Mer om barnsliga erfarenheter och iakttagelser. Som vuxen blev Klasse ingenjör på järn- och stålverk.
_____________________________________________
Malmsjöarna
Jag vet inte vem som kom på idén, men kanske var det Claes-Göran. Han var min närmaste metarbroder och hade auktoritet när det gällde fiske. Hans döde far hade varit en stor fiskare och efterlämnat både berättelser och diverse redskap till sin ende son. Bland annat hade Klasse ärvt en långrev som vi funderade på att använda vid tillfälle, ett tillfälle som dock ännu inte har infunnit sig.
En mycket tidig morgon trampade vi iväg på våra cyklar, åtskilliga kilometer med matsäck på pakethållaren och abborrar i sinnet. Någon av oss hade hört sägas att Malmsjön i Grödinge skulle erbjuda ett särskilt gott fiske. I mitt minne jumpar vi där på buntar av timmerstockar som doftar kåda och trä i solskenet. En del stockar rullar runt i vattnet och barken skiftar i färg mellan partier som är nästan svarta av vätan och andra som är torrt ljusbruna.
Förståndet säger mig att denna minnesbild måste vara felaktig, eftersom det knappast har funnits någon anledning för någon att bunta timmer i den lilla Malmsjön. Förmodligen har jag blandat ihop två olika fisketillfällen, varav det ena utspelade sig i Igelstaviken, i Saltsjön strax söder om Södertälje. Det var säkert i springorna mellan stockarna i Igelsta Sågverks AB:s virkeslager som vi med spänning sänkte ned revarna mot de rovgiriga abborrar som rimligen måste stå och vänta i skuggan där inunder.
Fastän vi nog alltså inte såg så mycket flottat timmer på fiskeutflykten till Grödinge, är jag säker på att vi såg skulpturer.
Inte långt från sjön passerade vi en märklig trädgård i skogsmiljö, där någon hade placerat ut flera statyliknande konstverk bland tallarna. Intrycket av dessa människogjorda kulturföremål ute i naturen var egendomligt och en aning skrämmande. Under bar himmel, till synes utan kontakt med något levande på jorden talade de ett starkt och gåtfullt språk som vi inte begrep. Vi visste ingenting om varför de stod där, en oväntad uppenbarelse. Om vi inte fick någon fisk den dagen, kunde vi i alla fall cykla hemåt med en nyförvärvade andlig fångst i form av kunskap om att något synnerligen mystiskt försiggick i Grödinge.
När jag skriver dessa rader vet jag sedan länge att vi hade hamnat hemma hos Poul Bjerre, den konstnärlige läkaren och psykoterapeuten som införde psykoanalysen i Sverige och åt vars självbespeglande tillvaro Jan Bärmark och Ingemar Nilsson har ägnat en tjock biografi. När jag läste den boken för många år sedan, färgades min upplevelse naturligtvis av att jag som barn hade fått ett helt oförmedlat intryck av Bjerres personlighet. Låt vara ett intryck som inte varade mycket längre än en fotoblixt som lyser upp de närmaste meterna av ett dunkelt landskap. Minnet av ett gåtfullt sken över landskapet är förblivande.
Jag tycker nog att Bärmarks och Nilssons bok är en smula komisk, kanske till och med lite ojuste. Inte för att där skulle finnas några direkta faktafel, det kan jag förresten inte bedöma. Men författarnas iver att påvisa de outvecklade dragen i Bjerres sammansatta personlighet är så tydlig och så uppenbart förenad med förtjusning över att ha avslöjat en betydelsefull mans alltför stora ego, att författarna själva framstår som en aning puerila trots sin ålder. Man får intrycket av ett ställföreträdande fadermord: – Se där, den magnifike nervläkaren är själv narcissist!
