Till en början

Min far dog den 7 mars 1953, fyrtiosju år gammal, på Frälsningsarméns vilohem ”Vapenvilan” i Södertälje. Det var mammas födelsedag. Hon fyllde fyrtiofyra.

Höstterminen innan var grå och blåsig. Jag bodde då i Jönköping och försökte tio år gammal anpassa mig till ett liv som elev i realskolans första klass, ”ett-fem-D”, i en stor och stenig läroverksbyggnad. Min obekanta klassföreståndarinna verkade se missunnsamt på att jag anlänt ett par dagar efter de andra, och dessutom hade hon en felaktig uppfattning om båtars genus. Min pianolärare hade en teoretisk inställning, undervisade mig om uttrycken ”dux” och ”comes” och höll sina lektioner flera tunga stentrappsteg upp i byggnaden. Slöjdtimmarna erbjöd trista beting vid rubank och en tjock plankstump som skulle tunnas ut till skärbräda som absolut inte fick vara kullrig i mitten. I biologin fick jag lära mig att ”muskel” betyder ”liten mus”, men varför det var så förstod jag aldrig riktigt. Inte ser en muskel ut som en mus? Hemma på Brahegatan låg pappa och halvsov eller sov, ibland stönande och skakande i hela kroppen.

”Hemma”, förresten, det var just så nätt och jämnt.

Efter sommarlovet 1952 hade min familj flyttat ner till Jönköping från Södertälje, därför att pappa skulle tillträda ett förordnande som chef för Frälsningsarméns ungdomsarbete i Småland. Av det uppdraget blev dock ingenting, därför att han låg sjuk hela hösten och vid jultid transporterades tillbaka till Södertälje, i en rödakorsmärkt järnvägsvagn.

Jönköping var någonting alldeles nytt och främmande. Min fasta punkt fanns i Södertälje. Dit, till pappas barndomshem och stora trädgård på Skogsgatan 12, intill Tobaksmonopolet och Tändsticksberget, återvände familjen varje sommar för semester och sommarlov, oavsett var i Sverige vi för övrigt bodde.

Min familj var ett slags resande i frälsning. Förutom de årliga sommarvistelserna på Skogsgatan bodde vi därför på ett antal orter. Mellan min födelse 1942 och den ödesdigra våren 1953 hade vi flyttat mellan Värnamo, Stockholm, Norrköping, Alingsås, Borlänge, Södertälje, Uppsala, Södertälje, Jönköping och Södertälje. Där avbröts kuskandet av pappas bortgång, och jag stannade i Kringelstan tillsammans med mamma och mina systrar tills jag tog studenten 1960.

Jag kan inte erinra mig att jag som barn uppfattade detta religiöst betingade kringflackande som påfrestande eller ens besvärande. Det skapade förvisso en känsla av att vara annorlunda, av att tillhöra de rättas krets i en stor omvärld av avvikande och ”ofrälsta”. Att vi verkligen var annorlunda gick ju tydligt att se genom Frälsningsarméns bruk av uniformer och flaggor. Tidigt uppträdde jag offentligt på gator och torg som uniformerad juniorsoldat eller musikant. Snart lärde jag mig spela B-kornett och deltog i friluftsmöten på söndagkvällarna. Än tidigare, i åtta-, nioårsåldern, fick jag slå cymbaler och marschera med Arméns mässingsorkester i Uppsala, från Sankt Eriks torg till ”kåren” på Sankt Persgatan. På taket till de hus där vi bodde fanns som regel en flaggstång. Där fladdrade för jämnan en röd-gul-blå duk med vapensköld och texten ”Uppsala för Kristus” – eller motsvarande formulering beroende på var vi för tillfället befann oss.

De många bytena av skola och hemmiljö kan jag bara minnas som spännande. Det var intressant att utforska en ny stads gator, att möta nya lärare och kamrater. Att täta separationer kanske hindrade mig från att etablera en djupare kontakt med skol- och lekkamraterna, föll mig aldrig in. Barns tidsupplevelse är annorlunda än vuxnas, och kanske tyckte jag helt enkelt att en termin på en viss plats var nog så lång. Som vuxen har jag ändå funderat över om det myckna flyttandet kan ha bidragit till en ibland återkommande känsla av att livet är en exil, en känsla som kunde vara påtaglig under mitt yngre vuxenliv. Barndomens konkreta instabilitet i boendet kanske samspelade med den ständigt aktuella idémässiga inramningen av familjens nomadiserande tillvaro: jorden är en jämmerdal, vi hava här ingen varaktig stad, livet i den timliga fallna världen är defekt i jämförelse med det tillkommande eviga…

Faktum är att det dröjde ända till tio-, elvaårsåldern innan jag på allvar började ta till mig insikten och känslan att det var Frälsismiljön och min familj som var avvikande, och att den världsliga världen med alla dess konventionella egenskaper utgjorde normaliteten för människor i allmänhet.

För länge sedan skrev jag novellistiska texter där jag försökte fånga den atmosfär och sinnesstämning som präglade min tillvaro det där besvärliga läsåret 1952–53. Jag infogar något av dessa försök här. I praktiskt taget allt är det sannfärdiga berättelser, även om jag nog har tagit mig friheter i en och annan detalj. Det är inte alltid lätt att veta vad man faktiskt minns, vad man bara tror sig minnas och vad man av olika skäl tycker borde kunna ingå i minnet. Om man är sträng är det kanske mer korrekt att se just dessa texter som autofiktion snarare än självbiografi. Men eftersom de är ett kvartssekel gamla, kan de ju trots allt fylla en plats i en mer självbiografisk ram, som ett vittnesbörd om vad jag då höll på med. En del avsnitt har varit publicerade i Bonniers Litterära Magasin (1984), Provins (1990) och Horisont (1992).

***

Ur Tändsticksberget, ett gammalt manus

Pappa hade ett oväntat och drastiskt sätt att optimera sina chanser: när man kom i närheten av hans gator intecknade han så många som möjligt av sina andra fastigheter och tog pengarna till att bygga nya hus eller hotell där man just skulle passera. Det förvånade och roade mig först, eftersom det var ett så självsvåldigt och burdust spelsätt. Snart var jag dock fast i en hopplös situation av stigande skulder och oförmåga att betala hyrorna ens på billiga ställen som Västerlånggatan eller Folkungagatan.

Det där sättet att hantera pengar var jag inte van vid, för han brukade ha en kärv inställning till utgifter. Om det inte gällde plantor eller redskap till trädgården. Jag bad honom nästan aldrig om en slant.

Han står i dörrhålet, i arbetskläder, på väg ut att jobba på gården efter frukosten. I steget ut mot världen, som består av grävning, stenbrytning, stubbrytning, sådd och människors eviga väl, hejdar han sig med ansiktet vridet tillbaka mot mig: småpengar till snask är början på en mans ruin – därför att det avslöjar en svag karaktär.

En gång i Uppsala hade han pekat på en man i församlingen som jag tyckte var snäll och bra och sagt att ”honom är det synd om, honom har det gått dåligt för. Han köper nästan alltid varm korv i kiosken. Han tycker att det är gott. Men nu har han inga pengar kvar, fastän han var rätt så rik förut. Det är hemskt för hans fru och barn!”

