IBT:s blogg

Här är en lång harang om fiskars, katters och människors tillvaro. Om det i dessa funderingar finns några gränser mellan naivt, naivistiskt och inte fullt så barnsligt, får du bestämma själv.
____________________________________

Iakttagelser och annat

Om man böjer en knappnål på mitten och knyter fast den med björntråd på en inte alltför klen slana av lönn som man kvistat och bladat av, har man ett metspö. Det var i alla fall vad faster Greta uppmuntrade mig att tro. Glatt och självklart.

Det finns färdiga metkrokar att köpa, men vi hade inga hemma när jag ville gå ner till kanalen för att fiska. Dessutom är böjda knappnålar bättre. Fabriksgjorda krokar kostar mer.

Smålönnar växer i en tät dunge bakom vedbon. Faster har stora rullar med svart björntråd i syskrinet. Eftersom det inte finns någon ögla på knappnålar, får man dra åt knuten hårt, så tråden hålls fast av det lilla nålhuvudet. Annars glider den av.

Allra helst ska man ha daggmask till bete. Fast det är inte gott att få tag på bra mask mitt i soliga sommarn. Tanigare, rödaktig lövmask kravlar i fukten nederst i komposten, men den är sekunda. Dessutom är det pappas kompost och han har sällan tid att gräva efter mask. Men när han någon gång gör det, vet han precis vilka som duger och vilka det inte är lönt att stoppa ner i burken.

Om man nöjer sig med mört – och varför skulle man inte det? – kan man gott meta på bulle som man tuggar till en deg. Man rullar degen till små pillerkulor och sätter ytterst på krokspetsen. Förargligt nog trillar de lätt av eller löses upp av vattnet efter en stund. Men mörtar gillar deg.

Man kan absolut äta mört men gör det inte ofta, för de är så fulla med ben. Veritabla nålbrev, säger Greta. Men under kriget, både första och andra men nog mest under det första, var mörten inget man rynkade näsan åt. Köttet är vitt och fast och påminner om inkokt braxen.

Det finns två ställen nere vid kanalen där man kan stå och meta. Bäst är det på bryggan, men då måste man ha någon stor med sig, för där är djupt. Det är underligt: ingen säger något om man går dit utan spö. Man kan ligga där länge på mage och studera vågskvalpet genom brädspringorna. Men så fort det blir tal om att meta, ser faster orolig ut och sätter igång med sitt allvarliga förmanande. Då får man bara gå till den där grunda sänkan i strandkanten där avloppet mynnar en bit ut i vattnet. Det är egentligen äckligt att fiska där, ifall man skulle vilja äta fångsten själv. Men katterna som stryker omkring i trädgården behöver alltid mat.

Det har blivit väldigt många vildkatter i trädgården. Något bör göras åt det, för det är otäckt att ha dem rännande överallt. Hälsovårdsnämnden har fällor som man kan få sätta ut, om man ringer och säger att man har problem.

Javisst fanns det fällor. Jag tror vi satte ut tre stycken. En uppe invid hallonlandet, en under den stora druvflädern där vi sällan slog gräset och en strax intill vedbon. Det är finurliga anordningar, avlånga lådor med en falldörr på ena gaveln, en dörr som kan gillras upp. Om man lägger en gammal mört i lådan, är katten snart där och utlöser gillret. Vad som sedan händer med katten vet jag inte. Men det sägs att gubbar från hälsovårdsnämnden kommer och hämtar dem.

En sådan fälla stod bestämt under den stora flädern som på sensommaren översållades med intensivt lysande orangeröda druvklasar. Giftiga och oätliga visserligen men ändå på sitt sätt uppmuntrande, en ettrig protest mot det annalkande höstgrå.

Vi hade finare katter också. En fick ungar på vedbons soldammsdoftande vind. Vi lekte med dem när de var så små att de rymdes i händerna. Vi hade tänkt ha dem kvar. En var randig och hette Tiger, en var grå och silkeslen. Båda försvann rätt snart. Det viskades om att farfar inte gillade att det blev fler katter och därför hade slagit ihjäl dem på huggkubben i vedbon.

