Forts. på posten “Om tidsoptimism och Henrik den gode”.
(- – -)
Det var under min gymnasietid som den brittiske kemisten och romanförfattaren C. P. Snow blev världsberömd för sina artiklar och sin bok om de kulturella skillnaderna mellan humanister och naturvetare. Jag läste honom inte då, men jag minns att Wilhelm Fischer på en historielektion i tredje eller fjärde ring uppmärksammade oss på The Two Cultures and the Scientific Revolution. Boken hade föregåtts av ett föredrag som Snow höll i Cambridge 7 maj 1959, och den kommenterades i positiva ordalag på ledarplats i The Times Literary Supplement redan 22 maj. Det var typiskt för Fischer pedagogiska stil att han med smittande entusiasm försökte vidga vårt skolpojksperspektiv på tillvaron genom att då och då lyfta fram tidskrifter, böcker och artiklar som inte direkt hörde till lektionsstoffet för dagen. TLS ingick bland de inspirationskällor som han använde för egen del och också rekommenderade till oss elever.
Det fyraåriga gymnasiet var vi denna tid uppdelat i den humanistiskt inriktade ”latinlinjen”, den naturvetenskapligt orienterade ”reallinjen” och den samhällsinriktade ”allmänna linjen”. Efter de inledande två åren drevs specialiseringen än längre, varvid latinlinjen delades i en helklassisk gren som innefattade studier av grekiska, och en halvklassisk som inte gjorde det. På den allmänna linjen kunde man välja mellan att lägga tonvikten på moderna språk (nyspråklig gren) eller mer generell samhällsorientering (social gren). Reallinjen delades på motsvarande vis upp i en biologisk och en matematisk gren. Jag gick på den senare. Vi hade åtta lektionstimmar matematik i veckan.
Den matematikklass som Fischer ville ge lite bildning och möjligen provocera en smula genom att nämna C. P. Snow, bestod av idel pojkar som förväntades sikta på att bli civilingenjörer eller något annat tekniskt-naturvetenskapligt. Även jag funderade naturligtvis över en sådan framtid och övervägde bland annat möjligheterna att efter studentexamen läsa teknisk fysik på KTH, den verkliga prestigeutbildningen i våra dåtida gymnasistögon. Det skulle jag också ha kunnat göra, mina betyg räckte för det. Ytligt sett var jag en typisk ”realare” och fick till och med stipendium som skolans bästa student i ämnena matematik, fysik och kemi — femhundra kronor, ett stort belopp på den tiden, och en silverplakett med diverse berömda naturvetares namn inristade.
I min självbild var jag dock ingen typisk matematikbegåvning. Jag var receptiv men föreställde mig att jag saknade den speciella fallenhet för ämnet som jag antog att ett par av mina klasskamrater hade. När jag jämförde mig med dem, trodde jag mig annorlunda, mindre talangfull. Fastän jag uppriktigt tyckte att matematik, fysik och kemi var roliga ämnen, kände jag mig innerst inne inte som någon typisk naturvetare, eller så som jag trodde att typiska naturvetare kände sig. Jag vill för allt i världen naturligtvis inte jämföra mig med Snow i betydelse. Hans upplevelse av att tillhöra, och i sin livskänsla överbrygga, två världar som av andra mer tydligt uppfattas som åtskilda, den naturvetenskapliga och den humanistiska, kan jag dock lätt känna igen mig i.
För vår skoltidning Elsa skrev jag en liten essä om matematikens skönhetsvärden, där jag försökte förklara hur inte bara analytisk-geometriska grafer utan också olika elementära operationer, som addition, division, rotdragning, parentesbildning och så vidare, hade rent estetiska innebörder. Jag kände starkt för den typen av samband, vilket för min del bidrog en del till lusten att syssla med matematik så mycket som vi gjorde. Redaktörerna lämnade manuskriptet för granskning till min fysiklärare. Till min harm refuserades det därefter på hans inrådan, och jag minns hur inskränkt jag tyckte att både redaktörerna och läraren såg på världen.
Magistern ifråga var i och för sig en spännande person och bra lärare, docent vid Stockholms högskola och entusiastisk läsare av Christian Morgensterns komiska dikter. På en lektion reciterade han med förtjusning ”Der Lattenzaun” och ”Möwenlied” (”Die Möwen sehen alle aus,/ as ob sie Emma hiessen.”), vilket borde tyda på en viss vidsynthet. Avslöjande nog sade han sig dock ha föga förståelse för modernare lyrik. Han skulle en gång ha lunchat eller dinerat på samma pensionat som Gunnar Ekelöf, som överraskande ställt sig upp vid bordet och kort deklarerat att ”nu snöar det på det ofödda barnets själ”. Läraren rös av avsmak när han berättade om denna episod. Den tycktes honom alldeles orimlig. Minst lika orimlig fann han min lilla essä. Efter en lektion kallade han mig till sig och sa kärvt att han inte alls delade min uppfattning. Matematik är någonting bra och praktiskt nyttigt, bra för att man exempelvis ska kunna bygga broar som håller och inte ramlar ihop. Någon estetik var det inte fråga om. Bah!
Tyvärr har jag inte kvar mitt refuserade manus. Det var naturligtvis inte något märkligt alls, men jag har ändå många gånger senare tänkt att det skulle vara roligt att se hur jag uttryckte mig. Jag känner mig nämligen fortfarande lojal mot min barnsliga idé och spontana syn på saken, och jag tycker ännu att mina granskares totala oförståelse var en både smått sorglig och skrämmande erfarenhet.
En annan avvikelse från det förment typiska naturvetarbeteendet var nog mitt sätt att använda det förnämliga matematik-, fysik- och kemipriset. Jag har kvar silverplaketten, men de femhundra kronorna förbrukade jag genast genom att köpa en hel gymnasiekurs i latin från Hermods korrespondensinstitut. Det var ett orealistiskt tilltag. Jag började visserligen lösa uppgifterna i några brev, gärna sittandes i en försommarvacker park i Södertälje, och lärde mig substantivens och adjektivens grundläggande böjningsmönster (”populus alba, popule alba, populum albam, populi albae” etcetera). När strax värnplikten, och efter sommaren anatomistudierna i Uppsala, tog vid, blev dock uppgiften att fullfölja latinkursen snart övermäktig. En tid inbillade jag mig väl att jag någon gång ändå skulle klara av den, men så småningom tvingades jag inse att jag i övermod hade slösat bort mina stipendiepengar. Man kan fråga sig varför jag gjorde på det viset. (- – -)
