Forts. på posten “Medborgarkonflikt, ‘biggest in the world’ och Doris Day-romantik”.
(- – -)
Hav, stormar, svallande vågor, fyrar, lugnvatten, trygga hamnar… Ofta använda och slitna bilder av livet som en sjöresa. Jag berörs vanligen illa av sådan metaforik, förmodligen därför att den tycks mig för sentimental.
Men jag är min egen nedlåtenhets offer. När jag tänker på barndomen, kan en sådan där bild nämligen komma för mig, som till hälften fantasi, till hälften verkligt minne. Jag sitter en sen kväll på en ångbåts akterdäck. Kan det vara legendariska Ejdern i Södertälje? Den har lämnat en hamn och styr mot ett ogenomskådligt mörker. Det närmaste aktersvallet glittrar i skenet av fartygets strålkastare. Vid horisonten syns bleknande små ljuspunkter på en kust som avlägsnar sig. Jag inser att de hänger ihop på något sätt, men sambanden är osynliga. Det gläder mig att ännu kunna iaktta dessa isolerade ljus från något som försvinner allt mer.
På sensommaren eller hösten 1959 gjorde jag en helt igenom verklig båtresa, från Skeppsbron i Stockholm till Helsingfors. En tid dessförinnan hade en lärare (kanske min svenskafröken Elsie Eriksson?) överraskande berättat att jag på förslag av rektor eller lärarkollegiet hade tilldelats ett så kallat kungastipendium. Under två veckor skulle jag i studiesyfte få besöka Finland tillsammans med ett tjugotal andra ungdomar som på liknande vis nominerats från olika läroverk. Resan skulle praktiskt arrangeras av föreningen Pohjola-Norden.
Jag gick i gymnasiets sista ring. Sjutton år gammal var jag en av de yngsta i min klass. Genom min skyddade uppväxt i en frireligiös familj var jag inte bara ung till åren utan också, trodde jag, jämförelsevis oerfaren – av flickor, alkohol, tobak. Lite hångel hade förstås förekommit, liksom enstaka provrökta cigaretter av märket Bill, men absolut ingen sprit. Stora världen hade jag visserligen beträtt två år tidigare, då jag som representant för scoutrörelsen i Europa varit på månadslång turné i USA. Den resan var i högsta grad präktig och omgärdad av ansvarskännande vuxna ledares käcka sundhet.
De förestående Finlandsveckorna kom inte heller att innebära något lössläppt leverne. Ändå kändes det som ett ovanligt äventyr, inte bara på gränsen mot Finland utan också mot vuxenvärlden, där jag stod på kajen i Stockholm och försiktigt försökte bekanta mig med mina reskamrater. I stort sett alla var tidigare okända för varandra. Jag lät mig bjudas på en cigarett och tände den.
Det enda jag för övrigt kommer ihåg från avfärden är att jag gjorde bort mig i ett alltför inställsamt försök att visa mig världsvan. Av min om Stockholmska förhållanden rätt okunniga mamma hade jag i förbigående hört talas om en kurator vid ett av huvudstadens läroverk. Han skulle vara en utomordentligt trevlig och sympatisk person, enligt vad mamma hade uppsnappat från sin högt beundrade väninna ”tant R” och sedan kvittrande beskäftigt anförtrott mig,. Denna i verkligheten helt ogrundade insikt om Stockholm lät jag undslippa mig inför mina alldeles nyss gjorda bekanta på Finlandsbåten.
– Va?! Menar du verkligen det? kom det med fräsande avsmak och avståndstagande från en av dem. Han är ju homofil, vet du inte det?!
Jag visste i själva verket ingenting men fick en oplanerad lektion om två saker. Det är farligt att låtsas ha kunskaper som man inte har. I Stockholm lurade faror som var närmast okända i Södertälje.
Den första av dessa lärdomar har jag lyckats tillgodogöra mig något så när. Nyfiken och rätt fantasifull, och med en tvivelaktig men obestridlig lust att vilja briljera ibland, har jag nog även senare någon gång förletts att säga eller skriva mer än jag bort. Det är i och för sig ingen ovanlig personlighetsdrag. Det går väl an när intuitionen leder rätt och man i efterhand kan fylla i de kunskapslakuner som kanske borde ha hållit en tillbaka. I den mån sådant beteende är uttryck för en karaktärsbrist, bör den kanske vägas mot den nytta det kan ha att ohämmat våga ge sig in på nya, obekanta erfarenhetsområden.