När man kom ned till kanalen fanns där ganska ofta en äldre pojke, eller man av oklar ålder, som redan hade hunnit dra upp några vitskimrande pankor. De låg och torkade i strandgruset medan han uppmärksamt tittade ut mot sitt hemgjorda flöte. Vi fick gärna beundra hans fångst. Det är märkligt så fort skinnet blir torrt och hårt i solen, på en fisksida som nyss var mjuk och rörlig i vattnet. Det är få saker som ser så döda ut, som en nyss uppdragen och i solen lite hoptorkad fisk. Den är så uppenbart livlös. När man drar med fingret efter sidan, känns den stel och just torr, torrare är det mesta.

Han var expert på att meta och stod ofta nere vid kanalen, en egendomlig gestalt. Ibland, i mulet väder, var han en aning skrämmande, han såg nästan farlig ut. Grådaskig och rynkig i ansiktet men med för barnsliga drag för att vara en vuxen man, för stor och grov i kroppen för att vara en av oss. Det var antagligen något fel på honom. Men han var expert på pankor och tyckte att man egentligen borde försöka ta upp några löjor för att ha som levande agn. Gäddor kunde nämligen stryka omkring efter strandkanten och gäddor föraktar bulldeg.

Varför experten på mörtmete såg så där obestämd ut till åldern är inte lätt att veta. Många skulle säkert gissa på en hormonell rubbning av något slag, kanske var han kastrerad. Folk associerar ofta i den riktningen och det kan naturligtvis inte uteslutas som möjlig förklaring.

Men det är fräschare att föreställa sig något slags brist i sköldkörteln. Sköldkörtelhormonerna är viktiga för tillväxten och utvecklingen och behövs i rätt avvägd dos för att många andra endokrina substanser ska komma till sin rätt. Det är naturligtvis en ren spekulation att det skulle kunna förklara något i det här fallet, men som sådan duger den bra.

Sköldkörteln, thyroidea! Det är bara ett av de många organ som finns i kroppen och som alla är så otroligt fascinerande och fint uppbyggda att man hisnar, när man första gången får det klart för sig. Fascinationen går nästan inte över, hur många gånger i livet man än har böjt sig ner över mikroskopet för att inviga någon ny student i saken.

När man fått upp ögonen för hur finurligt organen i kroppen är konstruerade, inser man också att en grundad människosyn förutsätter kunskap om vår mikroskopiska byggnad.

Om man yttrar sig om Människan, eller Det Humana Livet – och kanske rentav betraktar sig som Humanist, antingen det är av den klassiska eller den postmoderna sorten – utan att känna till, exempelvis, sköldkörtelns histologi, vet man ju inte alls vad man pratar om. Man släpper bara från sig verbala pruttar. Det är ett vanligt fenomen. De flesta har aldrig sett i mikroskop hur de själva och medmänniskorna är gjorda utan lever i svävande omedvetenhet om innebörden av sina liv.

Histologisk kunskap är exklusiv i dagens samhälle, trots att ett enkelt mikroskop inte kostar särskilt mycket. Det skulle vara en lätt sak för de många studie- och bildningsförbunden att ge lättillgänglig undervisning i saken. I varje fall om kommunernas kulturnämnder ville skjuta till nödvändiga medel.

Thyroidea är en av de många körtlar som släpper sitt sekret till små tunna blodkärl som genomsätter organet. Där finns således inga särskilda körtelgångar, som är fallet i de exokrina körtlarna, exempelvis spottkörtlarna vars intrikata rörsystem tömmer ut saliven i munhålan. Men om du tittar på en tunn skiva av sköldkörteln kan du ändå i förstone lätt få för dig att organet består av väldigt många gångar. För du ser mängder med rörliknande ringar av mer eller mindre höga celler som står tätt intill varandra, var och en ungefär en femtiondedels millimeter hög. I mitten av dessa ringar något slags amorft sekret. Tänk då inte genast ”aha, här har vi gångar!” För det kan ju rent teoretiskt lika gärna röra sig om tvärskurna klotformade blåsor! Vilket är just vad det är. I dessa blåsor förvaras sköldkörtelns hormon tills det är dags att tömma ut det i blodkapillärerna som spinner sig kring varje litet klot.

Att människor i allmänhet inte har iakttagit detta, lika lite som de med egna ögon har sett hur vi människor ter oss i något annat hörn av kroppen, undergräver förtroendet för mycket av det som sker. När man hör världens mäktige eller kulturellt framstående tala, kan man inte undgå att fråga dem, tyst inom sig själv: vet du vad du orerar om egentligen? Har du någon verklig erfarenhetsgrund att stå på? Har du sett hur du är gjord och ser ut innerst inne, i levern, i tunntarmen, i hjärtat, i hjärnan, i mjälten och så vidare? Hur du är. Du tror kanske att de där organen och deras celler är något som du har. Inser du inte att det är just dem som du är, snarare än har?