Och jag hade ryst. Inte av förakt mot den konkursfärdige korvätaren, men av skräck för att det över huvud taget kunde gå så illa här i världen, på så enkla vägar. Och kanske av stolthet över att pappa hade gjort mig till sin förtrogne i en så pass mörk insikt.

Men i Monopol satsade han friskt och imponerande hämningslöst. Vi ställde spelet på golvet intill sängen. Han nådde lätt ned, så han kunde både slå tärningen och flytta sin pjäs utan att resa sig upp. Själv satt jag på mattan. Bakom mig stod pianot, och om han blev trött kunde vi ta en liten paus då jag musicerade för honom, någon lugnande och rofylld melodi.

Han tyckte att jag spelade och sjöng känsligt, sa han. Det var han glad för, för han ville att jag skulle vara känslig. Det vill säga, inte en feg och osäker mes men en människa med samvete, en som tydligt kan höra Guds röst inom sig.

Jag brukade ta ”De frälstas syskonband” eller någonting sådant, medan han halvslumrade ett par minuter. Fast en gång koncentrerade vi oss på Heidenstams och Stenhammars ”Sverige”. Jag fick ta om på olika ställen, om och om igen, och han lärde mig hur man successivt ska öka på det andra och tredje Sverige. Då somnade han inte utan vi gick igenom hela stycket, detalj för detalj ända tills jag kunde sjunga det nyanserat och rent, hela hymnen igenom.

Man får vara försiktig så att man inte spräcker sig på ”…det land där våra barn en gång ska bo. Och våra fäder sova under kyrkohällen.” Där går det ganska högt.

Det hände att han dåsade till ordentligt på kudden när jag spelade piano. I sådana fall vill han absolut att man skulle sitta kvar i rummet, för han kunde få en sorts anfall som skrämde både honom och den som tittade på. Fastän han sov kunde han plötsligt börja stöna på ett rytmiskt vis – ungefär som en bil som inte vill gå igång därför att batteriet till startmotorn är på väg att ladda ur. Han vaknade inte av det utan låg där på kudden och skakade inifrån och ut. Då skulle man ta honom i axeln och ruska. Lätt först, men allt hårdare sedan, om han inte vaknade med detsamma.

Hans svett kändes genom den vita nattskjortan. Och när man väl fick liv i honom, syntes det att han var nästan som svettig på ögonen också, på själva globerna. Ibland tyckte jag att det var otäckt att skaka så hårt på pappa som behövdes för att han skulle vakna.

Därför ville jag helst inte sitta och passa honom. Det var mamma eller min syster som gjorde det mest.

Men jag bidrog i alla fall lite till hans vård, för jag gick ärenden till apoteket. Då och då ropade han till mig, ganska vaken, och bad mig köpa ”pulver”. Ordet lät egendomligt, eftersom jag var van vid Albyl- eller Magnecyltabletter, men han ville ha pulver för de var bäst. Det var små fint vikta papperskuvert i miniatyr, ett par centimeter höga och breda, och inuti varje låg det lite grann av en finkornig vit substans, ungefär som salt.

När jag långt senare blev vuxen och studerade medicin och fick lära mig om ”avdelade pulver” och receptformeln ”misce, fiat pulvis”, kom jag att erinra mig pappas trötta men förväntansfulla händer när han försiktigt och koncentrerat vecklade upp dessa små papperskuvert, hällde ut innehållet i ett glas vatten och hoppades på en stunds lindring. Med huvudet djupt i kudden låg han sedan och tittade rakt upp. Jag stod kvar en stund och såg på honom, och sedan på äppelträdet som växte mitt på gräsmattan utanför fönstret.

Vid tiden för Monopolspelet bodde vi inte kvar i Uppsala. Och inte heller i Södertälje, där vår trädgård blommade. Nej, nu fanns vi i en ovan lägenhet i Jönköping. Alltså var äppelträdet inte vårt utan främmande människors. Det hade gul frukt som delvis ramlat ned på den välklippta gräsmattan, mitt emellan välkrattade grusgångar. I början i Jönköping frestade det mig att plocka upp fallfrukten och stoppa på mig ett lämpligt förråd; så gjorde vi ju ”hemma”.

Men Jönköping är ingalunda ett slags Södertälje!

Tvärtom, så annorlunda som man kan tänka sig. De gula frukterna som lyste mot det fuktiga septembergräset gick det inte att ta upp för att äta. Det var förbjudet att gå på gräsmattan, enligt en barsk brigadörska på andra våningen i högkvarteret. När vi var nya på gården fick hon öppna sitt fönster och ropa order flera gånger om dagen till mig och mina systrar. Divisionshögkvarteret hyste normalt inte familjer med så barnsliga barn. Och vi var inte vana vid att avstå från gräsmattor och fallfrukt.

Så småningom lärde jag mig i alla fall att undvika den höga tanten. Gården förblev därmed obeboelig och obebyggelig. Det är naturligt för en gård att hysa någon form av koja, men alltså inte så i Jönköping.

Långt senare har jag förstått att Jönköping på sin tid var huvudort för det svenska fenacetinmissbruket. Det var förstås inget missbruk från början, utan ett utomordentligt bruk som i tidens begynnelse förlänat den gamle gode doktor Hjorton från Huskvarna en aktningsvärd ryktbarhet för hjortonpulvrets förmåga att lindra och döva.

Var det fenacetin i de små kuvert som jag brukade handla åt pappa?

Det har jag aldrig brytt mig om att ta reda på.. Men såklart har jag funderat ibland, alltsedan den ännu större doktor Ask-Upmark, min lärare i invärtesmedicin i Uppsala, visat mig sin vetenskapliga uppsats ”Migraine as a deadly disease”. Den handlar om hur det populära fenacetinet förgiftar, samtidigt som det lindrar. Det inte bara dövar, det dödar också. Genom att förstöra njurarna. Pappa avled så småningom av skrumpnjure och urinförgiftning.

Men, han var redan sjuk när vi kom till Jönköping, kanske strängt taget ända sedan fjortonårsåldern, då han fick åka hästambulans till den tegelröda Epidemin i Södertälje. Det har faster Greta berättat. Scharlakansfeber hade han då, och det vet man ju att det också frestar på njurarna något alldeles kolossalt.

Om han inte hade visat sig ha äggvita i urinen i trettioårsåldern hade han säkert fått bli missionär, som han egentligen ville. I så fall skulle jag ha varit född på Java och allting annat så annorlunda att det kan man inte föreställa sig. Vem vet till exempel om mamma hade följt med ända dit?

I varje fall kan man väl anta att en hel del skulle ha blivit annorlunda, om han inte hade dött. Min välsjungande och rätt kände pappa. Mammas tragiskt men ändå så saligt hädangångne make, hennes duettpartner i ett antal populära religiösa visor som han komponerat, hennes över allt beundrade – ända sedan han första gången uppenbarat sig i hennes fosterhems Södertälje. Det var på Frälsningsarmén, kanske i någon musikandakt dit hon lydigt följt sin reservmor Agnes, faster Agnes med den nästan alltid gott skrockande rösten. Mamma var då sexton år, faderslös sedan två eller tre, och moderlös sedan sedan sex.

