Forts. på posten “Konst i skolan och senare i livet”.

(- – -)

I realskolan var inte studierna organiserade på ett sådant sätt att det suggererade till föreställningen att kunskapen och världen är uppdelade i humaniora och naturvetenskap. Det är tveksamt om jag i småklasserna alls var medveten om den kategoriseringen. Den spelade i vart fall knappast någon roll i min upplevelse av studierna. Oskuldsfullt och oreflekterat torde jag ha uppfattat att varje skolämne hade sina kvaliteter för sig. Det hängde inte minst samman med respektive lärares framtoning.

I min inställning till realskolans olika läroämnen var jag i princip allätare. Till exempel tyckte jag mycket om kemi och fick av min lärare förtroendet att vara stipendiat under Svenska kemistsamfundets Berzeliusdagar, 1956 eller 1957, det vill säga första eller andra gången som detta numera väletablerade arrangemang ordnades. Det blev en spännande kontakt med den stora vetenskapliga världen på KTH och, troligen, Stockholms högskola.

Det mesta av det populariserande programmets detaljer har jag glömt bort, men ett par enskildheter måste ha gjort ett särskilt intryck. En laborator — redan titeln var suggestiv — demonstrerade det märkliga fenomenet tixotropi hos någon ny polymer. Den studsade som en högelastisk gummiboll om man formade en klump och kastade den i golvet, men flöt ut som en plastisk vätska om man lät den ligga orörd. I någon av Teknis fantasieggande salar fick jag ett provrör med ett vitt pulver att ta hem: glukos framställt genom depolymerisering av cellulosa (fast vid denna tid sa man nog ”glykos”). Och så fick vi träffa kungen, Gustaf VI Adolf. Jag kände mig inte alls främmande i denna naturvetenskapliga kultur, tvärt om.

Samtidigt var språken — svenska, engelska, tyska — och historia minst lika fascinerande. Att jag i fjärde klass stavade fel och skrev ”emmellertid” i en uppsats var pinsamt. Jag ser ännu framför mig det bläckstreck med vilket fröken hade strukit över ett av m:en. Enligt egen uppfattning borde jag inte stava fel över huvud taget. Hygglig förmåga att föra mig på både svenska och engelska bidrog till att jag 1957 fick förmånen att göra en längre stipendieresa till USA, en sak som jag ska återkomma till.

Men av allt som hände under realskolans alla lektioner i humanistiska ämnen, är det lustigt nog tre vikariers tillfälliga inhopp som tränger sig fram i minnet.

En dag uppenbarade sig oväntat den distingerade kristendoms- och modersmålsläraren Erik Fries i klassrummet. Vår vanliga lärare hade fått förfall en enstaka lektion, och Fries ryckte in. Han var en man som talade långsamt och eftersinnande, och som lite drömskt tycktes blicka ned på den vardagliga världen från en filosofiskt något högre position. Han hade en nimbus omkring sig som skolans särskilt intellektuella kulturpersonlighet och skulle 1960 komma att publicera boken Kunskap och moral. Intuition, medvetande, samvete på Natur och Kultur. Vi kände alla väl till honom, genom att han ibland uppträdde på morgonbönen i aulan. Han talade då gärna om någon profan författare. Ragnar Jändel vill jag minnas var en av hans favoriter. Som smått komisk erinrar jag mig hans tal på första skoldagen efter ett långt sommarlov. Aulan var fylld av barn i alla åldrar, de flesta sannolikt med blandade känslor inför det förestående schemalagda liv som åter skulle börja med en myckenhet av arbete i stället för frihet. Fries spinner då med sövande röst sina tankar runt något litterärt ämne som belyser fenomenet arbetsglädje. ”…Och”, säger han avslutningsvis, ”skall den omsider omsluta allt — med sin evigt — gröna — klängranka”!

Som vuxen förstår jag att han måste ha inspirerats av berättelsen ”Lasse Lucidors död” i Heidenstams prosasamling Skogen susar (1904), där Lucidor talar om kärleken.: ”…Börja med att älska ditt yrke och det lilla du har för handen. Älska din torra lagbok liksom jag älskar mina visor, ty nogsamt har jag förmärkt, att kärleken sedan hastigt förgrenar sig, så att man slutligen måste le åt sin kärlek och fråga honom, om han till sist skall omspinna allt med sin evigt gröna klängranka…” Som barn tyckte jag som sagt att det lät lite komiskt, men jag måste också ha upplevt orden som fantasieggande i en mer positiv mening. Annars skulle jag nog knappast ha kommit ihåg dem.

Den där dagen när Fries plötsligt infinner sig i vårt klassrum gör han ett oväntat pojkaktigt intryck, trots sin drömska distraktion. Utan preludier kastar han ur sig frågan hur vi uttalar ordet brons. Säger vi ”brons”, ”bronsch” eller ”brongsch”? Poängen i denna övning går mig förbi, och jag under nyfiket för mig själv vad han egentligen tänker.

Då tar han oförmedlat upp en helt annan tråd och vill genomföra ett experiment. Han ska ge oss ett första rimord, säger han. Därefter ska vi så snabbt som möjligt säga de ord som omedelbart faller oss in. Resultatet kan sedan bli stommen till en rimmad dikt.

”Grön”, säger Fries.

Och som en verbal kulspruta skjuter klassen utan minsta tvekan iväg salvan: ”ängen — skön — drängen — mön — sängen”.

Magistern är belåten. För oss elever, som något häpnar över vår kollektiva kreativa spontanitet, har han demonstrerat hur ord omges av en associativ laddning, en styrande kraft som vi till vardags inte aktivt tänker särskilt på. Åtminstone är det så jag förstår meningen med hans lilla experiment.