Från en nutida utsiktspunkt ter sig den andra lärdomen mycket inaktuell. Den allmänna synen i samhället på olika typer av sexuella preferenser har ändrats oerhört sedan jag var barn. Vilket helvetiskt lidande som gay personer kunde uppleva för ett halvt sekel sedan, hade jag ingen kunskap om alls, förrän jag under studentåren i Uppsala en kväll slögick på bio och av en slump råkade få se en utmärkt brittisk film om saken. Huvudpersonen var en välanpassad och framgångsrik advokat som tvingades trixa och smyga med sin läggning för att undgå total social katastrof. Den filmen var en ögonöppnare, egendomligt sent kan det tyckas. Samhället har i vissa avseenden gått framåt vad gäller tolerans och vidsynthet.
Om färden över Ålands hav minns jag för övrigt just ingenting. Desto mer kommer jag ihåg av det vänliga mottagande som ordnats för oss i Helsingfors, eller rättare sagt i det angränsande Esbo. Två studenter, en man och en kvinna, hade städslats av Pohjola-Norden för att vara våra reseledare och guider under besöket i Finland. Vi skulle till att börja med bo ett par dagar i teknisternas nya studentbostäder på det av Alvar Aalto planerade campusområdet i Otnäs.
Alltihop inleddes med ett cocktailparty, en nyhet för mig. Den glade finske guide-studenten höll ett glas med gult innehåll i handen, och jag undrade vad han drack.
– Hjorrtrronsaft!, sa han världsvant på finskt sjungande svenska. Det han i sin större erfarenhet kallade för saft var förstås lakka.
Bredvid mig stod en flicka med pigg uppsyn, dotter till en ögonläkare på Karolinska sjukhuset. Hon var kvick och lätt att prata med och blev en av dem som jag tydde mig till under resan. Att hennes far var docent fascinerade mig, liksom det hon berättade om hans relation till studenter. De i sak betydelselösa anekdoterna har jag senare många gånger erinrat mig. Jag, som utan att alls förutse det då, skulle komma att bli just universitetslärare.
Pappan var tydligen inbiten seglare. Studenter som inte hade klarat av sina prov under terminstid kunde få tentera i hans båt, under förutsättning att de ställde upp som gastar. Som lärare hade man rätt till vissa sportler, om man åtog sig att examinera under ferierna. Hur mycket av detta som var sant, och om jag korrekt minns hennes berättelse, vet jag inte, men jag fick intrycket att universitetslärarjobbet vore en både respektingivande och charmig syssla med stora frihetsgrader.
Hennes glas innehöll en färglös bubblig vätska och ett syltat körsbär på en pinne.
– Tom Collins.
Jag fick en beskrivning av drinken. Kanske prövade jag försiktigt en själv. Kanske avstod jag, trogen det helnyktra ideal som jag uppfostrats till. Oavsett vilket, upplevde jag under den där lilla stunden ett slags ny frihet i kontakten med mer världsvana människor.
Det kan tyckas egendomligt att något så banalt som ett möte med ett par drinkar kan te sig laddat för en sjuttonåring. Det hade inte bara att göra med att min familjära bakgrund var annorlunda än de flestas. Södertälje, som idag nästan har inkorporerats i Storstockholm, låg på femtiotalet i vissa avseenden långt ifrån huvudstaden. De lokala kommunikationerna var sämre än idag, och man reste inte särskilt ofta eller spontant mellan städerna. Det gjorde att de sociala vanorna i Södertälje inte var så avancerade som i Stockholm. Faktum är att det i gymnasiet betraktades som närmast asocialt att alls dricka alkohol. Så gjorde inte gymnasister i Södertälje läroverk på den där tiden, inte ens de som hade alldeles vanliga medelklassföräldrar.
Det hände en gång att ett par av mina närmaste skolkamrater – söner till en ingenjör på Astra och en tandläkare – fick reda på att några bekanta i flickskolan hade druckit vin på ett kalas hemma, en så kallad skiva. Det uppfattades av pojkarna som oerhört och ledde till att flickorna uteslöts från vidare umgänge med den mer måttfullt festfirande bekantskapskretsen på läroverket. Otroligt? Jo, men sant.
Så skulle vi naturligtvis initieras i det finska genom att bada bastu. Av sådant hade jag ingen erfarenhet och fann det till att börja med intressant. Luften var torr, och det var märkligt så föga det kändes att termometern kröp upp mot och strax över hundra grader Celsius. Den finske hjorrtrondrickande guide-studenten log.