Emellertid: när jag trodde att pappa sov lugnt gick jag ut, utan att stanna på gården.

Jönköpings stadsplan har inte lämnat några tydliga kartbilder i mitt minne. Jag kan dock erinra mig att vissa sinnestillstånd hade en bestämd rumslig lokalisation.

Där fanns ett skomakeri, ett skrymsle av frid. Det låg i ett grönt hus tvärs över gatan. Utan att ha något ärende gick jag då och då dit, sjönk ned och in i halvdunklet och doften av läder och beck. Skomakarn lät mig vara.

Officiellt var jag där för att ”titta på”. Jag minns mycket tydligt de olika arbetsmomentens rytm och klanger: frasandet när den skarpa korta kniven med hårt tryck och något ojämn hastighet skar ut en ny sula ur den tjocka, gulbruna läderskiva som skomakarn pressade mot sitt smutsiga förklädesbröst; det roliga bluddrandet och bläddrandet från universalputsmaskinen på gjutjärnsstativ, när ett snabbt snurrande hjul av små fasta lädertungor slog emot ett nästan färdigt arbetsstycke; den energiskt hackande , bultande och någon gång slintblanka klangen av pligghammarens ivriga framfart över en upp-och-nedvänd sko, nyss uppträdd på det lilla städet precis under lampan. Alla dessa små hemtrevliga ljud bildade en rofylld väv av accepterande meningsfullhet, utan någon egentlig tillblandning av ord.

Naturligtvis tittade jag på. Men mest satt jag och var till – i ett ovanligt lugn. Denne skomakare frågade mig aldrig efter läxan, eller hur jag hade det hemma. Han lät mig bara få sitta där.

På det sättet påminde han om korvmakaren i Södertälje. Men det är en annan historia, eftersom Södertälje är en helt annorlunda stad. (Det fanns en okunnig flicka på gården i Jönköping som hade skrutit med Vindbron så fort vi kommit till stan. –Den leder trafiken över kanalen mellan Vättern och Munksjön, sa hon. Men ibland får bilarna och spårvagnarna vänta, för bron består av en klaff som kan vindas rakt upp, för att båtar ska kunna passera!

Hennes idiotiska entusiasm hade varit pinsam och fruktansvärt irriterande för mig som var van att se den stora bron över Södertälje kanal lyfta sina väldiga klaffar och stoppa trafiken på riksettan flera gånger om dagen, varje gång något högmastat fartyg skulle in i eller ut ur Mälarn.)

När jag lämnade skomakeriet var det som regel alldeles mörkt ute. Det var egendomligt, eftersom det var dager när jag gick dit. Och eftersom tiden hade stått stilla – tryggt över ett stort djup.

En helt annan stämning rådde på Posten och – än festligare, men förstås mer sällan upplevt – på Riksbanken. Gamle kungen, Gustaf V, hade dött ett par år tidigare, medan vi ännu bodde i Uppsala. Han var otroligt gammal och sörjdes väl inte av någon. Men hans frånfälle skapade ändå en behagligt skrämmande och löftesrik atmosfär av trendbrott, omdaning. Vad nytt skulle nu inte ske! I månader hade jag hört sägas, och kanske också läst, att både frimärken och mynt skulle bytas ut. En ny kung, nya pengar, nya tider!

Att pappa inte kunde engagera sig så mycket i detta var naturligt med tanke på hans tillstånd. Att inte heller mamma gjorde det kunde jag inte direkt förklara, men det var strängt taget vanligt att hon inte brydde sig så mycket om det viktiga som rörde sig i tiden. Under hela den höst som vi bodde i Jönköping var det bara vid ett par tillfällen som hon hade ett glatt och förväntansfullt, eller åtminstone belåtet ansiktsuttryck. Inte så att hon för övrigt tycktes mig negativ, bitter eller trött. Mest verkade hon bara lite disträ och avvaktande, kanske förlägen.

Och, som sagt, de nya mynten och frimärkena gladde henne inte särskilt. Men jag var förtjust! Att en sådan märklig spänning och fest kunde slå rakt in i vardagen var sensationellt. Samma dag som jag läste i Stockholms-Tidningen att de nya tioöringarna skulle släppas ut, gick jag på exkursion i Jönköpings centrum för att leta efter Riksbanken. Promenaden förde mig till närheten av den löjliga vindbron, men ärendets allvar stämde mig mera försonlig än vanligt, rentav munter.

De nya tioöringarna var otroligt blanka. Och präglingen klart annorlunda än på de gamla. Bara storleken var sig lik. Och ändå skulle de gälla precis lika bra och självklart, ja framförallt lika självklart (hisnande tanke!) som de gamla. Jag var stolt över att ha fått dem, både för att de var så spännande och för att jag var en av de första som hade dem, som var i takt med tiden och kände förändringens vind, fastän det mesta och de flesta i samhället verkade upptagna av att bara gå på som förut.

Medan jag lycklig stod och höll i mina nya blanka mynt på den öppna platsen utanför den pampiga banken, surrade och snurrade Jönköping alldeles som dagen innan: bussar och lastbilar brummade och växlade upp och ner och släppte ut vuxenlivets meningstyngda och påträngande bensinavgaser. Paketcyklar och spårvagnar, människor, människor, människor kom från ett håll och for åt ett annat, och ingen hade särskild anledning att fråga efter mig och mina nya pengar. Men jag ägde dem i alla fall. Och jag tror att jag gick hem och visade upp dem för mamma.

Jag kan förstås inte riktigt minnas detaljerna i allt detta. Kanske besökte jag Riksbanken först dagen efter att jag läst i Stockholms-Tidningen, kanske ännu senare? Möjligen var det så att femöringarna kom före tioöringarna, eller att den högtidgliga förtjusning som jag nyss tillskrivit mig själv egentligen är ett minne från postkön, när det fanns fräscha frimärken i nya färgtoner och dimensioner att hämta? Sak samma: det var fest på Posten och Riksbanken, ett par dar, den där förbannade hösten.

Fest var det faktiskt också vid två tillfällen hemma i lägenheten – i den långsmala, främmande lägenheten med pappa och pianot längst in, köket närmast dörren och vardagsrummet mittemellan.

En gång försvann strömmen i hela kvarteret. Det blev omöjligt att laga mat och koka kaffe. Vi kände oss alla plötsligt mycket utsatta och osäkra. Efter en stunds trampande hit och dit i den dunkla lägenheten bestämde vi att något måste göras. Mamma hade talat med pappa och de hade tillsammans bestämt att det här var ett nödläge, då det var motiverat och föga lättsinnigt att göra något som eljest vore rent dåraktigt slösaktigt. Vi skulle köpa färdigkokat kaffe med dopp på café!

Ingen i vår familj gick normalt på café. Jag visste inte om mamma eller pappa någonsin hade varit på ett. Som gäst, vill säga; såklart hade de sålt Stridsropet lite varstans.

