Forts. på posten “En recentior och amphiox hänförs av Uppsalas atmosfär”.
(- – -)
Den idealistiske filosofen Friedrich Hegel brukar anges som källa till en bestämd idé om förhållandet mellan kvantitet och kvalitet. Om något tillväxer i ett visst avseende, kan ökningen så småningom bli så stor att det som växt i omfattning tycks bli något annat än det var från början: ”kvantiteten slår över i kvalitet”, som man ibland säger. Tanken togs över av Friedrich Engels och populariserades av den materialistiska marxistiska tanketraditionen, men man behöver ju inte alls vara marxist för att tycka att det ligger något i den.
De fjorton svenska organisationer som vi i dag kallar för universitet härstammar direkt eller indirekt från de endast fyra som benämndes på det viset 1960, då jag skrevs in i det äldsta. Riksdagen hade då ännu inte beslutat att inrätta det som tre eller fem år senare, beroende på hur man räknar, skulle bli landets femte, i Umeå. När jag var recentior, talades det ibland om att Uppsala universitet hade fått väldigt många fler studenter på senare tid. Då var där omkring femton tusen, anmärkningsvärt många tyckte man. I dag har Umeå universitet över trettiotusen studenter och Uppsala närmare femtiotusen. Det senare är aningen mer än vad som fanns i hela riket 1960. Nu är studenterna i landet sju gånger så många.
Är ett universitet idag samma sak som det som kallades universitet 1960?
Självklart inte i en mängd detaljer. Men hur är det med det mest fundamentala, den syn på vetenskap, kunskap och lärande som genomsyrar verksamheten — som är dess till vardags knappt synliga livsluft?
Utan att här närmare försöka besvara frågan, vill jag lyfta fram den som något att grunna på. Ordens makt över tanken är som bekant stark, och det är lätt hänt att man tror att något förblir detsamma bara därför att det inte byter namn eller beteckning. Mycket genomgripande förändringar av principiell natur kan ske under täcket av ett traditionellt språkbruk.
När man som gammal man gör sig sådana funderingar, måste man förstås komma ihåg att världen trots allt inte började med en själv. Universitet har i någon mening funnits i Europa i snart tusen år, i första hand som utbildningsanstalter. Det av många idealiserade ”moderna” forskningsuniversitetet, som programmatiskt hävdar ett organiskt samband mellan undervisning och forskning, öppnade i Berlin 1810 och hade då 256 studenter… I jämförelse med detta var naturligtvis Uppsala universitet en mastodont redan på min tid. Likväl inbillar jag mig att andan på universitetet då fortfarande hade mer av fria personligheters sanningssökande över sig än i dag. Universiteten agerar nu alltmer företagslikt med stora administrativa överbyggnader och en påtaglig tendens hos ledningar och utbildningspolitiker att se linjestyrning uppifrån som ett sätt att utifrån krama samhällsnytta ur en gammal akademisk form, ibland oförstående beskriven som skyddad verkstad.
Universiteten har alltid i någon mening samverkat med det omgivande samhället. Den för vetenskaplig kultur känsliga balansen mellan inåtvänd reflexion och utåtriktad företagsamhet kan dock variera. Elfenbenstornet är inte något ideal, men, som en god vän uttryckte det en gång, det är inte heller bra om fönstren öppnas så vitt och brett att alla papper blåser av skrivbordet.
I början av höstterminen 1960 skrevs jag formellt in vid Uppsala universitet genom att först låta registrera mig på Södermanland-Nerikes nation, och därefter med nödiga papper försedd högtidligen vandra backen upp mot den pampiga huvudbyggnaden. Där tog rektor personligen emot varenda ny recentior i sitt ämbetsrum, skakade hand och överlämnade, vill jag minnas, ett symboliskt fri- och lejdebrev som förklarade att man nu var Liber studiosus.
Jag tror inte att jag har fantiserat ihop minnet av Liber studiosus-intyget. Helt omöjligt är det dock inte, eftersom jag inte har det kvar. Att rektor Torgny T:son Segerstedt tog sig tid att välkomsthälsa mig individuellt är dock alldeles sant, och det säger nog i all sin enkelhet något om den aktuella kvantitet-kvalitet-dialektiken.
Segerstedt var son till den legendariske teolog som främst är känd som stridbar antinazistisk chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Själv hade rektorn disputerat på en avhandling 1937 om den skotska s.k. Moral Sense-skolan och dess inflytande på svensk filosofi. Det visste jag inte om honom 1960, men numera står sedan länge hans avhandling i min bokhylla, inom parentes sagt försedd med personlig dedikation till Harry Meurling, en annan känd Uppsalafilosof. Min rektor magnificus var således en filosofiskt och idéhistoriskt lärd man men för den skull ingalunda ointresserad av samhället. Tvärtom, 1947 blev han Sveriges förste professor i sociologi, och 1981 skulle han komma att publicera en stor biografi över upplysningsmannen Nils von Rosenstein, med ett Leopoldcitat underbetitlad ”Samhällets människa”.
Utbildningspolitiskt var Segerstedt konservativ, i så måtto att han hårt motsatte sig de förändringar som utbildningsminister Olof Palme stod för 1968—69. Segerstedt framstod vid denna tid som något av en hövding på barrikaderna till försvar för en hävdvunnen universitetskultur. Protesterna mot regeringen kom emellertid i hög grad också från vänsterhåll, och det är inte så enkelt att använda begreppen höger och vänster på utbildnings- och forskningspolitikens område.
Vetenskapen är nämligen till sin natur både konservativ och radikal. Den är konservativ genom att kräva stringens i tanken och ett fasthållande vid det som de lärdas samfund är hyggligt överens om. Att bedömningen av vetenskaplig kvalitet skulle kunna underordnas politiska önskemål vore en helt främmande tanke. Vetenskapen står på marken och är motståndare till oregerlig tankeflykt eller rena önsketänkanden. Sådant må förekomma, men inte inom vetenskapen själv.
Samtidigt är det en viss typ av uppbrott från invanda tänkesätt som värderas allra högst, det vill säga sådana uppbrott som på goda vetenskapliga grunder innebär ett nytt sätt att se på saker och ting. Detta kan tyckas paradoxalt. För att förstå sammanhanget måste man inse att konservatismen är metodologisk och syftar till att säkra ett systematiskt och säkert framåtskridande, medan vetenskapens mål och raison d’être alltid är den ännu okända sanningen om världen och oss själva.