Några enstaka vet naturligtvis. Till exempel är ju Gro Harlem Brundtland läkare, liksom krigsförbrytaren Karadzic på sin tid. Men de flesta är lika okunniga om sig själva som om de vanligaste fiskarnas uppdelning på olika arter. För att inte tala om fiskarnas histologi!

Det finns åtskilliga typer av vit- eller silverglänsande fiskar i våra vattendrag. Mört är bara en. Löja, sarv, sik, id, färna, björkna, vimba, braxen, asp, skärkniv… Harren bör man dock inte räkna dit. Inte för att den har fettfena och är en lax snarare än en karp eller mört, utan helt enkelt för att den är så pass grå i sin silvrighet.

När nu alla dessa fiskarter finns omkring oss – låt vara att skärkniven är rar – kunde man kanske förvänta sig att den som gör anspråk på att veta något om världen förmår identifiera dem. Åtminstone på bild, om han eller hon av någon anledning inte har haft tid eller lust att möta fiskarna i naturen. Men icke. Mört och braxen känner folk kanske till, men att skilja en rödögd mört från en något mera gulögd sarv klarar knappt någon.

Det finns en berömd läkare och professor, en öron-näs-och-halsspecialist, som heter Åke Flock. Han började sin akademiska bana på 1960-talet med att forska på just fiskar, deras sidolinjeorgan närmare bestämt. ”Sidolinjeorganet” – så kallas ett arrangemang av celler som hos fiskarna löper i en rand längs kroppen och ansvarar för en sinneskvalitet som antagligen är nära släkt med hörseln och känseln hos människan. Med sidolinjeorganet kan fiskarna registrera rörelser i vattnet och reagera på dem. Det är så som rovfisk lokaliserar sitt byte.

En människa kan kanske inte riktigt sätta sig in i hur det är att ha en fisks upplevelser. Har fiskar över huvud taget medvetna sensationer? Om man naivt och grovt försöker göra sig en föreställning om hur intrycken från sidolinjeorganet skulle kunna te sig, ligger det nära tillhands att tänka på något slags mellanting mellan hörsel och känsel – och varför inte också något för människor helt annorlunda, kanske temperatur? Men det är ganska svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig hur ett sådant mellanting känns. Av experiment att döma verkar det som om sidolinjen förmår registrera lågfrekventa tryckförändringar i vattnet. I mikroskop liknar sidolinjeorganets känselceller dem som finns i örat hos människor. Det var med största sannolikhet orsaken till Åke Flocks intresse.

Fenomenen hörsel och känsel är besläktade. Normalt upplever vi visserligen att det är någonting helt annat att lyssna på ett ljud än att känna beröringen av en hand eller ett ting. Ljudet må i överförd mening vara aldrig så smeksamt, som en ljuvligt smekande hand. Det är dock fråga om olika sensationer, fastän båda uppkommer genom att något trycker på sinnescellerna.

När jag stod på knä på vedbovindens grova plank och försiktigt kupade mina händer under den nästan nyfödda kattungen, några dagar innan farfar antagligen slog ihjäl den, genomfors jag av en mycket speciell och sammansatt, lycklig känsla. För den finns ingen specifik receptor. Men den åstadkoms av bland annat trycksensorerna i handflatorna och på knäskålarnas hud. De reagerade på närvaron av någonting: ett bossigt brädgolv som gravitationen pressade lätt uppåt mot min kropp och en mjuk, mjuk päls som försiktigt tyngde nedåt mot det tunna skinnet i mina barnanävar.

Att ett mekaniskt tryck kan bli ljud under vissa förhållanden och beröring under andra, är ett grundläggande faktum i människors tillvaro. Mindre väsentligt, åtminstone till vardags, är att ljud å ena sidan och känslor av beröring å den andra kan upplevas gå över i varandra, när luften dallrar kraftigt med tillräckligt låg frekvens. Att det faktiskt är så, kan ändå vara bra att förstå. Och det vet ju åtminstone alla som någon gång har varit på rockkonsert och inte stått alltför långt från bashögtalarna. Men vanligen erfar vi ljud och känsel som helt olika sinneskvaliteter. Denna skillnad i upplevelsen bidrar på ett grovt och övergripande vis till vår rumsliga orienteringsförmåga. Utan att behöva reflektera över det, uppfattar vi nämligen att ljudsignaler kommer från platser som ligger en bit ifrån oss själva. Det som låter och väsnas har oftast inte en lika direkt kontakt med vår kropp som det som påverkar oss genom beröring.