Det var inte bara dyrt att festa på sådana ställen, det verkade världsligt också. Genom fönstren kunde man se att folk mest satt och pratade. Och en hel del rökte. En syndig inrättning var det kanske inte fråga om. Men ändå, om inte strömmen hade gått skulle man säkert inte haft något giltigt skäl att besöka caféet civil.

Mamma ringde och beställde, och jag promenerade förväntansfullt iväg, något kvarter bort. Egendomligt nog minns jag ingenting av caféets interiör. När jag blundar är det mest fasaden och insynen utifrån som kommer fram. Jag tycker mig se hur folk sitter innanför det spröjsade glaset, gubbar mest och lite framåtböjda, och hur de tycks prata med varandra utan att han någonting verkligt angeläget att säga. Det är en syn som både lockar och förvirrar. Jag skulle så gärna vilja veta vad de anser sig ha för anledning att sitta där, och vad de egentligen försöker att meddela till varann.

Inom mig förefaller det att vara besynnerligt tomt när jag, stående på trottoaren, försöker att hitta på lämpliga repliker att lägga i deras mun. Jag kan inte ens i denna dag säga riktigt säkert om det är känslan av vilsenhet som överväger lockelsen, eller tvärt om.

Innanför tröskeln möts jag emellertid alldeles tydligt av ett permanentat hår och en mjuk svart klänning med ett litet vitt förkläde. Allting är redan i ordning. Jag får en oval, mörkt blåmålad bricka med hög träsarg och stabilt bågformat plåthandtag att ansvara för. Eller var det kanske snarare en korg? När jag andäktigt skrider hem med min dyrbara och smått ekivoka last klirrar kaffeporslinet så lustigt och glatt, som om hemligheter. Små glada klirr om stora hemligheter, om vars innebörd jag knappast mäktar att tro något alls. Jag måste vara försiktig så att inget går i kras, och korgen tynger. Ibland byter jag tag eller bär med båda händerna.

Vi dukade i pappas rum, på golvet. När mamma bredde ut en rutig blåvit bomullsduk på mattan blev vi glada och kom att tänka på hur det var att gå ut på Tändsticksberget och dricka kaffe, på sommarkvällarna, i Södertälje. Där brukade mamma och faster Greta lägga ut samma sorts rutiga duk – ibland var den förstås rödvit – på en hälla, och så satt vi och tittade på när solen började gå ner bortåt Linasundet till. Om farfar var med sa han alltid något intressant om båtarna på väg ut eller in i kanalen. Kanske anmärkte han att någon skuta hade tillräckligt hög mast för att klaffbron snart skulle gå upp. I så fall satt vi alltid kvar och väntade tills bron hade gått upp, och sedan ned igen.

Fast den där hösten låg farfar sjuk hemma i Södertälje, precis som pappa i Jönköping. Farfar var gammal, och vi pratade ibland om att man ju inte kunde veta hur länge han skulle kunna klara sig. Till slut fick han åka in på lasarettet.

Den dagen när farfar sedan dog, lite längre fram på hösten, var pappa faktiskt uppe och gick en sväng i lägenheten. Han hade tagit på sig kläderna och satt med oss andra och åt frukost i köket. –Jaha, det gick så fort, sa han bara, när faster Greta ringde från Södertälje. Jag hade redan ätit färdigt och såg på pappa från några meters avstånd när han tog en liten vända ut i hallen och tillbaka igen. Han grät inte, men han såg förstås inte glad ut heller.

Det var ungefär en vecka eller två efter att farfar hade låtit skicka oss en liten trätunna med frukt från trädgården. Äpplen och plommon och sviskon, och till och med några vindruvor och persikor som ju pappa hade roat sig med att försöka dra fram i sitt hemmurade växthus.

Men pappa var inte uppe så många dagar. Ganska snart började han må så illa igen att han blev tvungen att lägga sig i sängen. Precis som han låg den dagen då strömmen gick och vi fikade köpt, färdigkokt kaffe på mattan i hans rum och låtsades att vi var på berget i Södertälje. Det var ganska roligt faktiskt. Jag vill tänka mig att mamma fnittrade till:

–Titta där borta!

Och att hon pekade med kaffekoppen mot pianot:

–Där går en pråm med koks till Västerås eller Köping!

Den andra gången som det var roligt i Jönköping var när farbror Emfrid gav mig en ångmaskin. Den var inte ny, men väldigt vacker. Jag fick ärva den av hans son som blivit för gammal. Samtidigt ärvde jag en knallpulverpistol också, men ångmaskinen var förstås finast.

Emfrid kom oväntat en dag när mamma var arg för att jag och mita systrar inte ville äta upp våra pannkakor. Vi grälade nästan aldrig om sådant, men den här gången var pannkakorna brända och kalla. –Ta sylt, så går dom ner! sa mamma. Men det ville jag inte, för då skulle bara sylten också smaka bränt.

–Hur ska man göra? klagade mamma.

–Lätt, sa farbror Emfrid i dörröppningen till köket och log så att guldtänderna syntes. –Det är bara att skära bort det brända och smeta smör på resten. Mina barn tycker inte heller om sylt till pannkakor. Men dom älskar dom med smör och socker.

Jag vet inte om vi gjorde som farbror Emfrid sa, eller om vi helt enkelt glömde bort maten. Antagligen det senare, för han hade som sagt en ångmaskin med sig och ställde upp den på diskbänken.

Farbror Emfrid var rik, och det var inte så konstigt att hans barn hade fått fina leksaker. Men har var snäll fast han var rik, och han hade en rolig dialekt. När han sa ”smör” och ”socker” och andra ord med ”r”, rullade rösten runt nere i halsen bakom guldet och man kunde inte låta bli att tycka att det var festligt och roligt alltsammans.

Han berättade hur man skulle göra för att köra ångmaskinen. Hur man skulle fylla på vatten, och hur man skulle lägga metatabletter i en särskild hållare under pannan och vänta tålmodigt tills trycket stigit tillräckligt för att driva igång cylindern. Men han hann inte visa oss på riktigt, för han hade bråttom och måste iväg igen.

Jag gick in till pappa. Han tyckte också att det var bra att jag hade fått en ångmaskin. Men han gillade inte pistolen, för det är fel att sikta och låtsas skjuta på andra. Förresten är jag inte säker på att jag verkligen berättade för honom om pickan. Men ångmaskinen måste jag helt enkelt ha nämnt.

Pappa var rätt intresserad av mekaniska saker. På sitt första jobb hade han arbetat i en liten verkstad som tillverkade båtmotorer. Så jag är helt övertygad om att han måste ha tyckt att det var en fin sak att få, en ångmaskin. Dessutom vet jag att han gillade farbror Emfrid. Emfrid var frälst, fastän han var rik, och han skänkte en hel del pengar till Armén. Dessutom hade han humor, brukade pappa säga.

Någonting måste i alla fall pappa och jag ha pratat om. För jag blev kvar ganska länge i hans rum. Men kanske höll han på att somna, och jag satt där mest för att passa honom, ifall han skulle till att rya i sömnen.

Jag blev där ett bra tag och glömde bort att ångmaskinen stod och väntade i köket. Plötsligt ryckte jag till av att mamma började skratta med en ovanligt hög och nästan lite hemsk röst.

