika förmågan att kunna föra pucken utan att se på den! Men nu påstod någon att det i ärkerivalklubben Djurgården skulle finnas en ung spelare vid namn Sven Johansson, som kunde utföra samma mästartrick. Det ville man först inte tro. Men med tiden blev det uppenbart för alla att den blivande ”Tumba” representerade en ny, snabbare och mera teknisk generation av spelare.
Under hela min skoltid kom jag att se mycket hockey – från den tiden då matcherna ännu spelades på naturis på Idrottsparkens spolade grusplan, och så länge man höll till i den modernt konstfrusna Isbanan, fortfarande under fri himmel. Ofta besökte jag matcherna tillsammans med kamrater som jag lärde känna just i fjärde klass och som kom att bli vänner för livet. Jag tänker i första hand på Lars ”Lalle” Palmertz, nu tyvärr bortgången, och Lars ”Enkan” Engwall. Till båda kan det finnas anledning att återkomma, inte minst därför att Enkan så småningom blev framträdande professor i företagsekonomi och än idag är en levande kontakt rörande gemensamma intressen för det som sig på universiteten tilldrager.
(- – -)