Frågan hur mekaniska skeenden i luft eller vatten kan bli till mentala, andliga upplevelser är en så kallad djup fråga. Den analoga frågan om fiskarna har liknande upplevelser, är en annan lika allvarlig. Varför skulle annars en öronläkare intressera sig för sidolinjeorganet?

Kattungarna var för övrigt helt tysta. Åtminstone minns jag inte att de pep eller kved det allra minsta.

Djurens själsliv är ämne för en hel del spekulation bland populariserande vardagstänkare, men också inom den professionella filosofin. Diskussionen får sin näring från två håll. Dels naturligtvis från analogiresonemang kring djurs och människors beteenden. Hundar kan se både ledsna och upprymda ut; varför då inte anta att de också är det? Dels från studier av djurs och människors mikroskopiska byggnad och därmed sammanhängande så kallade biologiska funktioner. Resonemangen är ofta inkonsekventa och impregnerade med förutfattade föreställningar från långt tillbaka i kulturhistorien. Från tider före Leeuwenhoek (1632-1723), som brukar nämnas som mikroskopets uppfinnare.

Man skiljer vanligen mellan högre och lägre själsfunktioner och är inte gärna beredd att tillskriva djur de förra. Om man alls går med på att djur har själ. En sådan högre mental kvalitet är viljan. Den är högre därför att den tycks förutsätta en sammansatt varseblivning att verka på och, kanske mest karakteristiskt, förmåga till fantasifull blick in i framtiden. Viljan kan dessutom framstå som en särskilt ädel sida av själen, en sida som kan putsas eller besudlas allt efter ens moraliska halt. Enligt mångas uppfattning är förekomsten av vilja en nödvändig förutsättning för att begreppet moral ska ha mening. Att den som inte har förmågan att vilja inte gärna kan ställas till ansvar, är en vanlig idé. Den förenas ofta med den mer eller mindre automatiska föreställningen att vilja inte utgör en komponent i djurs lite andefattiga själsliv. Djur kan i varje fall inte ha människors medvetna och etiskt kvalificerande vilja säger man, kanske med rätta.

Att själslivet är beroende av nervers byggnad och funktion är en allmänt accepterad sak bland mikroskopister och fysiologer. Men nervsystemet har inte bara just denna upphöjda uppgift. Vid sidan av hormonerna är nervsystemet den stora sammanhållande principen i människors och djurs kroppar. Det var på detta faktum som riksdagen 1988 grundade sin förståelse av begreppet mänskligt liv, när den tekniska utvecklingen inom sjukvården krävde en modern juridisk definition av döden.

Av filosofiska skäl (i varje fall vissa filosofers skäl) anses en individ vara levande så länge kroppens olika organ kan samverka till en helhet. Den sorts helhet som det här är fråga om är någonting mer än blotta summan av helhetens delar. Som mänsklig kropp, i det för den levande individen karakteristiska samspelet mellan cellerna, kan cellerna tillsammans åstadkomma mera och kvalitativt annorlunda saker än en enkel addition av de olika cellernas eller organens individuella prestationer. Att en helhet kan vara någonting märkvärdigare än summan av sina delar är för övrigt en gammal insikt, som säkert oöverblickbart många har haft, långt långt tillbaka i historien.

Redan en så till synes banal sak som att promenera kan illustrera saken. Att gå eller springa kräver en precis avvägning och sekventiell styrning av många musklers mekaniska arbete, registrering av kroppens position i varje ögonblick med återkopplande signaler till musklerna, deras försörjning med näring genom hjärtats pumpande och lungornas utbyte av syre och koldioxid, borttransport av mjölksyra med mera. Ingen av dessa delfunktioner är detsamma som att gå. Gången uppkommer inte heller av att man så att säga lägger muskelkontraktionen intill blodomloppet och de båda bredvid andningen. Det krävs en speciell form av samverkan, där delfunktionerna ingriper i och påverkar varandra, för att ett promenerande ska uppkomma. Denna den integrerade kroppsliga helheten förutsätter att nervsystemet, särskilt hjärnan, fungerar väl.