–Det brinner! skrek hon från köket, förtjust. Det brinner alldeles för mycket, vad ska jag göra?

Jag fattade först inte men sprang ändå ut i köket med detsamma. På diskbänken slog det upp en flera decimeter hög eldkvast som omvärvde ångmaskinen från två håll. Uppenbarligen hade mamma laddat in alldeles för många metatabletter.

–Den ville inte gå igång, så jag la dit flera såna där vita tabletter, sa hon. Varför ville den inte?

Hon lät förtjust och rädd på samma gång. Mest förtjust. Den som kände henne skulle ha kunnat tro att hon tyckte att hela huset borde ta eld. Men det ville hon förstås inte. Hon önskade bara att svänghjulet skulle få fart, och hon begrep inte att man måste vänta ett tag innan allt vatten i pannan blivit tillräckligt hett.

Jag drog snabbt ut hållaren med metatabletterna och spolade på den i diskhon. Sedan la jag dit en ny tablett. Och så visade jag mamma lugnt och stilla att det faktiskt inte dröjde så värst länge innan maskinen puffade igång och gick riktigt fort, om man bara förstod att man måste vänta en liten stund. Som Emfrid hade sagt.

Hon tittade på och tyckte det var roligt. Men det är underligt att hon alls hade kommit på idén att försöka själv först. Hon brukade inte göra sådana saker, och hon begrep sig inte på teknik. (En gång i Norrköping hade hon försökt laga radion och virat ihop båda polerna i sladden. Då blev pappa bister när han kom upp från sitt kontor.) Ett kort ögonblick tänkte jag kanske att hon struntade i om maskinen gick igång eller ej. Att det var elden som fascinerade henne mest. En både skrämmande och smått imponerande tanke.

Det som skrämde mig var hennes brist på förståelse för vad situationen krävde. Och det som möjligen imponerade var samma sak. Om jag hade varit några år äldre, skulle jag antagligen också ha kunnat tänka att allt detta hade att göra med hennes kvinnlighet. Men nu var jag bara tio och hade ingen känsla för värdet av teorier. Mammas egenartade uppträdande var kort och gott ett drag hos min mamma. Förvirrande var det under alla händelser, och jag gick ut för att lufta mig.

Ett par kvarter bort låg sjukhuset, innanför en brun mur som följde trottoaren i riktning mot Riksbanken och vindbron. Ja, i riktning mot centrum, Vättern och nästan allt som var intressant i Jänköping på den tiden. Ett par jobbargubbar höll på att gräva en grop mitt i trottoaren. En av dem stod nere i gropen med fötterna bland rör och kablar som kom från gropens ena sida och gick in i den andra. Han var vänlig och berättade för mig vad som gick i ledningarna och varför de höll på att gräva gropen.

–Min pappa kanske ska ligga på det här sjukhuset om ett tag, sa jag och kände mig lite sakkunnig jag också.

Farbrorn i gropen slutade gräva och satte ner spaden försiktigt som ett stöd för armarna.

–Vad är det för fel på honom då? frågade han allvarligt.

–Äggvita. I urinen. Han har haft det jämt, ända sen han var barn. Så det kanske inte är så farligt.

Gubben som stod uppe på trottoaren bredvid mig lät en droppe spott långsamt falla på en sten invid foten och petade sedan försiktigt ned den i gropen.

–Jaså, så han och tittade uppmärksamt på mig. Sånt där kan vara kinkigt. Jag hade en kusin som fick socker. Inte i blodet, men i urinen. Hon dog sen.

–Socker och äggvita är väl inte samma sak, sa han som stod nere i gropen och såg frågande ut.

Jag hade aldrig hört talas om socker som ett slags sjukdom och visste inte vad jag skulle säga. Men så kom jag på att berätta att om inte pappa hade fått äggvita så skulle jag ha varit född på Java, och det tyckte båda gubbarna lät intressant.

I mammas och pappas fotoalbum fanns flera kort på dem utomlands. Innan jag var född hade de en gång besökt Frälsningsarméns internationella kongress i London. Jag kunde se dem på kajen, innan de skulle gå ombord på båten. Mamma i bonnett – den karakteristiska hatt i 1800–talsstil som kvinnliga frälsningssoldater bar som en uniformsdetalj, pappa i skärmmössa, båda i slanka svarta uniformer med blänkande metalltecken på kragar och axlar. Där fanns också rader av kort på samma förhistoriska mamma och pappa i aktern på Englandsbåten, i fören, i samtal med andra uniformerade kamrater vid ett kaffebord på däck, på Piccadilly Circus, i Albert Hall.

Den sommar då jag var tio år gjorde de en Hollandsresa. De hemförde mockaskedar med små dekorativa väderkvarnar och kunskap om att ”brandpost” betyder brandstation. Hollandsresan blev förstås också inklistrad i albumet. Men de korten var generande civila. Jag såg mina föräldrar så som jag nästan aldrig sett dem i verkligheten tillsammans: mamma i klänning, pappa i kostym. Hon har en scarf som viftar i vinden och han har ljusa skor och en näsduk i bröstfickan. Både är lite tjockare än på fotona från England. De står mitt på torget i en stad, där husen ser mycket annorlunda ut och en väldig fontän strilar till höger. Duvor går vid deras fötter. De ler civilt mot någon och lutar sig lätt tillsammans; pappa håller mamma under armen.

Holland var den sommarens semester. Inte bara den sommarens, utan deras första verkliga på många år, deras för dem själva, sa de. Jag fick förstå att det var viktigt, och jag gjorde mitt bästa.

Någonting var viktigt, oklart vad – och oklart vad de egentligen gjort när de inte hade uniform. Pappa hade sett enormt stora tulpanodlingar med så väldigt många sorter. Vår egen stora trädgård var som ett ingenting i jämförelse. Han hade tagit med sig några nya lökar hem och tryckt ner dem på måfå i gräsmattan. Så nästa år skulle jag få se.

Någon vecka efter Hollandsresan böt pappa åter från jordiga arbetsbyxor till uniform, inte till kostym. Hollandskostymen såg jag aldrig mera till.

Han hade packat sin lilla resväska och klätt sig för avfärd när han kom ned i köket till frukosten. När vi ätit lyfte han upp mig, kramade mig och bad mig se till att vattentunnan utanför växthuset inte skulle bli torr och spricka, kramade min syster och kallade henne sin lilla Kalle Anka, lyfte min minsta syster upp mot kökstaket och sa bu!, kramade mamma och sa käckt att ”vi ses snart, om Gud vill”, sa tack för frukosten till faster Greta, nickade åt farfar, tog resväskan i vänster hand och skärmmössan i höger och gick ut till droskan. Den hade snurrat ett halvt sommarknastrande varv på grusplätten framför vildnyponbusken i skogskanten och sedan ställt sig att vänta på honom en god stund.

Han skulle till Varberg för att leda möten och sjunga ett par veckor. De som egentligen arbetade där med att sprida evangeliet behövde lite ledigt och han skulle lösa av.

–Din pappa reser bort mycket, sa min närmaste lekkamrat Gösta.

–Ja, sa jag. Men inte så långt. Egentligen skulle han ha varit missionär på andra sidan jordklotet.