Nå. Jag tror alltså att det var Claes-Göran som kom på idén att vi inte bara skulle använda rev och krok utan också försöka oss på att fånga abborre med handhållna spjut. Förutom Malmsjön i Grödinge fanns det i Södertäljes närhet också en annan Malmsjön, på vägen mot Nykvarn. Den låg åt samma håll som den där barnkolonin där den onåbara med vitblårutig klänning sommarjobbade. (För mig var hon i alla fall onåbar. Jag tror inte att jag alls såg henne den där kvällen några år senare, då jag åkte moped i flera timmar. Och om jag mött henne på avstånd vid något annat tillfälle så skulle så klart hennes vänliga skratt ha varit ägnat någon mycket äldre pojke att min irrelevans framstått med isande och oförneklig tydlighet.)
Den andra Malmsjön skilde sig från alla andra sjöar i närheten genom att vattnet var svalare och dessutom nära nog kristallklart. Det berodde på att den Malmsjön inte var någon vanlig sjö med vanliga tillopp och avlopp utan en källsjö, som fick sitt vatten ur en underjordisk ådra. Så sa i alla fall mina kamrater och en del av deras föräldrar och kanske var det sant.
Käll-Malmsjön var så klar att man under ytan kunde se tydligt flera meter framåt, om man hade cyklopöga på sig. Vi simmade i vattenytan över två, tre meters djup och andades genom snorkel. Långsamt simmade vi längs stranden och spanade uppmärksamt över bottnar av nästan smärtsamt lysande gröna ängar, gräsmattor av ett slag som vi dittills aldrig hade sett. Ibland gled vi över sterilare klippformationer som plötsligt avlöstes av långa ridåer av täta, gulgrå buskage av vasstrån. De hade friskt gröna blad som vajade över ytan, men dem såg vi inte när vi väl hade etablerat oss i dykarposition och befann oss i en annan värld, intill en skog av smala, skenbart kala vasstammar.
Abborrstimmen över det smaragdgröna bottengräset var en hänförande syn av oförfalskad skönhet. De randiga fiskkropparna med sina utspärrade röda fenor rörde sig lojt som i ett stort akvarium, utan fruktan för våra pojkkroppar. Förmodligen uppfattade de oss som en sorts ofarliga och vänskapligt sinnade fiskar, kanske som mörtar. Men det var ett ödesdigert misstag för flera av dem. För vi hade utrustat oss med handhållna harpuner, en typ av spjut som vi hade tillverkat själva, med viss assistans av Tjocka gubben i bilverkstan.
Han hette Gunnar. Eller var det Bertil? Gösta? Nej, vad han hette kommer jag inte ihåg. Men när vi hade kommit till honom med långa, smala aluminiumrör och bett honom hjälpa oss att göra hullingförsedda spetsar till dessa, hade han tagit oss på allvar. Med bågfil kapade vi tre till fyra centimeter långa bitar av rundjärn med en diameter som passade in i rören. I järnstumparna borrade vi sedan dels ett ganska brett centralt hål från ena kortänden, dels ett tunnare tvärs över den andra. I änden på aluminiumröret gjorde vi också ett smalt hål på tvären och kunde på så sätt fästa järnstumpen med en genomgående liten bult med bricka och mutter. Genom denna anordning blev järnstumparna utbytbara, en konstruktionsfiness som vi kände oss stolta över. I det större hålet lät vi nämligen sätta fast olika varianter av tjocka men vassa metkrokar som vi hade rätat ut så att de kunde fungera som harpunspetsar.
Det var bland annat för att böja dessa härdade krokar som vi behövde hjälp av Tjocka gubben och hans acetylenlåga. Men framför allt hjälpte han oss att svetsa fast de uträtade krokarna i järnstumparna, som alltså fungerade som spetshållare. Det här var några månader innan han ofattbart nog plötsligt blev sjuk och dog. Det kändes mycket olustigt. Han hade haft en butter, förfinad humor. Det hade nämligen stått en märklig bil och skräpat utanför verkstan, en IFA, en DKW-släkting med träkaross och en växelspak som såg ut som ett dörrhandtag. Varför det är ett säkert tecken på förfinad humor går inte att förklara, men så är det.