Han hade försett oss med björkrisruskor och sa plötsligt:
– Nu ska vi ta lite löylyä!
Det vill säga att han kastade en skopa vatten på de heta stenarna. Det trånga basturummet började fyllas av nära nog hundragradig ånga. Den smög sig på mig som frätande ormar, slingrade sig runt mage och hals och angrep snart hela kroppen. Det var oväntat och en aning skrämmande. Efter en stund hade huden ytligt sett anpassat sig, och det gick att distrahera sig någorlunda genom att börja slå så smått med björkriset. Då sa han det igen:
– Och så ska vi ha lite löylyä…
De hemska ormarna krälade åter i luften och jag fick stark lust att lämna bastun. Men det gick förstås inte för sig. Visserligen skulle ingen ha hindrat mig, men man backar inte ur om man är sjutton och vill visa att man hänger med. Jag bestämde mig för att bita ihop och inte ge mig förrän vår finske värd öppnade dörren och själv smet ut.
Tiden gick, och där stod jag och lät mig enfaldigt och omoget nog plågas ett bra tag, längtansfullt väntande på att guiden skulle få nog. Det fick han lyckligtvis till slut, och då var det dags att svalka sig i sjön. Bastun låg alldeles invid en liten brygga. Utan att tveka sprang jag ut på den och hoppade i. Vad som helst utom bastun!
Jag drabbades genast av en kraftig balansrubbning. Horisonten började rotera upp över mig, som om jag befunne mig i ett stort ekorrhjul. Det var fruktansvärt obehagligt och jag blev rädd. Jag var en duktig simmare men vågade inte stanna i vattnet utan tog mig så fort jag kunde tillbaka till bryggan. I sista momangen — så kändes det i alla fall — fick jag tag i trappans ledstänger och kunde krångla mig upp. Sedan kröp jag på alla fyra fram till ett litet sällskapsutrymme utanför själva bastun. Jag la mig på en brits, kände hjärtat bulta alldeles våldsamt och tänkte att det här kanske jag inte överlever. Upplevelsen, farlig eller ej, ingav mig en bestående respekt för bastubad, något som jag sedan dess utövar med måtta och försiktig eftertanke.
Allt eftersom fler blev nöjda med sitt badande, fylldes sällskapsrummet av glammande stipendiater. Från att nyss inte ha känt varandra, började vi så smått få en viss kontakt. Två av oss utgjorde ett undantag såtillvida att de tydligen var ett etablerat par, där båda haft turen att få komma med på resan. Pojken bidrog till underhållningen genom att berätta en rolig historia, en så kallad fräckis. Den var mycket oskyldig men framstod ändå för oerfarna och väluppfostrade mig som vågad i överkant i det celebra sällskapet. Åter hade jag en känsla av att får vara ute och leka med de stora barnen.
Under de närmaste dagarna besiktigade vi Sveaborg, besökte Runebergs hem och den nationalistiske mördaren Schaumans grav i Borgå och ägnade oss åt intressant sightseeing i Helsingfors centrum. Då, liksom under hela resan, blev vi ambitiöst undervisade och förevisade allt möjligt om historia, samhällsliv och kultur. Vi gjorde också utflykter till det nästan helt svenskspråkiga Ekenäs och finska Tampere. Vart vi kom tycktes kvalificerade föreläsare och introduktörer stå redo att ge oss en gedigen utbildning om det moderna Finland och dess bakgrund. Alltsammans var imponerande väl organiserat och jag har många gånger känt mig priviligierad som fick vara med. Jag betvivlar att något liknande står till buds idag.
Apropå Eugene Schauman, som var en tidig aktivist för Finlands frihet från Ryssland och som 1904 mördade den ryske generalguvernören Bobrikov, är jag inte helt säker på att vi verkligen besökte hans grav på Borgå kyrkogård. Kanske talade man bara så inlevelsefullt om honom att jag tycker mig ha sett hans minnesmonument. Över huvud taget var Finlands krigiska moderna historia ett högst påtagligt och tänkvärt tema under resan. Bland annat fäste jag mig vid det för en svensk märkliga förhållandet att konflikten mellan ”röda” och ”vita” ännu var så levande att diskussioner om inbördeskriget 1918 var minerad mark. Hur man betecknade kriget – till exempel ”frihetskriget” eller ”inbördeskriget” – kunde tolkas som att man själv sympatiserade med de vita respektive röda. Som anmärkningsvärt tedde det sig också för mig att helt civila intresseorganisationer, till exempel idrottsförbund, fanns eller hade funnits i dubbla uppsättningar, en röd och en vit. Det gav en bild av Finland som hade undgått mig i den vanliga skolundervisningen. Det var något speciellt med landet!
