Forts. på posten “Naiv idealist leker med de stora barnen och får träffa levande litteraturhistoria”.
(- – -)
Efter hemkomsten från Finland var det bara en dryg termin kvar. Sedan skulle dagen äntligen komma, den dag som jag i flera år så längtansfullt sett fram emot. Inte för att jag gjorde mig särskilt konkreta föreställningar om vad det skulle innebära. Men att studentexamen markerade slutet på barndomens osjälvständighet och instängdhet, tog jag dock för givet. Direkt och indirekt hade skolan under snart tolv år betonat att den trots sina goda sidor var på låtsas — inte det riktiga livet, utan en förberedelse. I och för sig en viktig förberedelse, men ändå just bara det.
Denna övergripande inställning till studier, som jag numera betraktar som ett pedagogiskt och psykologiskt misstag, föll det mig inte in att ifrågasätta. Den var självklar hos både elever och lärare, utom möjligen i teckningssalens asyl på översta våningen.
”Man lär för livet, inte för skolan” är visserligen en vettig maxim, så länge den bara betyder att man bör ta sina studier på allvar. Den riskerar dock att på ett försåtligt vis suggerera till föreställningen om skolan som något endast instrumentellt. Den föreställningen är för övrigt alltför vanlig också på universitetet. Som professor har jag då och då moraliserande försökt förklara för mina studenter att de bör akta sig för att slukas av idén om studier som en investering. Livet är för värdefullt och kort för det. Man bör öva sig i att se egenvärdet i allt man gör. Studier bör kunna vara meningsfullt tillfredsställande i nuet, ibland rentav en njutning, lika väl som en beräknande satsning på framtiden.
Eftersom jag inte visste vad jag ville bli eller passade för, försökte jag hålla valfrihetens dörrar öppna så länge som möjligt. Det innebar att jag tänkte söka till läkarutbildningen, med dess breda spektrum av möjliga specialiseringar. Ett litet krux i sammanhanget utgjordes av värnplikten.
Vid den här tiden kunde studenter ganska regelmässigt räkna med att tas ut till femton månader av soldat- och befälsutbildning, resulterande i att man blev värnpliktig officer. Därtill kom dessutom längre fram tre månader av repetitionsövningar. De som läste medicin fick emellertid inte göra de första femton månaderna i ett svep utan hade sin initiala värnplikt förlagd till sommarferierna. På det viset drog försvaret nytta av studenternas successivt ökande medicinska kompetens. Den första sommaren efter studentexamen, när man ännu inte antagits till några akademiska studier, fick man i allmänhet tillbringa på ett infanteriregemente och i hast lära sig att leda en skytteplutons anfall och försvar. Sommaren därpå flyttade man över till trängen med utbildningsmålet att kunna fungera som läkare eller sjukvårdare på en bataljonsförbandsplats. Den tredje sommaren gjorde man i princip samma sak, men nu på brigadens högre organisationsnivå.
Precis hur varje svensk man skulle fullgöra sin värnplikt bestämdes på en särskild förrättning som kallades ”mönstring”. I normalfallet mönstrades man — eller mönstrade, som man i dagligt tal hellre sa, med aktiv diates — det året som man fyllde nitton. Jag blev arton år den sista vårterminen och anhöll därför om att få mönstra ett år för tidigt. Det skulle möjliggöra att jag kom i fas med mina kamrater, för den händelse att jag fick börja studera medicin till hösten. Till skillnad från nu var det i min ungdom inte alls vanligt att nykläckta studenter tog ett eller ett par friår för att arbeta eller resa runt i världen, innan man satte igång med sin yrkesutbildning.
Mönstringen ägde rum i Folkets Hus och innefattade bland annat läkarundersökning och ett intelligenstest. När alla prov var gjorda, återstod en tålmodig väntan på att kallas in till en öga-mot-öga-kontakt med den officer som i närvaro av diverse bisittare högtidligen avgjorde ens placering.
Den ene efter den andre av mina medmönstrare ropades upp och fick sina besked. För mig verkade det dock dröja. Så småningom blev jag otålig av att behöva vänta påfallande länge på min tur. Jag tog kontakt med en av de värnpliktiga hjälpredor som hade administrerat proven och frågade vad som stod på. Han tittade nonchalant i sina papper och sa sedan lite överlägset att jag inte hade lyckats tillräckligt bra i intelligensprovet. De grundläggande intellektuella förutsättningarna saknades alltså för att jag skulle kunna bli befäl.
Beskedet förnärmade mig oerhört, övertygad som jag var om att jag måste ha presterat rätt bra. Jag krävde att omedelbart få se hur han hade rättat uppgifterna. I flera av dem skulle man stryka under det riktiga alternativet av flera möjliga. Det hade jag också gjort. I några fall hade dock mitt blyertsstreck kommit att tangera bokstäverna i den förtryckta frågan. Detta hade den nu i mina ögon osannolikt korkade malajen tolkat som ett felaktigt svar. En ”överstrykning”, som han förklarade sig, i stället för en korrekt understrykning
Jag blev rasande och fordrade att ett högre befäl skulle kontrollera hans rättelser. Så skedde lyckligtvis också, och snart var även jag uppropad för att få besked om min kommande befälsutbildning. Om jag inte hade reagerat som jag gjorde och så upptäckt den märkliga handläggningen, skulle jag ha blivit menig soldat med bara tio månaders inledande tjänstgöring. Idag, när i ingen fullgör någon värnplikt alls, kanske någon tycker att det borde ha varit att föredra, i stället för den mycket längre tid i ”lumpen” som jag i min självbespeglande kränkthet förskaffade mig. Då inser man inte hur socialt stigmatiserande det skulle ha varit på den tid då det begav sig. Eller hur mycket tråkigare den till synes enklare plikttjänstgöringen skulle ha tett sig.
Officeren tittade barskt på mig och i sina papper. Han såg förstås att jag gick på matematisk gren och att jag avsåg att söka till läkarutbildning. Snabbt konkluderade han det mer eller mindre självklara. Jag blev i första hand uttagen till värnpliktig läkare. För den händelse att jag inte skulle komma in på medicinarutbildningen, eller självmant välja annan inriktning, fick jag en andrahandsuttagning till femton inledande månader vid artilleriregementet A 8 i Boden.
Det avgjorde definitivt min framtid. Om jag dittills ännu kunde ha känt någon osäkerhet inför valet att studera medicin, fanns nu ingen tvekan kvar. Jag hade inte varit norr om Gävle. Tanken att tillbringa femton plus tre månader kasernerad på en för mig helt obekant förvisningsort i allra norraste Sverige tedde sig oacceptabel. Jag måste verkligen söka till läkarutbildningen!
