IBT:s blogg

Forts. på posten “Matematik, fysik och latin”, (som slutar med en undran över varför jag kom att satsa ett stipendium i matematik, fysik och kemi på en Hermodskurs i latin).

(- – -)

Den väsentligaste förklaringen är nog att jag var genuint osäker på vad jag ville bli. Jag hade redan breddat mina möjligheter genom att komplettera med sociala grenens biologi under avslutningsåren i gymnasiet. Det gav behörighet att söka till läkarutbildning. Gymnasiekompetens i latin skulle onekligen vidga det tänkbara framtidsperspektivet ytterligare. Framför allt föresvävade det mig att jag kanske borde bli präst. Med tanke på min uppväxt i ett slags pastorshem med utåtriktad missionerande inställning, var teologiska studier ett ganska självklart alternativ att åtminstone överväga.

Men antagligen orsakades mitt uppflammande intresse för latin också av en mer allmän böjelse åt det humanistiska hållet. Jag hade nämligen varit på vippen att bli latinstudent redan från början, det vill säga när vi i realskolans fjärde klass hade att bestämma oss för en huvudinriktning på gymnasiet. Min spontana tanke hade då varit att jag skulle välja latinlinjen. Såvitt jag minns låg det inget komplicerat analyserande eller övervägande bakom den inställningen, utan den var helt enkelt självklar och i överensstämmelse med hur jag känslomässigt värderade olika ämnen. Man kan kanske säga att jag i någon ogenomtänkt mening tyckte att humaniora tedde sig värdigare och djupare än naturvetenskap, även om reallinjen förstås framstod som fullt respektabel. Jag såg inte ner på dem som spontant lutade åt det hållet, men för egen del tänkte jag mig latinlinjen. Kanske kan man gissa att min uppväxtmiljö inte bara hade påverkat mig religiöst i snäv mening. Troligen hade den också mer allmänt präglat mig i en idealistisk riktning som har större släktskap med humaniora än med den materialistiskt-mekaniskt grundade naturvetenskapen. Som barn tänkte jag visserligen inte i sådana begrepp och termer, men efter ett långt liv kan jag retrospektivt lätt se mig själv på det viset.

Så på en rast råkade jag stöta ihop med en äldre skolkamrat som också var en av mina scoutledare. Artigt intresserad frågade han om mitt val till gymnasiet. Jag svarade förstås ”latinlinjen”, enkelt och reservationslöst.

Han reagerade med storbroderlig bestörtning. Latinare borde jag enligt hans mening absolut inte bli, och han undrade bekymrat vad som kunde föranleda ett så konstigt val. Lite överrumplad förklarade jag, att jag tyckte att de humanistiska ämnena var roliga, att jag kände en naturlig dragning till dem.

— Ja men, sa han på ett ungefär, sånt kan du ju läsa på egen hand hur mycket som helst, hela livet. Men matte, fysik och kemi tar du inte upp så lätt, om du sumpar chansen att lära dig grunderna ordentligt som ung. Ta reallinjen nu, så har du mycket större och friare möjligheter senare i livet!

I ett svep avgjorde det saken. Jag hade inte alls tänkt på det viset tidigare. I släkten fanns det ingen som var kompetent att ge mig några egentliga studieråd, så min framtidsbana hade aldrig varit föremål för något mera ingående övervägande under realskoletiden, vare sig av mig själv eller av andra, allra minst utifrån föreställningar om vad som skulle kunna vara opportunt från en eller annan synpunkt. Men när Kenneth Dillman sa så där (han blev förresten själv med tiden polischef i Södertälje och personalchef på Postverket), tyckte jag att han synpunkt var odiskutabelt korrekt. Det syntes mig genast rationellt och riktigt att välja reallinjen, även om mitt hjärta hade kommit med andra impulser. Inom parentes sagt var det ingalunda sista gången som jag litade mer på min tankeförmåga än på min känsla. Inte heller sista gången som jag skulle låta andras kloka råd väga tyngre än min egen spontanitet. Över huvud taget har förhållandet mellan det rationella förnuftet och känslan blivit ett tema som livslångt engagerat mig, både teoretiskt-filosofiskt och praktiskt.

Reallinjen fick det alltså bli, och det innebar ju förvisso inte att all humaniora försvann från schemat. Tvärtom hade jag starka upplevelser av de fyra årens undervisning i svenska, historia och engelska, liksom av de i andra ring avslutade kurserna i tyska och franska. Till gymnasiets historieundervisning ska jag strax återkomma med några särskilda reflexioner. Låt mig först bara också säga något om grenvalet inför tredje ring.

Eftersom jag trots goda betyg i matte inte såg mig själv som någon särskild matematiktalang, var det närmast självklart att jag skulle välja reallinjens biologiska gren. Det gjorde jag också genom att lämna in en sådan anmälan i slutet av andra ringens vårtermin.

Så gick sommarlovet och det drog ihop sig till höstterminsstart i tredje ring. Nu råkade det vara så att jag genom mitt engagemang i den kristna gymnasistföreningen KGF var rätt väl bekant med tre av rektorns barn. Det var dels döttrarna Görel och Bodil, som också gick i läroverket, dels blivande operachefen Eskil som studerade på Musikhögskolan och som brukade öva sig i dirigering genom att anföra den lilla KGF-kören. Genom denna bekantskap blev jag en vacker dag strax före terminsstart hembjuden på saft och kakor hos rektor Bengt Hemberg, en synnerligen respektingivande humanist och ryttmästare i reserven. Han var docent i Uppsala i klassisk fornkunskap och antikens historia, och han hade disputerat på en avhandling om kabirerna, ett slags mystikomgärdade gudomligheter i klassisk grekisk mytologi.

Läroverkseleverna tyckte nog i allmänhet att rektor Hemberg var rätt barsk i sin framtoning. Han framträdde ibland på morgonbönerna i aulan och meddelade olika ordningsföreskrifter, så som rektorer plägar att göra. En egenhet var det dock att han brukade avsluta sina anföranden med ett militäriskt ”höger, vänster om, marsch!”

Såklart sträckte jag upp mig så gott jag kunde, den där dagen när jag för ovanlighetens skull fick träffa rektorn i hans hem. Han var solen och godheten själv och inte alls så stram som jag var van att se honom i skolan. Leende tog han upp en konversation med mig, ungefär som följer:

— Täljedal har sökt sig till biologiska grenen…

— Ja.

— Ja nu är det så att det är väldigt många som har gjort det. Samtidigt har vi platser över på matematisk gren…

— Ähum?

— Vi i vår släkt av humanister har alltid haft en stor beundran och respekt för matematiker… Jag tycker att Täljedal borde byta till matematisk gren! Och det är ingen fara med behörigheten för läkarstudier, om Täljedal skulle vilja ägna sig åt sådant. Det går bra att komplettera med sociala grenens biologi, så är man fullt behörig att läsa medicin…

Tja, vad säger man då, om man är en verklighetsanpassad och artig yngling?

Alltså blev jag realstudent på matematisk gren, en av de utifrån sett mest tekniskt-naturvetenskapligt orienterade eleverna i skolan.