IBT:s blogg

(Här ett skutt framåt tiden, till 2005. Ska således inte på långa vägar ansluta direkt till föregående post som handlar om 1962. Hoppas så småningom kunna fylla ut mellanrummet i tiden. Det roar mig att sticka emellan med den här texten därför att den anknyter till ett tema som är aktuellt i Umeå just nu.)
—–

Att utse rektorer för universiteten är en procedur som blir alltmer sluten och hemlighetsfull. Det hänger i ihop med allmänna förändringar av samhällsklimatet, som också återspeglas på fakultets- och institutionsnivå. Tidsandans krumbukter när det gäller hur rektorer utses, och vem eller vilka som ska leda institutionerna är intressant.

För några decennier sedan var det självklart att rektorer valdes av professorerna i en öppen och någorlunda genomsiktlig process. Lämpliga kandidater förväntades framför allt vara representativa forskare och lärare som åtnjöt sina kollegers vetenskapliga respekt, givetvis i förening med ett tillräckligt mått av ledarförmåga. I slutet av 1960-talet och på 1970-talet, då en vind av allmän demokratiseringsiver drog genom samhället, påbjöd regeringen och Universitetskanslersämbetet försök med nya styrelseformer på institutionerna (”FNYS”). Det blev snart naturligt, vanligt och till sist författningsreglerat att institutionerna skulle ledas av styrelser bestående av lärare, annan personal och studenter. De enväldiga ämnesföreträdarnas tid var tills vidare förbi. Ungefär samtidigt och i samma anda ändrades reglerna för rektorstillsättningarna. Nu skulle rektor tillsättas genom val i en representativ elektorsförsamling av lärare, övrig personal och studenter.

Första gången som det då nya systemet tillämpades i Umeå, 1973, inträffade det oerhörda att den sittande rektorn inte blev omvald efter sin första förordnandeperiod. Det uppfattades av en del etablerade akademiker som ett närmast skandalöst övergrepp. Påverkade av en äldre uppfattning av vad rektorer och rektorstillsättningar egentligen var för något, ansåg man det stötande att inte ge en tadelfri person förnyat förtroende. Tjänstemannafacket och studenterna hade emellertid gjort gemensam sak i elektorsförsamlingen, till förmån för utmanaren Lars Beckman som de förmodligen såg som mera av en tidens man.

Utgången åstadkom en del muttranden och tandagnisslan, inte bara hos påtagligt konservativa professorer, och inte främst av ovilja mot Beckman. Man var helt enkelt inte van vid att en så upphöjd och ädel fråga som en rektorstillsättning kunde få innebära en chikan för den sittande, till på köpet trots att en majoritet av professorerna högst troligt såg ett omförordnande som självklart riktigt. Med tiden sjönk det mer eller mindre i glömska hur Beckmans långa era i rektorsrummet hade inletts. Det anses överlag att han blev en bra ledare av universitetet för sin tid. Han stannade kvar i arton år på den post han så modernt och lite framfusigt hade vunnit.

Intresset för demokrati och medinflytande i arbetslivet kom så småningom att svalna i samhället i stort, och i takt med tiden så också på universiteten. Institutionsstyrelserna är nu avskaffade i Umeå liksom på flera andra lärosäten, till förmån för enväldiga prefekter. Min studenttids 1960-tal går på det sättet igen. Enda skillnaden är att det på den tiden var professorn, ”ämnesföreträdaren” som självklart styrde över sin institution. I det nymorgnade demokratiintressets dagar beskrevs det förhållandet inte sällan i kritisk ton som ”professorsväldet”. När till exempel statsrådet Bertil Zachrisson som ny utbildningsminister besökte Umeå, troligen 1973, fick jag och några andra yngre forskare förmånen att träffa honom för ett samtal om hur universiteten skulle kunna förbättras. Jag hade förberett synpunkter på institutionsorganisationen, något som på den tiden bestämdes centralt. Ministern befann sig dock på en helt annan våglängd. Han smått chockerade mig med sin ytliga och klichéartade, men till synes entusiastiska förväntan på att vi unga framför allt skulle vara besjälade av att bryta professorernas makt.

Dagens prefekter är långt ifrån alltid professorer. Så till vida kan ju professorsväldet anses nedkämpat på institutionsnivån. För övrigt finns det numera ofta flera professorer på varje enskild institution, och idén om en specifik roll som den vetenskapligt särskilt kompetenta ”ämnesföreträdaren” har tunnats ut. Prefektskapet har blivit en utpräglat administrativ funktion, medan det förr i världen var mera påtagligt knutet till en intellektuell ledaruppgift.

På universitetets högsta nivå är professorernas makt och inflytande också högst väsentligt reducerat i jämförelse med hur det var förr. Rektorsvalen ersattes 1993 av beslut i universitetsstyrelsen. Lärare, övrig personal och studenter skulle dock fortfarande länge få ha ett finger med i spelet, genom att en representativ hörandeförsamling fick möjlighet att intervjua och yttra sig över de tänkbara kandidaterna. Numera bestämmer styrelsen själv hur utseendet av en ny rektor ska beredas.