Han skrev brev hem, till mamma. Hon läste nog upp det för mig och min syster, när vi satt i var sin solstol, mellan pumpen och den stora asken med hängmattan. Och om hon inte gjorde det, så har jag i alla fall läst det bland mammas efterlämnade papper:

”Kära!

Bara några rader innan vi gå till mötet i tältet. Det har varit lite kyligt så det har ej varit så mycket folk, men goda möten. I förrgår var några hornmusikanter och major Svensson här och hjälpte till. I går talade Elenborg som semestrar i Uddevalla. Bra med litet hjälp. Jag känner mig idag litet förkyld, men det går väl över. Det blåste så väldigt när Uddevalla-musikanterna var här och jag blev nog litet kall. Har ej varit ute något här ännu. Men skall se litet på sevärdheterna nästa vecka, vill Gud. Jag har köpt litet virke här och håller om dagarna ibland på att göra en trädgårdsgunga sådan som de hade i Rönninge. Du minns? Hoppas få den färdig så att barnen få den då jag kommer hem. Jag håller till i lokalen här där alla bänkar är borta. Det skall bli roligt komma hem igen, om en och en halv vecka. Hoppas Ni alla äro krya. Hälsa alla. Jag hann visst inte med de där astrarna jag hade i lådan. Kan ni sätta dem någonstans, t.ex. vid källaren eller vid altanen, där det är en del annat grönt. Be någon av barnen att fylla tunnan med vatten vid växthuset så tunnan ej torkar. Nu måste jag gå till tältet. Ni är alla mina käraste ständigt i mina tankar.

För att du ungefär ska se vad det är jag håller på att göra, skriver jag här vad det är för virke som jag köpt och håller på att arbeta med:

1.5 x 4 tum, 262 cm, 4 st

1 x 4 tum, 197 cm, 2 ”

–”– , 143 cm, 4

–”–, 88 cm, 2

1 x 3 tum, 6 met

(hyvlat)

1.5 tum rundstav 220 cm 2 st

Många kramar.”

Vattenslangen låg för det mesta på gräsmattan, färdig att skruvas fast på pumpen. Det krävdes att man vattnade mest varje dag. Runt körsbärsträden och äppleträden kunde man låta strålen rinna rakt ner för att dränka in rötterna ordentligt. På gräsmattan och i blomrabatterna skulle man sätta tummen för slangmynningen för att skapa ett strilande, vars täthet och bredd fick anpassas till vad det gällde. Ibland, när tummen blivit kall, hände det att man tappade greppet så att strålen slog ut med alltför stor kraft och nästan bröt av en blomstängel eller två mitt i rabatten. Då låg de hårt tillplattade med bladen halvt översköljda av små jordklumpar som stänkt upp av vattenstrålens plötsliga och helt felaktiga attack.

Jag gick omedelbart och skruvade fast slangen vid pumpen, drog upp den till växthuset och fyllde tunnan. Vattnet som först kom ut var alldeles varmt, av solen som skinit hela förmiddagen på slangen där den legat i vida ringlar i ett hörn av gräsmattan.

Jag tänkte inte så mycket på att pappa var borta innan han kom hem igen. Han var trött och ville inte gå med och meta i kanalen. –Jag tror jag har blivit ordentligt förkyld, sa han. Men han gick inte och la sig. I stället frågade han var vi hade satt astrarna, och så gick han för att se hur de hade tagit sig och om han skulle plantera om dem på några andra ställen.

Några dagar senare fick vi paketet med alla brädor som han hade sågat till och borrat hål i mellan mötena i Varberg. En liten lastbil kom och ställde av det alldeles utanför grinden. Det var för stort och tungt för att man skulle kunna bära in det på gården. Tillsammans öppnade farfar och pappa snörena. Farfar muttrade små frågor, vände och vred på bitarna, jämförde, måttade om hålen satt på rätt ställen. Han såg nöjd ut. Pappa ropade på oss barn. Så bildade vi kedja och langade in brädorna, en efter en tills de hamnat i fint sorterade högar på gräsmattan.

Det var spännande att hjälpa pappa att sätta ihop alltsammans. Vi höll till bakom syrenen. Där skulle det bli en utmärkt plats för gungning, sa han, och det tyckte jag också. Först hade jag ingen aning om hur det hela skulle passas ihop och se ut. Men ganska snart förstod jag: det var ett litet golv med två små bänkar mitt emot varandra som skulle hänga i en stor ställning. Det liknade inte alls gungorna i gungparken utan var mer som en gunga för vuxna. Men den var pampig.

–Å, det blir en hämmock, sa mamma förtjust.

–Jaså, sa pappa.

–Det heter så på engelska, sa mamma.

–Jaså, sa pappa. Hammock.

–Nej, hämmock, sa mamma. Det heter så på engelska.

–Hammock.

Pappa tog i för att måtta ihop två brädor över en bult innan han skulle dra ihop dem med en vingmutter. Han trädde en stor bricka på bulten och grep efter muttern som låg och väntade på en bräda.

–Hämmock.

–Hammock.

–Varför säger du så där? Varför gör du dig till? Jag hade faktiskt engelska tre år i flickskolan och vet att det uttalas hämmock. Det vet du också, fast du bara gått sex år i folkskola.

–Hammock, sa pappa roat och knäppte till vingmuttern med pekfingret så att den snurrade runt några varv som en propeller.

–Hämmock. Lär inte pojken fel, sa mamma. Han ska ju börja läroverket.

–Hammock, sa jag.

Då blev mamma sur och gick in igen.

Pappa och jag blev inte klara med gungan den kvällen. Det var ett par hål som måste flyttas lite grann och vi måste låna ett grövre borr någonstans. Men man kunde ändå se precis hur det skulle bli. Den skulle passa perfekt på gräsmattan bakom syrenen.

–Heter det hämmock eller hammock? frågade jag honom.

Han skrattade bara och tog mig om axeln, och så gick vi till farfars verkstad och la tillbaka sågen, rörtången, hammaren och vinkelmåttet på deras rätta platser för den dagen.

[- – -]

***

Mamma, pappa och den intellektuella rangerbangården

Ibland när jag tänker tillbaka, har jag intrycket att mina viktiga livsval har varit klara, medvetna och beslutsamma. De har gjort det möjligt för mig att ägna mig åt idel intressanta och spännande uppgifter. Jag har nästan alltid känt mig fri att göra det som jag velat. Sjuttiotre år gammal inser jag att mitt liv har varit priviligierat. Någon gång kan detta förhållande inge mig en irrationell känsla av genans.

I andra stunder kan jag fundera över om denna fria vilja och målmedvetenhet kanske är till största delen skenbar. Kanske beror den subjektiva upplevelsen av autonomi och frihet i själva verket på en paradoxalt svag egen vilja. Har jag i grund och botten varit så osjälvständig att jag lätt förmått anpassa mig, och på det viset upplevt föga av hinder?

I vart fall kan jag se att det är andra personers idéer och förslag som har fått mig att välja riktning vid vissa helt avgörande växlingspunkter i livet. Ändå känner jag mig inte som ett instabilt fladdrande löv. Kanske kan man uttrycka den begränsade självständigheten positivt och säga att jag har varit bra på att värdera och dra nytta av goda råd?

