IBT:s blogg

Tidigare avsnitt ska i viss mån omdisponeras, varvid det följande ska stoppas in strax före slutet av posten “På tröskeln” (d v s innan det blir tal om Sollefteå). Men strunt i det, det torde gå bra att läsa direkt.
(- – -)

I slutet av september 1961 satt jag en dag i ett litet dunkelt rum på Västra Ågatan och mikroskoperade preparat av fettväv från bitestiklarna hos möss med ärftlig fetma. Jag måste med andra ord snabbt ha släppts in på ett hörn i institutionens forskning mycket tidigt, praktiskt taget utan några preludier alls. Min äldre kollega, assistenten Birger Petersson dök upp en stund och böt några ord om det dramatiska som nyligen hänt i stora världen, det vill säga att Dag Hammarskjöld några dagar tidigare hade omkommit i en flygolycka. Generalsekreteraren begravdes under ståtliga former i lärdomsstaden fredagen den 29 september, och det var nog det som Birger kommenterade.

Själv såg jag ingenting alls av den storslagna begravningen eller tillhörande folkvimlet. Säkert föll det mig inte in att en så världslig sak skulle kunna vara mera intressant än min nyss tilldelade lilla forskningsuppgift. Den yttre borgerliga världen fanns visserligen som en given, perifer inramning av tillvaron, men det var det akademiska livet som verkligen lockade och tycktes mig spännande. Jag var minsta sortens sparv i tranedansen, men jag hade ändå fått komma med i den allra yttersta cirkeln. Givetvis prioriterade jag att sitta i ett litet kyffe tillsammans med ett stort, förnämligt Zeiss- eller Leitzmikroskop och en bricka lätt xylendoftande objektglas, framför att flanera i friska luften för att titta på folk, låt vara aldrig så märkvärdiga.

Någon av de första dagarna av min recentiorstid hade jag nyfiket stått på stentrappan till universitetshuset och med förtjust förundran sett festklädda människor i frack och lång klänning anlända i strid ström. Jag kände mig väl inte precis som Flickan med svavelstickorna, men utanför var jag, och bildligt talat stod jag med näsan tryckt mot en helt främmande men åtråvärd värld. Man sa mig att de glada och festklädda skulle övervara installationen av någon ny professor i stora aulan. Det tycktes mig helt i sin ordning att en hög vetenskaplig kompetens hyllades på detta illustra vis. Den offentliga ambitionen att underblåsa lärdomens och vetgirighetens prestige gillade jag i min okunnighet spontant. Högt och rent.

Bo Hellman — som vid tiden var 31 år och knappt mer än en yngling från mitt nuvarande perspektiv, men en vördnadsbjudande auktoritet från mitt dåvarande — hade alltså föreslagit att jag skulle mäta storleken hos adipocyter (fettceller) med hjälp av finurligt anordnade markeringar i ett mikroskopokular. Den lilla vetenskapliga poängen med detta hade att göra med att fett länge hade betraktats som något slags inert madrass- eller utfyllnadsmaterial i kroppen, medan nyare internationella iakttagelser tydde på att fettväven i själva verket har en mycket aktiv och viktig ämnesomsättning. Dess konsumtion av socker är till exempel känslig för insulinpåverkan. Det förhållandet utgjorde grunden för en då aktuell metod att mäta insulinhalter i blod och andra vätskor med hjälp av fettväv från bitestiklarna hos råttor. Tekniken höll på att sättas upp på institutionen av doktoranden Sighild Westman, sedermera docent och inspektör på Läkemedelsverket. Hon hade därför också ett visst intresse av det som jag skulle hålla på med.

Utan att gå in på detaljer kan man säga att mycket var okänt beträffande strukturen och funktionerna hos fettväv. Varje adipocyt lagrar så kallade triglycerider i en stor droppe som utfyller större delen av cellens volym. Det låg nära till hands att fråga sig om, och i så fall hur, de enskilda adipocyterna påverkas av kroppens näringstillstånd, av fasta respektive överkonsumtion av föda. Är för övrigt cellernas storleksfördelning densamma överallt i kroppen, eller finns det utseendemässiga och funktionella skillnader mellan olika platser och organ? I mitt allra första projekt skulle jag beskriva de eventuella skillnaderna mellan normala möss och syskon med en ärftlig form av överkonsumtion och grav fetma. I några uppföljande studier kom jag att göra liknande försök med andra typer av feta möss och skilda näringstillstånd.

De uppsatser som blev resultatet av dessa inledande mödor har idag inte mer än kuriositetsintresse, och knappt det för andra än mig själv. Jag kom ganska snart också att lämna fettväven för att under resten av min vetenskapliga karriär huvudsakligen koncentrera mig på fysiologiska undersökningar av de insulinbildande Langerhanska cellöarna i bukspottkörteln. Men visst var jag stolt, när mitt allra första vetenskapliga arbete kom ut av trycket i en holländsk-skandinavisk tidskrift i maj 1962. Ett obetydligt steg för vetenskapen var det förvisso, men det kändes som ett stort kliv för mig.

Vid sidan av den rent vetenskaplig aspekten på mitt initiationsarbete, fanns det också helt andra skäl till att Hellman föreslagit just den aktuella uppgiften. Mikroskopiska preparat är hållbara och springer inte bort när man lämnar dem. Man kan meningsfullt analysera ett preparat i taget, vart och ett under relativt kort tid, och sedan ta paus. Det gjorde det praktiskt möjligt att kombinera det lilla projektet med de vanliga, reguljära medicinarkurserna. Med en sådan robust undersökningsteknik gick det att forska på relativt korta stunder av fritid. Det är förstås inte är möjligt med sådana mer avancerade fysiologiska eller kemiska analysmetoder som kräver ett kontinuerligt engagemang under flera timmar i sträck.

Och så fanns det inte minst viktiga skälet att Hellman helt enkelt ville pröva min uthållighet. Att sitta och utföra upprepade mätningar i mikroskop på en stor mängd preparat är ett enahanda göra som uppriktigt sagt kan vara rätt tråkigt. Jag minns att jag överlade med mig själv huruvida detta långrandiga, ointellektuella datainsamlande verkligen var det pris man måste betala för en lite mer kreativ utmaning i en hägrande framtid, då resultaten skulle tolkas och presenteras. Jag höll dock ut. Med tiden ljusnade förhållandena, då jag tre år senare var mogen att ta ledigt från läkarutbildningen för att på heltid ägna mig åt forskningen.