Ett obotligt sammanbrott av hjärnans funktioner innebär därför individens död. Det är inte den oåterkalleliga förlusten av medvetandet som utgör döden enligt modern juridisk filosofi, även om nog många ändå tänker så i sin uppskattning av själslivets betydelse för ett gott och meningsfullt liv. Det är istället på integrationen till en helhet som allt hänger. Nu är förstås skillnaden mellan dessa två idéer – döden som obotlig frånvaro av själsliv eller som obotlig frånvaro av organens samverkan – tills vidare en rent filosofisk distinktion, eftersom förlust av själsliv och förlust av kroppens integration inträffar samtidigt och har samma orsak. Som den intensiva och stundom upprörda debatten kring hjärndödsbegreppets införande visade, har dock filosofi betydelse. Både en praktisk betydelse för hur vi kan tillåta oss att agera mot kroppar i olika tillstånd, och en känslomässig för hur vi upplever tillvaron.

Det tycks vara viktigt för många människor att kunna tro att det behövs en vilja för att sätta igång armar och ben, att viljan råder över kroppens rörelser. Om vi inte i någon mening vill gå från en plats till en annan så gör vi det inte heller, så menar man ofta. Det finns till och med talesätt som tillskriver djur en liknande vilja. ”Man kan leda hästen till vatten, men tvinga den att dricka kan man inte.” Underförstått: om hästen inte vill så dricker den inte. Varför skulle man inte tillåta sig att tro på det viset?

Samtidigt bör man ta på allvar det banala faktum att man under mikroskopet kan iaktta det mesta som behövs för att gå: muskelceller, nerver, blodkärl, ben – men ingen vilja. Gången som funktion kan man registrera med obeväpnat öga. Men någon vilja ser man aldrig, varken med eller utan mikroskop. Det betyder naturligtvis inte att inte viljan finns. Men hur ska man avgöra hur mycket av den som finns på olika ställen i naturen och kulturen, när man inte på något sätt kan iaktta den? Har somnambuler vilja?

När mikroskopister och fysiologer undervisar studenter, berättar de i pedagogiskt nit om ett antal traditionella indelningar av nervsystemet i underavdelningar. Indelningen har sin grund i hur nervsystemets detaljer ser ut och fungerar. Man skiljer till exempel mellan den del som är central, det vill säga hjärnan och ryggmärgen, och den som är perifer, det vill säga sådana nerver som leder signaler till och från de olika organen. Men man skiljer också mellan ”autonoma” och ”viljestyrda” nerver.

Autonoma kallar man nerver som normalt inte kan kontrolleras av vår medvetna vilja. Det är sådana nerver som får hjärtat att klappa fortare när vi blir upprörda eller springer, bukspottkörteln att utsöndra insulin när vi äter, svettkörtlarna att transpirera när vi blir varma, kvinnans sköte att fukta sig i vissa situationer och så vidare. Som däremot viljestyrda betraktas framför allt de nerver som går till rörelseapparatens muskler. Alla människor har den banala upplevelsen att det är med viljan som vi avgör om vi till exempel vill ta tag i något, lyfta armen eller gå vår väg. Däremot tycker vi oss i allmänhet inte ha någon viljemässig kontroll över de inre organens göranden och låtanden.

Gränsdragningen mellan det viljestyrda och det autonoma nervsystemet är inte alldeles skarp. Med träning kan man öva upp en viss förmåga att påverka inälvorna med viljan, något som en del yogis sägs ha utvecklat till mästerskap. Omvänt gör vi väl alla ibland rörelser som vi betraktar som ofrivilliga, till exempel rycker till om något plötsligt skrämmer oss. Men i huvudsak tycks tanken på en skillnad mellan det autonoma och det viljestyrda nervsystemet vara lättbegriplig och självklar för de flesta som undervisar eller studerar saken.

Om djur inte har någon egentlig vilja, borde man väl kunna se en tydlig skillnad i deras nervsystem jämfört med människans. Ta som exempel de laboratoriemöss och råttor som så flitigt används av den medicinska forskningen. Rimligen borde de väl sakna de viljestyrda nerverna?