I den mån jag i studier och yrke har tagit mer än ärftliga intryck av mina föräldrar, är det framför allt mammas ambitioner som haft inflytande. Inte så att hon någonsin uttryckte en konkret åsikt om vad hon ville att jag skulle studera eller bli. Men tidigt signalerade hon förväntningar på goda prestationer. Det kan jag minnas redan från sexårsåldern, då hon inlevelsefullt och med förtjusning uppmuntrade mig att ”testas”, det vill säga genomgå skolmognadsprov för att få börja skolan ”ett år för tidigt”. Detta test skedde i Alingsås, där vi då bodde, och jag minns det som lustbetonat och inte alls som någonting påtvingat eller besvärligt. Provresultatet ledde till att jag under många år framöver kom att betraktas, och betrakta mig själv, som självklart en av de yngre, om inte rent av yngst, i nästan alla sammanhang. Det minnet är onekligen lite lustigt som kontrast till mitt nuvarande predikament att vanligen höra till de äldsta.

Det kom att visa sig att jag var receptiv och hade lätt för mig i skolan, vilket gjorde det enkelt att motsvara mammas förväntningar. Jag upplevde dem därför aldrig som besvärande. Snarare roade och stimulerade det mig, när hon då och då uttryckte sin belåtenhet och glädje över provresultat, betyg och premier. Aldrig förekom det att hon direkt la sig i mina läxor eller sätt att sköta det vardagliga skolarbetet. Hon litade på mig, och det kände jag.

Numera, efter avslutad yrkeskarriär, tänker jag trots allt att mamma nog ibland gick riskabelt långt i att uttrycka sina önskningar. Vid ett tillfälle kunde hon till exempel inte hejda sig när hon kanske bort göra det. Under en promenad i lugn och fridfull sinnesstämningen sa hon uttryckligen att hon hoppades att jag skulle vara ”bäst i klassen”. Jag var då omkring tio år. Hennes önskan smickrade mig. Som vuxen betraktar jag förstås ett sådant föräldrabeteende som olämpligt, om det skulle förekomma hos andra. Om jag inte hade haft så pass lätt för mig, skulle jag kanske ha känt mig onödigt pressad.

Rent allmänt kan man nog ifrågasätta det förnuftiga i att aktivt uppamma sociala prestationskrav hos barn. Så som mitt DNA och mina föräldrars uppfostran formade mig, kan jag dock inte tro annat än att mammas påhejningar lämnade mig tämligen skadefri. Jag tillåter mig att tänka så om mamma, väl medveten om det till varning höjda pekfingret hos Alice Miller – bästsäljarpsykiatern som skrev flera böcker om det självutplånande barnets svårigheter att som vuxen kunna igenkänna sina föräldrars kränkande beteende. Jag har aldrig genomgått psykoanalys eller psykoterapi, så jag gör inte anspråk på att veta mycket om vad som döljer sig eller eventuellt saknas i min själs dunkla vrår. I ljuset av mammas egen uppväxt tycker jag mig ändå kunna förstå hennes ambitioner på sina barns vägnar.

En balanserande verkan hade det kanske att pappa inte var socialt ambitiös på samma konventionella vis som mamma. Hans krav på mig var mera av det moraliska slaget. Enkelt uttryckt kan man nog säga att han i bästa välmening hade föresatt sig att arbeta upp ett starkt överjag hos sin son. Han hade själv en mäktigt auktoritativ utstrålning. Den förenades ofta med gladlynthet och enkel skämsamhet, men aldrig på något tramsigt eller flamsigt vis utan över en grundton av seriositet. Han förväntade sig ärlighet, skötsamhet och ett mått av mod och tålighet, och han föregick med gott exempel genom att vara händig, praktisk, sparsam och gudfruktig.

I sin anställning som frälsningsofficer, det vill säga ett slags pastor i den märkligt organiserade frikyrkoliknande ”Armén”, hade pappa säkert sina förhoppningar om befattningsmässiga avancemang för egen del. På den tiden utmärktes den så kallade salvationismen av en pregnant pseudomilitärisk organisationsstruktur, och han ville säkert uppåt och framåt i den. Om sin eventuella karriärlusta var han dock tystlåten, i varje fall inför mig och mina syskon. Från åttaårsåldern minns jag ändå faktiskt ett tillfälle då han irriterad ansåg sig orättvist förbigången av någon officerskollega. Men gentemot mig gav pappa aldrig någonsin uttryck för några sociala eller utbildningsmässiga önskningar över huvud taget. Han var säkert inte ointresserad av min förkovran, för han lärde mig läsa i fem-sexårsåldern, på gatuskyltar och i Stockholmstidningen under lättjefyllda morgnar i hans säng. Men jag tror att han överlät åt mamma att så att säga ansvara för min skolgång.

Själv hade pappa bara sexårig folkskola bakom sig, förutom Frälsningsarméns krigsskola förstås. Och han såg nog med ett lätt och smått roat förakt på mammas större hävdelsebehov vad gäller konventionellt borgerlig utbildning och bildning. Åtminstone är det så som jag tolkar en litet uppträde en sommarmorgon då pappa retades med mamma genom att vägra uttala det engelska ordet ”baby” korrekt. Trots hennes flickskolesäkra rättelser fortsatte han till min förskräckelse att småskrattande upprepa uttalet ”babby” så länge att mamma blev riktig ilsken. Den fåniga och tillfälliga konflikten i det lilla formatet kan nog ha varit mer signifikativ än vad jag just då riktigt försod.

Mamma föddes den 7 mars 1909 i Borgsjö socken i Medelpad. Hennes far, Erik Hedlund (född 17 juni 1883), var barn till en enkel torpare på torpet Hagen under den grevliga familjen Lewenhaupts gods Claestorp, ett fideikommiss nära Katrineholm. Erik hade flera syskon. De kom att utveckla högst skilda sätt att se på samhällets strukturering i sociala skikt och klasser. En syster, min mammas nära och kära faster Agnes, vurmade hela sitt liv skrockande för kungligheter. Hon läste och pratade om kungar och drottningar och visste allt om prinsars och prinsessors födslar och dödsfall och släktrelationer. Erik, däremot, blev så pass mycket socialist att mamma eller Agnes berättade att han vägrade handla i samhällets privata matvarubutik. I stället beställde han livsmedel på järnväg från närmaste kooperativ.

Det hör till saken att min morfar Erik var anställd vid Statens Järnvägar, när mamma föddes. Utan annan utbildning än en kort tid vid Svea Livgarde hade han sökt sig till SJ, sannolikt i förvissningen att statens kaka var säker och att tåg symboliserade framtiden. Att han flyttat upp från Mellansverige till Medelpad berodde på att han var ambitiös och ville slå sig fri från sitt feodala underläge som torparbarn. Att få arbeta vid SJ var i sig ett steg på vägen. Att göra det i Norrland innebar att ta riktigt stora kliv, eftersom man där fick tillgodoräkna sig dubbla tjänsteår. SJ hade interna utbildningar som erbjöd avancemangsmöjligheter på en med många nivåer försedd stege av anställningar.

