Forts. på “The Rockies, buffalo, svartbjörn och skallerorm”.
(- – -)
I Georgia slog värmen emot oss på mer än ett sätt, så snart vi klivit ur flygplanet. Den höll i sig under de kommande dagarna, då vi i korta etapper successivt tog oss tillbaka med bil till Washington D.C. via South Carolina, North Carolina och Virginia. På flera större och mindre orter längs vägen välkomnades vi generöst av privata familjer, scoutledare och lokala medier. Vi kunde se oss själva i tidningsartiklar, man visade oss åtskilliga turistiska märkvärdigheter, och man lät oss få inblick i den välmående medelklassens vardag.
En oväntad hetta av särskilt slag hade att göra med den inrikespolitiska konflikten i frågan om medborgerliga fri- och rättigheter. Tre år tidigare hade Högsta domstolen slagit fast att rassegregerade skolor strider mot USA:s författning, och bara ett och ett halvt år före vårt besök hade Rosa Park i Montgomery, Alabama, genomfört sin berömda vägran att lämna plats på bussen åt en vit passagerare. Dessa händelser hade bidragit till en nytändning av medborgarrättsrörelsen men också till en mobilisering av de konservativa krafter som motsatte sig integreringssträvandena.
Spänningen i rasfrågan steg till nivåer som aktualiserade minnet av inbördeskriget ett knappt sekel tidigare. I början av september 1957, det vill säga inte långt efter att vi svenska scouter hade återvänt hem från USA, hindrade guvernören och nationalgardet i Arkansas nio afroamerikanska studenter att komma in i en tidigare helvit skola i Little Rock. Det var en trotsig insubordination inför Högsta domstolens tolkning av den federala konstitutionen. Några dagar senare inträffade ett uppmärksammat våldsdåd, då motståndare till integrationen sprängde sönder en lågstadieskola i Nashville, Tennessee. De eskalerande motsättningarna fick president Eisenhower att sända federal trupp till Little Rock för att skydda de mobbade studenterna. Till detta hade han uppmanats av Martin Luther King.
Under vårt besök i sydstaterna kunde vi se tydliga och öppna tecken på motståndet mot rasintegreringen. Konfederationsflaggan användes flitigt och medvetet symboliskt med direkt hänvisning till nationens gamla splittring. I Winston-Salem hörde jag till min förvåning en scoutledare eller förälder tala indignerat och föraktfullt om ”yankees”. Med det menade han en modern motsvarighet till den segrande sidan i inbördeskriget. När som helst kunde åter trupper från norr förväntas invadera södern för att tvinga igenom rasintegrationen, hävdade min sagesman med förtvivlad uppgivenhet i rösten. På den punkten fick han ju faktiskt i viss mån rätt. Hans egna föreställningar var dock upphetsat överdrivna. En invasion av yankees skulle nämligen vara värre än ett anfall från Sovjetunionen, sa han upprört och till synes på fullt allvar.
När jag nu, sommaren 2015, läser i tidningarna att konfederationsflaggan ifrågasätts och halas såsom varande ett oacceptabelt uttryck för rasdiskriminering, får jag förstås intrycket att de gamla tankemönstren är sega och att utvecklingen gått långsamt. Samtidigt har jag känslan att mina barndomserfarenheter ger en klangbotten åt det aktuella skeendet. Kanske skulle jag inte ha kunnat förstå det på riktigt samma sätt, om jag inte hade varit i sydstaterna den där sommaren för femtioåtta år sedan.
Hemma i Sverige hade jag hört sägas att amerikaner gärna skröt lite grann med att saker och ting i USA var stora, och helst störst. Det var lustigt att konstatera att det ryktet hade fog för sig. I den lilla staden Stone Mountain, Georgia, såg vi den berömda geologiska formationen med samma namn, och den sades vara världens största friliggande sten. Påståendet kan på goda grunder ifrågasättas, då det finns åtskilliga andra kandidater med samma anspråk och det för övrigt är lite oklart vad som egentligen kan anses vara en friliggande sten. Det bekymrade oss dock inte vid tillfället i fråga utan saken var intressant, om inte för annat så just som exempel på talesättet ”biggest in the world”.