Någon påfallande sådan skillnad mellan människor och andra däggdjur kan man emellertid inte se i mikroskopet. Tvärtom går det utmärkt att använda histologiska preparat från djur för att undervisa om sådana detaljer som hos människor särskiljer de autonoma inälvsnerverna från de viljestyrda muskelnerverna i armar och ben. Ska vi då tro att möss faktiskt har en vilja som liknar människors? Ska vi tro att katten ville gå in i försåtet där mörten låg – och att den ville gå ut igen när fällan slagit igen bakom den? ”Ville” i ungefär samma mening som en människa vanligen vill ut ur en påtvingad fångenskap. Eller ska vi nöja oss med att tänka att möss och katter har nerver som är så beskaffade att de skulle kunna leda viljestyrda nervimpulser ifall djuren hade vilja, men i verkligheten bara leder autonoma signaler, precis som de till utseendet autonoma nerverna? I så fall skulle klassificeringen av nerver i autonoma och viljestyrda vara betydelselös och nyckfull för andra varelser än människor. Och likväl kan vi använda preparat från djur för att studera just denna uppdelning av nervsystemet, en uppdelning som nästan med självklarhet sägs vara adekvat och viktig i beskrivningen av människors byggnad och sätt att fungera!

Antag att vi vill vara konsekventa i vårt tänkande men av någon anledning inte tror att däggdjur i allmänhet har vilja, fastän de har så kallat viljestyrda nerver. I så fall finns en given lösning på problemet, nämligen att betrakta också vår egen vilja som en illusion. Kan det vara så att allt vårt medvetna liv är autonoma reflexer, en sorts motsvarighet till peristaltiska tarmrörelser som vi av någon orsak (snarare än skäl) missbedömer som särskilt förfinade?

Och vad ska vi tro om själslivet hos fiskar, den utvecklingshistoriskt äldsta typen av ryggradsdjur? Fiskar är inte däggdjur och de står evolutionsmässigt längre från oss än vad däggdjuren gör. Kanske har de ett från oss mycket mer avvikande själsliv än laboratoriemöss och förvildade trädgårdskatter. Men förvisso har de både sinnesorgan och muskler; deras sinnesorgan är till och med intressanta för en öronläkare som vill gå på djupet i sitt sökande efter vetenskaplig kunskap om människans hörsel och balanssinne. Vi frånkänner helt säkert inte fiskarna innehav av autonoma nerver.

Förvisso reagerar fiskar med flyktförsök och kamp när fritidsfiskaren får dem på kroken. Det är bland annat det som gör det så roligt att meta. Det rycker i spöt. En del avancerade sportfiskare skulle till och med hävda att det framför allt är denna kamp om fiskens liv som gör sportfisket till ett nöje. Är fritidsfiske alltså en sadistisk verksamhet?

Småpojkar på bryggan, dinglande med benen och förnumstigt kommenterande flötets guppande i vågorna. ”Nu är det napp! Nej… det var nog bara en liten svallvåg från motorbåten därute.” I solskenet utgör de en fulländad symbol för oskuld och frihet, sommarlov när livet är som det ska vara.

Hyggliga, mysande gentlemen som fridsamt binder flugor i vintermörkret och finner både ro och lagom spänning vid forsen eller selet i sommarkvällens tystnad. (Öringen tar inte nu, men kanske snart, om kläckningen av sländor kommer igång så att det åter en stund bildas ett mönster av små ringar på vattenytan, som om det regnade.)

Mamman eller hustrun eller yrkeskvinnan som kopplar av i roddbåten på insjön med sitt rejäla metspö och sin burk med omsorgsfullt uppletade daggmaskar. (Här! Här, alldeles utanför den lutande björken, brukar det nappa…)

Det bär emot att betrakta alla dessa och många därtill, åtminstone en miljon av Sveriges befolkning, som sadister. Och ändå: vad driver dem, är de oskyldiga?

Skuld eller ej – det är ett objektivt faktum att de alla aktivt och målmedvetet bidrar till att bryta ner och förstöra den komplexa organisation av materien som bär upp liv, i människans fall Livet. Det är så uppenbart sant att det är trivialt. Bara lätt överspända själar funderar på saken. Med belåtenhet koketterar de konversanta vid lämpliga tillfällen med sin självklara insikt om naturens grundlag, ”Den enes död den andres bröd”, allt lever av vartannat, av vartannats undergång.

Det var ingen som vardagsfilosoferade om metandets innebörd när jag var barn. På det sättet var min barndom högst normal. Men min pappa var trög, när jag ville att han skulle följa med mig till bryggan eller stranden. När han sedan plötsligt en dag själv började upplösas och förmultna, fick integrationens och disintegrationens existentiella betydelser ändå innebörd för mig. Fast det var en innebörd som till en början bara var emotionell. Tankarna kom först långt senare.