Jag vet inte exakt vad morfar hade för arbetsuppgifter. Med hjälp av de kyrkliga registren kan man dock i stort sett ringa in vad han gjorde. När han gifter sig med mormor 1907 betecknas han som ”bromsare”, bosatt i den stora järnvägsknuten Ånge. Både vid mammas födelse 1909 och mormors död 1917 kallas han ”stationskarl” av Borgsjö församlings födelse- och dödsböcker. Vid det senare tillfället var han bosatt i Ramsjö på järnvägslinjen mot Ljusdal. Efter sin egen död 29 januari 1923 bokförs han som ”contorsbiträde” i Kärfsta, det vill säga på järnvägsstationen i centrala Stöde – enligt Stöde församlings död- och begravningsbok.

Bromsare, stationskarl, kontorsbiträde – en karriär så hedersam som någon.

Varför morfar dog så ung, 39 år gammal, är inte alldeles klart. Den orsak som jag tycker mig kunna utläsa från dödbokens otydliga skrift är ”Anämia perniciosa”, det vill säga en allvarlig form av blodbrist. Det kan ju stämma med mammas uppfattning att han avlidit i komplikationerna till en blodtransfusion. Den vetenskapliga kunskapen på detta område var då relativt ny. Österrikaren Karl Landsteiner hade upptäckt blodgrupperna A, B och 0 år 1901. Först 1907 genomfördes en transfusion som föregåtts av typning och korstestning av blodet hos givare och mottagare, och Rh-systemet upptäcktes inte förrän 1939-40. Det är nog inte så konstigt att man kunde dö av en misslyckad blodtransfusion på ett norrländskt länslasarett i början av 1920-talet. Som underliggande orsak till blodbristen kan man tänka sig flera olika grundsjukdomar och jag vet inte vad han egentligen led av.

Eftersom mamma var knappt fjorton år när morfar dog, har jag förstås ingen direkt erfarenhet av honom. Hans gestalt har ändå kommit att fascinera mig en hel del. Från mammas berättelser har jag gjort mig bilden av en till sinnet ljus, intelligent, driftig och smått oppositionell person. Genom sin uppväxt som torparbarn på ett gods hade han lärt sig handskas med djur. I femårsålderna hade han gjort sina första arbetsinsatser genom att vakta grevens gäss. I Stöde skaffade han sig extrainkomster och ökade på sin sociala prestige genom att visa sig skicklig på att köra in unghästar åt traktens bönder. Enligt födelseboken var han tydligtvis frånvarande vid mammas dop, vilket förstås kan ha berott på lite av varje. Av flera skäl tror jag dock inte att han var påtagligt kyrklig av sig. Men han sjöng i kör (kyrkokören?), deltog med liv och lust i nykterhetslogens arrangemang, tog sig trots detta något litet på tand vid enstaka högtidliga tillfällen, ivrade för socialism och demokrati och var säkert aktiv i den lokala organiserade arbetarrörelsen. Via mamma har jag från morfar ärvt en enda sak, en bok på 751 sidor, med pärmar av vackert vattrad grön moaré: ”Den stora franska revolutionen. Efter nyare utländska och inländska källor framställd, af Erik Thyselius, med 245 illustrationer” (Siléns bokförlag, Stockholm 1912). Det säger sig självt att jag ser en stark symbolik i det lilla arvegodset.

Det viktigaste arv som jag har efter morfar är nog ändå av ett subtilare och mer psykologiskt slag. Som barn reflekterade jag aldrig över saken, men som vuxen har jag alltmer kommit att se det som ett av mitt livs formativa sanningar. Jag har i åtanke den frustration och besvikelse som mamma mer eller mindre bar på i hela sitt liv, över att hon inte fått ta studentexamen. Som liten flicka hade hon promenerat med sin älskade pappa, och han hade lagt upp sina framtidsplaner för henne. När den tiden kom, skulle hon bestämt söka in på läroverket i Sundsvall och så småningom bli student. Jag vet förstås inte hur hans ord precis föll, men jag vet att de entusiasmerade mamma mycket. Tanken var naturligtvis enormt ambitiös i sin tid, då en ytterligt liten del av ungdomarna kom i åtnjutande av högre studier. Att arbetarklassens barn gjorde det, var förstås särskilt ovanligt. Självklart ser jag morfars och mammas förtjusta överenskommelse som ytterligare ett led i hans konsekventa projekt att ta sig och släkten bort från den feodala underklassigheten.

Denna ljusa och avancerade framtidstro släcktes dock av morfars död. Min mormor hade avlidit några år tidigare, också hon bara 39 år gammal, och morfar hade gift om sig med en kvinna som inte ville eller förmådde fullfölja hans planer. Denna min styvmormor, mammas ”mor Svea”, ordnade i stället så att mamma kom att tillbringa tonåren hos sin barnlösa faster Agnes i Södertälje. Där, till skillnad från i Sundsvall, fick flickor då inte gå i läroverket utan var hänvisade till flickskolan, på den vackert belägna Orionkullen invid den gamla kanalen mellan Mälaren och Östersjön. Såvitt jag förstår trivdes visserligen mamma där och knöt där viktiga vänskapsband för livet. Ett stort Aber i hennes livsupplevelse var det ändå att undervisningen på flickskolan bedrevs enligt en studieplan som inte ledde fram till studentexamen, utan till något som kallades ”normalskolekompetens”. Som mammas liv kom att gestalta sig, till följd av giftermålet med pappa, hade avsaknaden av studentexamen nog ingen praktisk betydelse alls för henne. Men att bli normalskolekompetent i stället för riktig student innebar ett påtvingat svek mot morfars och barndomens idéer. Därför kände mamma patetiskt nog ända upp i åttioårsåldern ett behov av att ibland på fullt allvar försäkra att ”normalskolekompetens på den tiden var lika fint som studentexamen”. Kanske påverkades jag som barn omedvetet av detta trauma till att uppleva min egen studentexamen som någonting mera storslaget och märkvärdigt än det eljest skulle ha varit: äntligen fullföljdes min ambitiösa och så olyckligt bortgångna morfars planering.

Om det ligger någonting i detta, kan samtidigt konstateras att mammas bildningsambitioner för min del inte sträckte sig särskilt mycket längre än till just studentexamen. Några konventionellt högtflygande tanker om min vidare förkovran uttryckte hon aldrig. Det var förstås inte så konstigt, eftersom vår familj, som så många andra vid denna tid, fullständigt saknade erfarenheter av universitetsliv och akademiska utbildningar. Det enda riktigt konkreta som jag minns att hon undslapp sig i den riktningen, var att hon någon gång föreslog att jag skulle bli folkskollärare och kantor på landet. Jag spelade rätt mycket piano som barn, och en dag när jag satt och övade sa hon lite drömskt att ”då kan du ha det lugnt och skönt och sitta och spela hela dagarna…” Man kan undra hur hon egentligen tänkte sig ett liv som folkskollärare. Säkert var det barndomens upplevelser av en fridfull tid i lantliga Stöde som kom för henne.

[- – -]