Någonstans förevisade man för oss vad som sades vara världens största fabrik under ett tak. På en annan plats besökte vi en fabrik för produktion av jordnötssmör. Den var också världens största i sitt slag… I dag är det visserligen en fabrik i Kentucky som pretenderar på den senare titeln, men det hindrar kanske inte att det låg något i vad vi fick höra på 1950-talet.
En med nutida synsätt något udda turistattraktion var den stora cigarettfabriken i Winston-Salem, North Carolina. Att det inte föreföll egendomligt att stolt visa upp sådant för gästande scouter, säger något om hur synen på rökning har förändrats, kanske också något om tobaksodlingens historiska betydelse för delstatens ekonomi.
Smått generande för en blyg och föga amerikaniserad svensk var det arrangerat romantiska mottagande som vi tre tonåriga scouter fick i ett mindre samhälle. Oklara över vad som förestod skjutsades vi, korrekt klädda i scoutuniform, till en finare villa. I entréhallen uppmanades vi att gå in i salongen. Våra vuxna värdar sa med menande röst och blickar att där skulle några sitta och vänta på oss.
Jag gjorde som jag var tillsagd och kom in ett rum, där tre tonåriga flickor i baddräkt satt uppkrupna i möblemanget, som om de agerade inredning tillsammans med en jättestor Grand Danois på golvet. Något tvekande hejdade jag mig i dörren men blev då käckt uppmanad att välja ut någon av damerna till min personliga eskort. Situationen kändes naturligtvis absurd. Men vad gör man inte om man är ute på officiellt uppdrag som representant för sitt land! ”When in Rome…”
Ihopparade på detta oväntade vis for vi snart ut till en privat sjö, där våra värdar uppenbarligen var delägare eller intressenter. Vi fick lära oss att åka vattenskidor. Med effektiv instruktion visade det sig vara en rätt enkel konst, åtminstone så länge det bara gällde att hänga med efter dragbåten. Vattnet var ljummet och skidåkningen okomplicerat rolig. Eftermiddagen förflöt på ett angenämt sätt.
Men så föll ett sammetssvart mörker, och det blev kväll. Lyktor tändes längs med stranden. Det var dags för något slags amerikansk romantik.
Tre små båtar, vardera med förare och sittplats för två passagerare, gled upp till bryggan. Nu gick det inte att smita från den lätt generande påtvungna parbildningen. Två och två placerades vi i båtarna, som började en långsam tur runt sjön, längs efter stranden.
Det fanns någonting av Doris Day-film över situationen. Jag kände att en förväntan på ett välavvägt musical-romantiskt beteende riktades mot mig. Men vad kunde ett sådant bestå av? Väl knappast något fysiskt närmande? Och hur konverserar man på ett lämpligt romantiskt vis en obekant amerikansk skönhet, som man inte vet någonting om och som man inte har bett att få träffa? Mina erfarenheter som charmör var över huvud taget begränsade, för att inte säga obefintliga — jag var en svensk liten scout som kände sig hemma på hajk, och varför inte på en massavedstrave i hällregn, men ytterst främmande i den aktuella situationen. Jag tror inte jag sa många ord. Fogligt satt jag tyst på min plats och uthärdade.
Så småningom återkom vi förstås till utgångspunkten för denna märkliga båttur, och stämningen lättade åter något. Jag tror att dagens avrundades med en måltid på stranden, också den American style. Kanske barbeque.
Det är intressant att försöka erinra sig detaljer i sådant som hände för nästan ett helt liv sedan. Vissa sträckor längs tidslinjen är alldeles tomma. Andra små avsnitt framstår med stor pregnans. Beträffande hemfärden från USA minns jag strängt taget ingenting. Förmodligen därför att hemkomsten tedde sig banal eller åtminstone vardaglig, i förhållande till allt märkvärdigt som jag fått uppleva under denna min första stora utlandsresa.