Mitt intryck är att processen har kommit att bli alltmer sluten och ogenomskådlig för varje ny rektorstillsättning. När Beckmans efterträdare Sigbrit Franke utsågs, hade det föregåtts av offentliga massmediala diskussioner. Man kände allmänt till att det fanns flera tänkbara kandidater och att det fanns skilda meningar i styrelsen. Hörandeförsamlingens förord fällde till sist avgörandet i en länge motspänstig styrelse. Det var ett uttryck för att de äkta gamla akademiska traditionerna fortfarande levde, om än inom snäva ramar.

Idag (november 2015), när det åter är dags att rekrytera en ny rektor i Umeå, förefaller beredningen närmast hermetiskt tillsluten. Det talas inte man och man emellan om vilka kandidater som står till buds. Ryktet, måhända felaktigt, gör gällande att universitetsstyrelsens valberedning överväger att presentera endast en kandidat för en hörandeförsamling att ta ställning till. Det skulle innebära att det blir ett klart slut på det kollegiala inflytandet över rektorstillsättningarna som, ehuru alltmer reducerat, i princip ansetts självklart tills nu.

Umeå universitetet skulle i så fall vara ytterligt modernt genom att genast efterleva den rekommendation som i dagarna avlämnats av Kåre Bremer, regeringens särskilda utredare av universitetens ledningsorganisation. Hur mycket som sedan kan anses kvarstå av universitetet i egentlig mening, är närmast en terminologisk definitionsfråga. Ett universitet med en stark hierarkisk linjeorganisation, till priset av ett kraftigt försvagat kollegialt ledarskap, är i min föreställningsvärld knappast något riktigt universitet utan snarast en skola med anknutet forskningsinstitut. Det ska för all del sägas att utvecklingen i Umeå ingalunda är unik. En liknande rörelse bort från gamla akademiska kollegiala ideal är påtaglig också på andra universitet.

Så sent som 2005, när min efterträdare skulle utses, var processen någorlunda öppen för glimtar av insyn. Flera kandidaters namn var kända. Det var tämligen allmänt bekant att styrelsens beredning och urvalsprocess så småningom ledde fram till två huvudalternativ, mellan vilka det tycktes väga rätt jämnt. Det ena alternativet var Umeåprofessorn Göran Sandberg, som till sist fick styrelsens förord efter en del om och men. Han lämnade sedan rektoratet något år i förtid för att bli verkställande ledamot i mäktiga Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Som hans motkandidat fanns Pia Sandvik, Mittuniversitetets prorektor. Kort efter förlusten i Umeå utsågs hon till rektor för Luleå tekniska universitet, och hon är idag VD för Länsförsäkringar i Jämtlands län.

Både Sandberg och Sandvik hade förstås beaktansvärda meriter och förtjänster, fast av rätt olika slag. Sandberg var odiskutabelt tungt vetenskapligt meriterad, medan många ansåg att Sandviks vetenskapliga produktion var i magraste laget. Hon hade å andra sidan påtagliga administrativa meriter som både prorektor och tidigare förvaltningschef på dåvarande Mitthögskolan. För en del iakttagare spelade könsaspekten en roll, det kunde vara dags för en kvinna igen. Och så fanns det förstås rena personlighetsskillnader som bidrog till att Sandberg var favorit hos några, medan andra höll på Sandvik.

Som avgående rektor hade jag bestämt mig för att inte alls lägga mig i frågan om min efterträdare. De inledande, orienterande diskussionerna i styrelsen kunde jag dock passivt avlyssna på sammanträden som till större delen ägnades åt annat.

Så småningom drog det ihop sig till ett extrainsatt sammanträde med bara ett ärende: beslut om förord till regeringen angående ny rektor. Det sattes ut till en söndag i maj klockan två. Jag hade av förklarliga skäl inget intresse av att närvara på det mötet, och det skulle jag enligt min planering inte heller kunna göra. Den dagen skulle jag nämligen vara i Shanghai för att signera ett samarbetsavtal med Fudanuniversitetet. Allting verkade gå sin gilla gång, och jag inledde försiktigt den nödvändiga omställningsprocessen att dra bort mitt starka känslomässiga engagemang i ansvaret för universitetets öden.

Riktigt så enkelt blev det dock inte. Några dagar innan jag skulle åka till Kina kom universitetsdirektören Jan-Erik Ögren in på mitt tjänsterum. Han ställde sig på andra sidan skrivbordet och stödde händerna mot bordsskivan. Med allvar och fattning i rösten sa han att våra universitetsjurister hade påmint honom om en viktig sak. Enligt lag och förordning är universitetsstyrelsen inte beslutsför, om rektor är frånvarande!

”Inga problem”, sa jag glatt och oförskräckt, ”prorektor Ulf Edlund ersätter ju mig när jag har förhinder. Han tar min plats när jag är i Shanghai”.

”Men det går inte”, kontrade Ögren, ”Edlund är jävig, eftersom han själv har varit en av rektorskandidaterna under processens gång!”

Jag fann mig snabbt och beslöt att omedelbart lägga det delikata problemet i knät på min ordförande Birgitta Johansson, då VD för Lantmännen. Måste jag ställa in Kinaresan? Förvånansvärt nog lyckades jag genast fånga henne per telefon, på Charles de Gaulle i Paris mellan två flygningar. Som driven företagsledare — före Lantmännen hade hon varit chef för Swedbank och bokförlaget Liber — uppfattade hon naturligtvis inte mitt problem som något problem alls. Hon svarade omedelbart och utan några grubblerier att jag absolut skulle åka som planerat. ”Du deltar i sammanträdet per telefon!”

(forts. …)