Men åter en stund till Borgå, närmare bestämt diktarhemmet!
Naturligtvis förstod jag var vi befann oss, men jag hade ingen kunskap om den trivsamma äldre modersgestalt som en stund hade samlat mig och mina nyvunna kamrater omkring sig i gårdens kök. I minnet fick vi saft. Det kanske inte är alldeles sant utan bara en markering i mitt inre av hur familjär och trivsam som stämningen var.
Nu vet jag att föreståndarinnan hette Karin Allardt Ekelund. Hon var en betydande finlandssvensk pedagog och litteraturhistoriker född 1895; hon kom att leva till 1990. Inlevelsefullt berättade hon för oss om Runeberg, hans sängliggande som sjuk och betydelsen av att han kunde se småfåglar på fönsterblecket från sin säng, jag vill minnas via ett arrangemang av speglar.
Troligen hänvisade hon till något av Runebergs lätt vemodiga poem om fåglar, kanske ”Säg mig, du lilla fågel”. Alldeles säkert uppehöll hon sig också vid fru Fredrikas levnadsöde. Hur skulle hon kunnat undgå att göra det, det var ju Karin Allardt Ekelunds avhandlingsämne? Men i ärlighetens namn minns jag inte mycket av just den saken. Hela framställningen hade något av turistinformation över sig, lite mysigt, mytiskt och sakligt på samma gång.
Jag förstod som sagt inte vilken märklig person som talade så vänligt och vardagligt till oss. Senare har jag läst mig till att hennes djupa engagemang hängde ihop med att hon själv faktiskt var uppväxt i Runeberghemmet, och att hon fått sitt vetenskapliga intresse för skalden i arv från sin morfar som också bott där.
Emellertid, jag var på den tiden, liksom alltjämt, intresserad av bildkonst. Nu råkade det vara så att en räcka målningar stod provisoriskt uppradade längs väggarna i köket. De hade en något större konkretion över sig än de i och för sig intressanta berättelserna om den store Runeberg och hans hustru. Min spontana nyfikenhet fick mig att fråga vad det var för tavlor.
– Å, det är min mans, han målar lite, sa hon med den där sjungande fraseringen som faller så drastiskt på slutet och så att säga lägger en särskild obetydlighet till ”lite”.
Ekelund hette han förstås, liksom hon.
Någon dag senare var det dags för det självklara studiebesöket på Ateneum i Helsingfors. Den finska och finlandssvenska konsthistorien skulle nu sättas fram på det kulturella smörgåsbord som vi stipendiater hade förmånen att provsmaka under dessa generösa veckor. Det hade till det yttre ingenting med besöket i Borgå att göra.
Men naturligtvis, där hänger den där Ekelund från köksgolvet i Borgå på Ateneums vägg! Ragnar Selim Ekelund, född 1892. Att han skulle komma att dö året därpå insåg vi förstås inte, ej heller att han var en stor poet. Det oväntade sambandet mellan våra nyss gjorda erfarenheter i köket i Borgå och iakttagelserna i Finlands nationalgalleri fick mig ändå att känna att det inte var någon helt vanlig turistresa som vi var ute på.
Apropå poeter var det troligen, eller i varje fall kanske, i Ateneums restaurang som vi intog lunch den där dagen. Stämningen var god, det sorlades till höger och vänster. Vi hade fått veta att vi dagen därpå (eller senare samma dag?) skulle komma att få träffa den berömde Gunnar Björling för att också få lite kontakt med den finlandssvenska modernismen. Något uppspelt till sinnes fick jag för mig att utsätta en av medstipendiaterna för ett barnsligt practical joke. Sådant var modernt, och jag var yngre än i dag. Mer om detta tilltag strax, efter en kort presentation av kamraten ifråga.
Denne medstipendiat var ingen mindre än den blivande tungviktaren bland den svenska socialdemokratins grå eminenser, under en tid Gunnar Strängs budgetchef och nära medarbetare, senare bland annat generaldirektör för Statens industriverk och VD för Tumba sedelpappersbruk: Bengt Åke Berg från Nyköping.
