Forts. på posten “Från Malmö till Santa Fé, via Wiesbaden och Washington D.C.”
(- – -)
Buffalon, den kraftiga nordamerikanska bisonoxen med den karakteristiska höga manken, är en laddad symbol för den tragiska dramatik som utmärker den europeiska koloniseringen av prärien. Hur mycket man än uppskattar modern civilisation, är historien om hur Västern erövrades en svidande bitter berättelse — åtminstone för den som har hjärta i kroppen och någon känsla för naturen och för ursprungsbefolkningars kultur och värdighet.
En gång i världen levde miljontals friströvande bufflar på de stora vidderna. Mot slutet av 1800-talet var de nästan utrotade, tack vare den framstormande europeiska kulturens spridning av geväret, ursprungligen en kinesisk uppfinning. Det sägs att den naturintresserade president Theodore Roosevelt personligen spelade en viktig roll för att rädda den lilla spillra av bufflar som fanns kvar på hans tid.
Den nordamerikanska bisonoxens öde är tätt sammankopplat med ursprungsbefolkningarnas, och i september 2014 slöt ett antal svartfotshövdingar i USA och Canada ett avtal om förnyade ansträngningar att i någon mån restaurera prärien som den fritt strövande buffelns hem.
Som barn för snart sextio år sedan hade jag förmånen att få se en hjord buffalos exponera sina kraftfulla profiler mot det öppna landskapet och horisonten. Det var mäktigt, en syn av overklighet och saga. Tillsammans med mina tre färdkamrater från Sverige var jag på väg i buss från en primitiv landningsplats nära the Santa Fé trail till Philmont Scout Ranch, amerikanska scoutförbundets anläggning och stora vildmarksområde i New Mexicos Klippiga bergen. Där skulle vi tillbringa en vecka med hajk, ridning, kontakt med likasinnade från USA, och, framför allt, en storslagen upplevelse av den speciella naturen.
Redan namnet ”Klippiga bergen” var fantasieggande för en tonåring som framför allt hade lärt känna det från stereotypa äventyrsskildringar av ”vilda västern” — berättelser och filmer som i sina kortsynta etniska polariseringar knappast kan anses fullt anständiga idag, men som var populärt och föga ifrågasatt allmängods i min barndom. Språkintresserad som jag var, kom det som en överraskning för mig när någon i USA förklarade att ”Rocky” i bergskedjans namn nog inte betydde ”klippig”, som i den gängse svenska översättningen. Förstahandsbetydelsen av ”rock” i min amerikanska sagesmans språk var inte ”klippa” utan ”sten”. Enligt denna etymologi borde bergskedjan alltså egentligen kallas ”Steniga bergen” på svenska. Så trodde jag också därefter länge. Numera är jag dock inte så säker. Det förefaller som om namnet ”Rocky mountains” går tillbaka på både franska och indianska benämningar, och att avgöra när rocky betyder klippig respektive stenig verkar inte alldeles enkelt.
Imponerande var i alla fall utsikterna över dalar och toppar när vår lilla patrull på fyra man knogade iväg med packning och sovsäck i den ännu någorlunda bevarade amerikanska vildmarken. Jag kan inte erinra mig att vi gjorde någonting anmärkningsvärt under denna hajk. Såvitt jag minns oroade vi till exempel inte forellerna i de glittrande bäckar vi passerade. Behållningen bestod nog nästan uteslutande av den passiva upplevelse av naturen som följde med ett ganska ansträngande aktivt vandrande. Som ett litet memento om det tyvärr nästan alltid relativa i begreppet vild natur, minns jag de små diskreta anvisningsskyltar som också här och där kunde ses längs de av tusentals scouter före oss upptrampade rutterna. Hur rustikt de än var utformade kunde de inte dölja att de själva var kultur, inte natur.
Spännande var det den dagen då vi skulle få sitta upp på var sin större ponny. Det var enda gången i mitt liv som jag ägnat mig åt det som eufemistiskt kallades för att rida, men som jag i ärlighetens namn hellre beskriver som att jag åkte häst. Jag tänker mig att just dessa djur var synnerligen tama och antagligen less på att transportera okunniga men naivt entusiastiska ryttare i uppförsbacke. I varje fall hade jag svårt att få riktig fart på den ponny jag tilldelats. Jag försökte så gott jag kunde att få den att galoppera lite grann, men den hade bestämt sig för att väsentligen hålla sig till sin värdiga skritt. Det var säkert bra, för både hästen och mig. Mindre bra var att jag hade försummat att byta kläder från shorts till jeans. Jag kommer förmodligen aldrig mer att försöka rida. Men om jag gör det, ska jag vis av erfarenheten se till att ha riktiga benkläder.
Av djurlivet i Philmont var det två saker som gjorde särskilt intryck. En dag stod en svart björn på ranchens gårdsplan. Den var vild, men inte lös. Den hade infångats i en bur och skulle nu förflyttas på säkerhetsavstånd en bra bit från friluftsanläggningen. Risken att man skulle kunna stöta på björn under en hajk ansågs inte godtagbar. Även om björnen satt fängslad bakom kraftiga järnrör, var det fascinerande att inse att sådana djur fanns på området. Till skillnad från nu var björnar vid den här tiden mycket sällsynta i Sverige och i min fantasivärld ingenting man kunde räkna med att någonsin få se i det vilda.
På bussresan från Philmont, när vi började vår återfärd över kontinenten i östlig riktning, gjorde vi en stunds paus invid en vägkant för att sträcka på benen. Plötsligt hör jag upphetsade röster och hojtanden i gruppen, förvirrande varningsrop som jag till en början inte alls förstod vad de gällde. Men så fick jag inte långt ifrån mig syn på en skallerorm i gräset. Inte hela ormen men väl stjärten med skallran som rörde sig suggestivt. Också det var en mäktig upplevelse för en skolpojke från Sverige. Långt senare i livet skulle jag få närmare bekantskap med respektingivande giftormar genom att följa en forskare på nattlig exkursion i Anza-Borrego-öknen i södra Kalifornien, men det är förstås en annan historia.
Hur vi så småningom hamnade i Georgia, North Carolina och South Carolina kan jag inte riktigt erinra mig. Högst troligt flög vi åter med US Air Force. I varje fall minns jag en ohyggligt varm och svettig övernattning på ett militärflygfält i Dallas. Även denna hetta föreföll exotisk, liksom det faktum att det i anläggningens korridorer fanns automater för fri tilldelning av salttabletter, till förebyggande av att det ymniga svettandet skulle rubba elektrolytbalansen hos dem som för jämnan vistades i klimatet. Ett slags sleke för människor alltså. Definitivt inte Södertälje.
