Forts. på posten “Inneboende hos Sankt Ansgar”.
(- – -)
Det första som slog mig, när jag första dagen som Uppsalastudent för första gången steg in i mitt rum, var att persiennerna var ljusgrå. Det hade jag ingenting emot, snarare tvärtom. Men det överraskade. Hemma i Södertälje hade jag inlevelsefullt och noggrant studerat prospektet som beskrev detta nybygge och kunnat konstatera att persiennerna skulle vara ”laxfärgade”. Det hade verkat en smula extravagant i överkant. Inom mig hade jag sett de rosa snittytorna hos uppskuren fisk. Verklighetens Uppsala överträffade genast mina redan höga förväntningar.
Den första dagen sken solen. Jag fick låna en cykel och for på en liten utrustningstur de cirka två kilometerna till stadens centrum. I ett av varuhusen intill Stora torget inhandlade jag några småsaker till mitt hushåll, bland annat en kaffepanna och en pelargon. Förmodligen också ett enkelt bestick, en tallrik och ett glas. Med sakerna på pakethållaren promenerade jag belåtet tillbaka, glatt hejande på en eller annan äldre, i Uppsala väletablerad Södertäljebekantskap.
Över huvud taget bestod den första tiden i den gamla lärdomsstaden av en serie roliga upptäckter och möten. Det var inspirerande att uppleva en ny och annorlunda atmosfär. Jag var imponerad av uttrycken för lärd tradition. Samtidigt njöt jag av att tycka mig se att miljön genomsyrades av en exceptionell frihet. Det var inte något så banalt som frihet från barndomshemmet, nej det var något mycket större. När jag snart hade talat med en del människor om vad de höll på med, fick jag intrycket att i Uppsala skulle snart sagt vad som helst kunna betraktas som intressant och värt ett engagerad studium. Det kändes som om det konventionens kvävande lock, som bildligt talat hade legat över Södertälje, här helt hade lyfts av, om det någonsin funnits.
I mitt inre såg jag en symbolisk bild. Från alla världens, ja universums, hörn tycktes blänkande trådar samla sig till en punkt, som var Uppsala. Staden stod på det intellektuella planet i princip i förbindelse med allt. Där fanns en inställning till studier och vetande som kombinerade blodigt allvar med lek. Jag var snart helt förförd och trivdes stort.
Redan som förstaårsstudent, recentior, kom man tidigt i kontakt med åtskilliga fenomen, människor och fysiska företeelser som tillsamman utgjorde universitetsmiljön. Jag upplevde att den senare omfattade en stor del av staden, det vill säga de någorlunda centrala delarna på västra sidan om Fyrisån. Där låg det gamla universitetshuset, bevakat av den myndige rektorn Erik Gustaf Geijer på sin höga stenpelare, där låg den ännu äldre universitetsbyggnaden Gustavianum, där låg domkyrkan, Dekanhuset, ärkebiskopsgården, biblioteket Carolina Rediviva, alla nationerna utom Gotlands, mängder med vetenskapliga institutioner och, lite längre ut, de stora studentbostadsområdena. Alla kunde de ge upphov till associationer och föreställningar om ett besjälat arbete på mänsklighetens kunskapsmässiga förkovran förr och nu.
Uppsala var tveklöst en tudelad stad. Öster om Fyrisån utbredde sig det renodlat borgerliga samhället med affärer och fabriker. Dit hade man sällan ärende.
Tack vare nationernas och nationshusens stora och officiella betydelse i universitetsmiljön, var det lätt att komma i kontakt med människor som läste helt andra saker och på andra nivåer än man själv. Södermanland-Nerikes nation vid Jernbrogatan (senare S:t Olofsgatan), vid nederkanten av universitetsparken och ett stenkast från Gustavianum, var till att börja med den naturliga utgångspunkten för mina orienteringar i Uppsalalivet. Genom en växande bekantskapskrets vidgades så småningom perspektivet också till andra nationer, i mitt fall framför allt Östgöta mitt emot Anatomen och Histologen på Trädgårdsgatan, Smålands och nya Göteborgs på andra sidan S:t Larsgatan några steg från ”Snärke”, Västmanland-Dala lite längre bort, och ibland även Kalmars, Västgöta, Gotlands och den största av dem alla, Norrlands vid ån. Den senare skulle komma att visa sig vara av en klass för sig. Den var ensam om att ordna danser under sommarlovet.