Jag kände naturligt nog inte Bengt Åke sedan tidigare men vi hade fått bra kontakt på resan och delade ett intresse för skönlitteratur. Han tycktes mig oerhört bildad och samhällsorienterad, var mycket förtjust i Diktonius. I jämförelse med min relativa omedvetenhet i politiska ting – det var ju ännu 1950-tal, då enligt Herbert Tingsten de politiska ideologierna vore döda för gott – var Bengt Åke fascinerande vänsterorienterad. Vid något tillfälle delade vi logi och då såg jag att han i sin resväska medförde en proletär uniform, ett blåställ, för att markera sin politiska lojalitet med arbetarklassen. Denna min minnesbild är visserligen felaktig enligt vad Bengt Åke senare har bedyrat för mig, och jag får väl lov att tro honom, åtminstone offentligt. Den är ändå vad jag med bestämdhet minns. Trivsamt och spännande radikal var han under alla omständigheter, i en tid när läroverksungdom normalt var oreflekterat borgerlig och idealistisk.
Fastän jag var partipolitiskt föga medveten, hade jag för mig själv grubblat en hel del över samhället som fenomen. Så välorganiserat som det tedde sig, borde det rimligen ha något slags syfte eller uppgift. Vad skulle det kunna vara? Varför är alla människor sysselsatta i sina respektive fack, som kan vara mycket olika men som tar ihop och tillsammans bildar ett övergripande väloljat maskineri? Det tycktes mig utmanande gåtfullt och jag funderade över meningen med samhället, ungefär som de flesta, även jag ibland, över meningen med det individuella livet.
Jag hade för egen del till slut tänkt ut en idealistisk teori, enligt vilken hela samhällsorganisationen och dess materiella produktion har som yttersta syfte att hålla konstnärerna vid liv! Naturligtvis för att möjliggöra för dem att skapa sina verk, höjda över arbetarens och tjänstemannens prosaiska slit för det materiella.
Utan att veta om det tänkte jag ganska exakt motsatsen till det som en materialistiskt skolad ung man kan förväntas göra. Eller kanske inte riktigt så. Jag delade ju tydligen Marx syn på den materiella produktionen som kulturens och idéernas bas i ett mycket elementärt avseende. Men jag hade för egen del ett teleologiskt tänkande, som inte nöjde sig med att uppfatta överbyggnaden som en konsekvens av samhällets organisation. Jag ville se konsten, och produktionen av ytligt sett onödiga idéer, som själva det meningsskapande målet med all annan samhällets ävlan. Jag tänkte mig inte att idéerna bestämdes av produktionsförhållandena utan av de fria konstnärerna, som dock försörjdes och klarade livhanken tack vare att alla andra producerade förnödenheter. Kanske tänker jag i själva verket fortfarande ofta så.
På en längre promenad tillsammans med Bengt Åke under ett uppehåll i det täta programmet i Helsingfors berättade jag för honom om denna teori och bad om hans kommentar. Hans trygga svar överraskade mig i sin enkelhet och gav mig faktiskt en del att tänka på.
– Man kan nog se det där på lite olika sätt, sa han bara. Eller något åt det hållet.
Hans tankegång var minst sagt okomplicerad, och hans sätt att framföra den hovsamt. Ändå var det något i hans röst som kastade ett avslöjande och åtminstone för tillfället drabbande ljus över min naivitet.
Alltnog, vid den ovannämnda lunchen föll det mig in att skoja med Bengt Åke. Jag klingade i glaset, fick tyst på sorlet, reste mig och sa helt fräckt att Bengt Åke hade lovat att nu ge oss en liten introduktion till Gunnar Björlings författarskap. Det hade han i verkligheten inte alls gjort, utan det var ett påhitt från min sida i stundens ingivelse. Bengt Åke höll dock god min, reste sig också han och levererade alldeles oförberedd och på stående fot en utmärkt miniföreläsning över ämnet ifråga. Jag tror inte att någon av de övriga närvarande anade hur skickligt han hanterade situationen. På mig imponerade det naturligtvis väldigt. För stunden var det dock inte mer med det.
Dagen därpå (eller på eftermiddagen samma dag?) var vi samlade någonstans i Helsingfors i väntan på den store Björling. I minnet ser jag oss avvaktande i ett slags korridor, kanske i en skola av något slag. Björling dröjer något, men efter en stund lösgör sig långt bort i korridoren en kortväxt, grå och påtagligt timid figur som sakta närmar sig.
Han har en grå snedlugg slätstruken i pannan och ler milt. I famnen bär han en rätt stor trave böcker.