Alltihop som vi satte ihop med Tjocka gubbens hjälp blev till en elegant harpun med utbytbara uddar av olika fason. Vissa hållare hade en enda tjock spets, andra hade varianter av klenare två- och treuddar. Så utrustade skulle vi kunna fånga alla olika slags fiskar, tänkte vi oss. I förvånansvärt stor utsträckning hade vi faktiskt tänkt rätt i våra fantasier.
För när vi närmat oss en klunga av rödlysande fenor på svartrandiga abborrkroppar över en intensivt grön botten och sakta och försiktigt hade lirkat oss fram till spjutlängds räckhåll, siktade vi och sträckte hastigt fram harpunen med en kraftig stöt som totalt överrumplade och genomborrade den utvalda fisken. På det sättet knep vi det ena bytet efter det andra under en simtur. Vi samlade abborrarna innanför badbyxorna och återvände upp på sandstranden först när vi tyckte oss ha fångat tillräckligt många. Medan vi torkade i solen funderade vi över våra möjligheter att ta oss till Röda havet. Där skulle vattnet vara ännu klarare än Malmsjön, sas det. Med många flera arter av märkliga fiskar.
Att harpunera abborre visade sig så lätt att vi snart höjde ambitionerna. Om det gick med abborre så borde man förstås också kunna jaga gädda på samma sätt. Och gäddor inom synhåll var ingen sällsynthet. När man sakta gled längs en vasskant och solen föll bakifrån in mot de gulgröngråa vasstjälkarna, kunde man då och då se en imponerande stor bit stå och glo därinne i buskaget. De stod inte särskilt långt in, bara tillräckligt för att inte omedelbart upptäckas av den som troskyldigt kom simmande förbi. Vi antog att de lurpassade på abborre och mört, kanske också på en och annan löja, även om sådana inte var särskilt vanliga i just Malmsjön. Men oss brydde de sig inte alls om utan höll sig stilla. De rörde fenorna mycket långsamt och lätt, knappt märkbart, avvaktande som halvt i sömn. När solen låg på, lyste deras jämnbreda, långsträckta kroppssidor varmgult därinne i vassbuskagets hemlighetsfulla halvskugga.
Gäddan var mycket större än de abborrar som jag dittills hade fångat. Så det var med stegrad spänning som jag närmade mig, sakta sakta. Den stod så pass nära vasskanten att jag mycket väl skulle kunna nå den med en harpunstöt utan att själv behöva tränga mig in bland stråna. Jag hade monterat min grövsta spets och siktade mot mitten av kroppssidan. När armen for ut och stöten landade på fisken, kände jag tydligt i handen hur jag träffat, en både tillfredsställande och oroande känsla som varade i bråkdelen av en sekund. Mer hann jag inte uppleva av närkontakten med detta främmande byte. För gäddan hade inte alls fastnat utan hade verkligen blixtsnabbt reagerat på mitt utfall och tvärt försvunnit in i vassen. En fullständigt explosiv urladdning av fundamental kraft. Den kom överraskande, särskilt mot bakgrund av hur slö fisken hade tett sig, när den tidigare bara stått och väntat. Hade jag skadat den? Det hade jag nog i viss mån gjort, i all fall rispat den lite med harpunspetsen. Men hur pass allvarligt det var, det fick jag förstås aldrig veta. På ett ögonblick hade jag i alla fall insett att gäddjakt är något helt annat än att plocka abborre. Förmodligen skulle man behöva en mycket grövre och längre spjutspets, kanske rent av en som kan avlossas som ett skott. Men harpungevär var visst inte tillåtna enligt gällande lag, inte i Sverige. Det trodde i varje fall inte Klasse. Men kanske i Röda havet.
När jag tänker närmare efter är det inte säkert att det var Claes-Göran som hittade på det där med harpunerna. Kanske var det Gösta. För han var väl i alla fall med?