Till skillnad från umgänget på nationerna och i studentbostäderna gav nybörjarstudiet av anatomi ett begränsat perspektiv på tillvaron. Men det var till en början desto mera känslomässigt utmanande och rätt intressant. En gång i världen hade läkarutbildningen inletts med en kurs i jämförande anatomi, varvid lansettfisken Amphioxus lanceolatus hade representerat de enkla ryggsträngsdjuren. Den kursen var nu reducerad till ett minne, i det att de yngsta läkarstudenterna ännu allmänt kallades för ”amphioxer”. Som amphiox på min tid kastades man utan psykologiska preludier mer eller mindre direkt in i ett undervisningsmoment som var rationellt motiverat men som också fungerade som något av en initiationsrit: dissektion av en bit död och formalinfixerad före detta människa. Sådana sysslor var ju helt tabu för vanligt folk i det vanliga civiliserade samhället. Fastän vi inte särskilt tänkte på saken från just det perspektivet, bidrog de normbrytande dissektionerna säkert till att känslomässigt sluta oss kurskamrater samman i en känsla av udda utvaldhet.
Till den tidiga upplevelsen av att det var något speciellt med medicinstudierna bidrog också den välkomstföreläsning som ägnades oss av anatomiprofessorn Bror Rexed i egen hög person. Han sågs annars rätt sällan på institutionen, därför att han var flitigt anlitat för olika statliga uppdrag. Så småningom blev han som bekant generaldirektör för Socialstyrelsen. Som student träffade jag honom nog faktiskt bara en gång till, när han högtidligen överräckte den signerade tentamensboken på våren två terminer senare. Längre fram i livet skulle vi bli närmare bekanta, i Forskningsrådsnämndens kommitté “Individ, samhälle, hälsa”.
Sittande i en fåtölj mitt på föreläsningssalens scen, och hållande en lång pekpinne i handen som en konungslig spira, berättade han personligt för oss nybörjare om sin egen upplevelse av att vara just medicinare. Han underströk att vi från och med nu tillhörde samma skrå. Att han var professor och vi studenter vore av underordnad betydelse. Vi skulle för övrigt komma att uppleva att livet gick fort undan, och som äldre skulle vi komma att tycka att vi trots alla erfarenheter var samma personer som i ungdomen. Om vi var ambitiösa, skulle vi kunna disputera inom en inte alltför lång framtid. Om anatomi knappast ett ord.
Den chosefria konkreta konfrontationen med döden och människokroppens förgänglighet i dissektionssalen tog alla yttre sinnen i bruk. Formalin luktar, fixerat kött har en särskild färg och konsistens, lärare och kamrater kom med kommentarer av olika kvalitet och innebörd. Upplevelsen engagerade förstås också ens inre sinne och känslighet, vilket krävde något slags bearbetning av intrycken. Någon hjälp i det avseendet fanns inte förutsedd på schemat. För att hantera situationen tog vi i allmänhet till medicinarnas klassiska distanseringsmetod, de i utanförståendes öron lite råa och respektlösa skämten. Den psykologiska nyttan av den strategin tål att diskuteras. Dagens studenter tror jag har det lite bättre förspänt i detta avseende.
Även om den gamla institutionen vid Islandsfallet hade sin speciella och begränsade karaktär, förmedlade också den en hel del av Uppsalakänsla. Dissektionsborden av marmor på gjutjärnsben berättade om generationer som studerat före mig. En dag medan vi stod lutade över våra lik eller likdelar, öppnades dörren försiktigt och en äldre man i ytterkläder klev in någon meter och skrockade med vaggande överkropp:
— Gamla Asis, ack ack! Gamla Asis, gamla Asis!
Det var tydligen en som också tillhörde skrået och som nu kanske mediterade över just sådant som Rexed talat med oss om. Livet går fort, och som äldre känner man sig någonstans inte annorlunda än när man var student.