När han kommit fram till oss, som andäktigt skådar något som närmast kan beskrivas som ett mytiskt väsen, säger han med svag och mild röst ungefär så här:
– Jo, jag hörde att det är någon av er som visat sig särskilt intresserad av min diktning. Så därför tog jag med mig några böcker till honom…
Det var förstås Bengt Åke som på detta sätt fick sin synnerligen rättvisa belöning för ett väl utståndet skämt. Jag blev inte avundsjuk men tyckte att det var en fantastisk ynnest som på detta sätt vederfors honom. Vad Björling för övrigt sa har alldeles fallit ur mitt minne. Antagligen läste han några dikter.
Själv gick jag snart och köpte samlingsvolymen Hund skenar glad (1959) som än idag omges av en särskild aura i min bokhylla. Den kända titeldikten, ursprungligen i samlingen Du går de ord (1955), tål att citeras i sin fulla längd. (De fyra stroferna ska egentligen vara förskjutna i sidled i förhållande till varandra med ett par blanksteg, en formatering som bloggen tyvärr inte medger. Notera för övrigt kommatecknet i tredje raden från slutet!):
Hund skenar glad
pojke bergsklättrar
dag över jord
jords ljus och höst
O och att ljus
Den hund och i famn
Måne
ett segel
och vatten
Ungt och
hand
och att vandrar
Som lek eller
doft
att i kind,
över panna
Hud älskar sin hals
En ytterligare händelse med litterär anknytning, fast av helt annat slag, upplevde jag i Åbo. Under den avslutande veckan blev vi stipendiater utplacerade i olika finlandssvenska skolklasser för att under några dagar få lite inblick i hur finlandssvenska gymnasister hade det. Jag fick gå i vad jag tror var Svenska klassiska Lyceum, och jag bodde då inackorderad hemma hos en av skolans svenskalärare.
Under skoldagarna var det mest intressanta att få ta del av nybörjarundervisningen i finska. Från den kommer jag ihåg ramsan ”Hevonen häst, pappi präst” och att ”sitruuna” uttalas med tonvikt på första stavelsen, liksom för övrigt alla finska flerstaviga vokabler.
Just denna enkla skolundervisning väckte väl ensam inget egentligt intresse för finska språket. Men jag upplevde centrala Åbo – området kring domkyrkan, Auraån och de kullerstensatta gatorna – som något så överväldigande romantiskt att jag bestämde mig för att försöka emigrera dit så småningom. På sådant gick jag och funderande för mig själv vid ån, eftertänksamt rökande ”Klubi 77”, matosluktande så kallade papyrosser med ett smalt papprör till munstycke.
Till mina varma känslor bidrog nog att Åbo var Johan Henric Kellgrens, Frans Michael Franzéns och Henrik Gabriel Porthans stad. Under litteraturundervisningen hemma i Sverige hade jag fäst mig vid Kellgren (och säkert också vid Franzén, fast det minns jag mindre väl) och tyckte att Åbo var en av den svenska litteraturhistoriens viktigaste platser.
I ett fantasifullt framtidshopp såg jag framför mig en anställning vid Åbo akademi. Eftersom jag förstod att kunskaper i finska var en förutsättning för att man skulle kunna arbeta där, fastän universitet var svenskspråkigt, köpte jag mig en liten grammatik och började vid hemkomsten till Södertälje så smått att försöka plugga i mig verbens böjningsmönster. Jag kom inte alls långt innan jag tröttnade. På egen hand och med alla riktiga skoluppgifter att göra först och främst, blev det för svårt helt enkelt. Jag fastnade redan på ”puhu”, tala.
Till de minnesvärda upplevelserna i Åbo hörde också en danskväll på flickskolan. Det dansades jenka, en livlig och tidigare obekant företeelse. Damerna var prydligt klädda, iförda eleganta nylonstrumpor med tydlig söm som skulle sitta spikrakt bak på benen och som också gjorde det.
Och så var det det där litterära. Min inackorderingsvärd, svenskaläraren, bedyrade att finlandssvenskar har bättre kläm på svenska språket än rikssvenskar. I varje fall var han påtagligt stolt över sitt modersmål. Bertel Gripenberg var något av en idol för honom, och till minne av besöket i Åbo gav han mig en samling med Gripenbergs sonetter. Jag kan inte säga att de gjorde något starkare positivt intryck. Snarare kände jag mig främmande för dem. Men kanske bidrog de på ett omedvetet plan till att jag drygt tjugo år senare kom att experimentera lite med formen i min debutdiktsamling Eurydikesvit och andra dikter (1982).
