Så här dags kvällen före julafton ägnar sig många åt att upprepa gamla vanor, det vill säga upprätthålla traditioner. Precis vad som ingår i dem varierar förstås mellan olika hem, men nog verkar folk i allmänhet mer eller mindre traditionsberoende, eller dito bundna, eller älskande — hur man nu vill se på saken. Det finns såklart respektabla avvikare som gör tvärtom, sätter en ära i att inte gå på det här med traditioner. Men de flesta av oss har inte det kynnet.
Man kan undra vad denna till synes allmänmänskliga lust till traditioner beror på. I västerlandet finns ännu de kristna julberättelserna som en stark orgelpunkt under allt Kalleankande och kommersiellt glitter, även om det är tydligt att deras genuint religiösa kärna numera är främmande, eller till och med obekant, för väldigt många.
Är traditioners psykologiska värde helt enkelt bara att vara traditioner, sak samma vad de eventuellt knyter sig till för slags myter och föreställningar? I så fall kanske det djupast sett rör sig om ett bekräftelsebehov, eller möjligen ett symboliskt sätt att illusoriskt besvärja tiden? Vi gör som vi alltid har gjort och kommer att göra och tror oss därmed för en stund bevisa att vi är vi och att tiden inte får bukt med oss…
På detta psykologiska behov kanske sedan religionen lagrar sina egna berättelser och gör dem till en del av traditionens innehåll?
Medan jag griljerade skinkan i kväll började jag fundera över om det alls är möjligt för den som helt saknar kristet religiösa böjelser att få ut någonting positivt av julevangeliet, och av de traditionella kristna knytningarna av detta till tvåtusenfemhundraåriga hebreiska profettexter. Vad skulle det möjligen kunna vara i så fall?
Det är alltid gulligt med små barn förstås. Och Marias, Josefs och Jesusbarnets utsatta position i främmande stad kan man naturligtvis tolka som ett slags symbol för utsatthet i största allmänhet. Ediktet om barnamord i stor skala kan påminna oss, som tycker oss leva i en grym tid, om att makten alltid har kunnat och kan vara grym. Och så vidare. Men är paralleller av detta och liknande slag verkligen inspirerande så att det förgyller traditionen att fira jul, om man inte alls sätter in berättelserna i en religiös tolkningsram?
Jag känner mig tveksam. Men så slår mig en halsbrytande jämförelse som jag av någon anledning finner uppmuntrande. Ett av den kristna julens viktigaste teman är ju det om ”fridsfursten”, utopin om en evig fred då vargar ska leva sida vid sida med lamm, vapen smidas om till fredliga redskap och så vidare. I ett profant perspektiv är det väl en dröm som snart sagt alla kan göra till sin, åtminstone för en stund.
Jag kommer plötsligt att tänka på den, såvitt jag förstår, kvalificerade ”hedningen” Torbjörn Tännsjö. Han har i en uppsats om världens tillstånd spekulerat i om vi inte i framtiden av moraliska skäl måste försöka göra naturen mindre grym genom att utrota rovdjuren! Det är en fantastisk tanke, som jag visserligen uppfattar som helt orealistisk och felaktig men ändå värd att reflektera över därför att den så tydligt markerar en idé om ondska och frihet från ondska. I sin fantastiska karaktär har den faktiskt något gammaltestamentligt profetiskt över sig, i en avkristnad kontext i släkt med den kristna idén om en från all fientlighet befriad natur.
Femton minuter ungefär ska skinkan vara i ungnen och man bränner lätt griljeringen om man inte passar på ordentligt. Det gick rätt bra den här gången. Kanske blev den i min försiktighet lite för blek, men det för duga.