Det spelar kanske inte så stor roll vem som kom med idén. Det som jag nu framför allt ser framför mig är de lysande röda abborrfenorna över smaragdgrönt bottengräs – så vackert! – och den varmt grågula gäddsidan som en ljus långsträckt fläck någon meter in i vassbuskagets halvdunkel – så mystisk!.
Huden på en gädda är ju som på de flesta andra fiskar täckt av fjäll och ett ytterst tunt skikt av glasklart slem. När de döda får ligga i luften en stund, torkar slemskiktet in. Fjällen ger då ytan ett stelt uttryck som avviker en hel del från den mjuka, varma huden på en levande människa. Därför tänker vi kanske inte ens på fiskens skinn som just känslig hud utan ser den mera som en sorts pansar. Kanske lite i släkt med plåt eller plast. Ändå finns det stora principiella likheter mellan human och piscin hud. Också vi människor är beroende av att våra hudceller kontinuerligt bildar och avsätter livlösa, delvis hårda produkter. Bland annat skyddar de den mänskliga kroppsytan från slitage och kroppen från invasion av skadliga ämnen och organismer. Utan naglar skulle våra känsliga fingertoppar sannolikt skadas betydlig mer än vad som normalt är fallet, också i det moderna samhället där de flesta inte längre behöver gräva med fingrarna i jorden efter rötter och annan föda. Utan det döda hornlager som ytterst bekläder skinnet över hela kroppen skulle vi säkert få fler ytliga sår och infektioner av varjehanda slag. Att fiskarnas hudceller bildar fjäll är därför ingen större avvikelse mot förhållandet hos människor.
Visserligen tillåter de hårda fjällen kanske fiskarna att tåla en något kraftigare mekanisk påverkan än vad människor normalt behöver stå ut med. Tänk till exempel på att gäddor kan glida över grova stenar och sandiga bottnar, när vårbrottet pressar dem fram till lekplatserna. Ofta kränger de sig över påfallande tvära kanter i små forsar här och där i de grunda bäckar som rinner till havet eller sjön från grunda mader eller översvämmade ängar där leken äger rum.
Jag har själv sett hur de kan ligga några sekunder som svartglänsande krokodiler över ytan uppe på stenarna i en fors, innan ett slag med stjärtfenan och en sidovaggande rörelse med kroppen får dem att glida ner i det iskalla vårvattnet igen.
Men å andra sidan kan ju också hos människor det yttersta hornlagret på huden anta ordentliga proportioner. Det vet alla som fått valkar i händerna eller på fötterna efter hårt trädgårdsarbete, fingrande på stränginstrument eller löpträning i aldrig så välsittande skor. Hos balettdansöser kan det döda hornlagret under tårna bli ända upp emot en halv centimeter tjockt. I mikroskopet ter det sig då som en väldig trave av amorfa skållor, ljusrosa om preparatet är behandlat med färgämnet eosin men i princip av vilken kulör som helst, till exempel lysande gula, beroende på med vilken teknik preparatet har kolorerats.
Hur bra en gäddas hud än tål sådana påfrestningar som är ekologiskt naturliga, är det ingalunda säkert att ens ett ytligt sår från en vass harpunspets kan betraktas som en bagatell. Risken är i själva verket stor att en rispa i fjällagret öppnar för en invasion av mikroorganismer som kan ta kål på fisken inom några timmar eller dagar. När jag kände harpunstöten träffa gäddsidan, anade jag omedelbart att detta skulle kunna vara farligt, men på den tiden skulle jag inte kunnat redogöra för de patogenetiska skeendena på cellulär nivå.
Det moraliska obehag jag kände inför gäddans eventuella skada var av mer intuitiv natur. Det blandades med besvikelse över att jag inte lyckats fånga fisken utan tvärtom överrumplats av insikten om hur pass svårt det i själva verket måste vara. Vissa saker är helt enkelt svåra.
