Vi tänker oss gärna att politiker ska vara representativa. Det betyder inte att de i jämförelse med befolkningen i övrigt måste vara genomsnittliga eller typiska, det kan de inte vara. Människor i allmänhet är inte funtade på ett sådant sätt att de passar bra till politiker eller vill vara det. Den demokratiska representativiteten ligger inte i att politiker är som folk är mest, utan i att vi andra aktivt väljer politikerna att företräda oss och våra medborgerliga intressen. Samtidigt vill vi förstås inte att politikerna ska vara så annorlunda än folk i allmänhet att de står främmande för våra vardagliga realiteter.
I ett visst avseende verkar det vara särskilt svårt, eller omöjligt, för politiker att företräda befolkningen. Politik som verksamhet har nämligen ett särdrag som avviker från vad det innebär att leva ett gott liv. Politik handlar praktiskt taget uteslutande om att planera för framtiden, det ligger så att säga i politikens natur. Den arketypiska arbetsuppgiften är att utarbeta och besluta om ekonomisk budget för en planeringsperiod framåt i tiden, ofta ett år. Rent allmänt är den stående frågan hur samhället bör förändras i olika hänseenden. Visioner och målsättningar är politikens idémässiga A och O.
Det politiska livet är på detta sätt nära nog uteslutande framtidsinriktat. Det perspektivet är så dominerande att politikerna själva lätt kan komma att tro att en sådan ensidig framtidsinriktning är bra i största allmänhet, det vill säga utmärkande för att bra inställning till livet, för ett bra sätt att leva.
Men häri misstar sig i så fall politikerna. Ett gott liv förutsätter balans i upplevelsen av det förgångna och framtiden. Den som i självpålagd inskränkthet alltid och radikalt vänder historien ryggen skär av viktiga kraftkällor och förminskar sig själv. Tyvärr har politiken som verksamhet sällan eller aldrig tid och ro att på allvar beakta den realiteten. I ett från existentiell synpunkt viktigt avseende blir därför politiker lätt föga representativa, ofta nog utan att själva inse det.
Filosofen Hans-Georg Gadamer skriver på ett ställe i sin bok om konsten (översatt till svenska nyss av Pehr Sällström):
”Vårt dagliga liv är en vandring genom samtidigheten av det förgångna och framtiden. Att kunna röra sig på det viset, med denna horisont av öppen framtid och icke återupprepbar förgången tid, är själva innebörden i det vi kallar ’ande’. Mnemosyne, minnets musa – tillika musa för det på erinringsförmågan grundade lärandet – är samtidigt den andliga frihetens musa.”
I det perspektivet blir den naturliga och ständigt pågående förändringen av till exempel en stad någonting mer än en rent praktisk och ekonomisk angelägenhet. Hus och gator och parker och torg är inte bara en fysisk livsmiljö utan också andlig, på gott och ont.