Häromdagen deltog jag lyssnande i ett filosofiseminarium, där universitetslektorn Andreas Stokke föredrog sin teori om vad som utmärker lögn. Det är en mycket mer komplicerad fråga än man till vardags tänker sig och jag är absolut inte filosofiskt kunnig på området. De övrigas skarpsinne och de livfulla överläggningarna kom dock att indirekt ge mig lösa associationer till den inflammerade lokalpolitiska debatten om Apbergets rivning. Dessa associationer har inget vetenskapligt värde men är kanske ändå lite intressanta ur ett lokalpolitiskt perspektiv.
———————-
Varför revs Apberget? Ljuger kommunen?
I Umeås centrum, i anslutning till det stora Rådhustorget, fanns till för ett par år sedan ett slags rostra, en plattform med talartribun av sten. Det var den naturliga samlingspunkten för politisk och annan agitation, och platsen förknippades därför av många ideellt sinnade medborgare med värden som demokrati, solidaritet, högtid och medborgaranda – i motsats till kommersiellt bestämd kundkultur. I kärvänligt skämtsam jargong gick platsen i folkmun under namnet ”Apberget”. På plattformens trappstegsavsatser brukade nämligen människor till vardags sitta och pusta ut, samtala, äta glass och kebab och titta på förbiflanerande.
När kommunen en dag plötsligt lät förstå att Apberget inom helt kort skulle rivas, blev många upprörda. Det ledde till protester, infekterad offentlig debatt och konfliktstämning mellan löst grupperade invånare i staden å ena sidan och kommunens officiella talespersoner å den andra. En känsla av misstro utbredde sig, förmodligen ömsesidig men i varje fall från protestanterna gentemot kommunen.
Utan att gå in på detaljer i det känsloladdade utbyte av frågor, svar och beskyllningar som följde, kan man säga att kommunen motiverade rivningen med att det under Apberget fanns vissa vatten- och elledningar som av tekniska skäl måste åtgärdas. En del, förmodligen många, av protestanterna betvivlade ärligheten i det argumentet. Man misstänkte att kommunens egentliga motiv vore en önskan att tillmötesgå vissa fastighetsägare som ville ha bort Apberget av kommersiella skäl. Särskilt intressenterna i ett nybyggt varuhus troddes anse att Apberget inte passade ihop med varuhusets arkitektur och dessutom låg hindrande i vägen för potentiella kundströmmar. Denna senare åsikt harmonierade med att kommunen planerade en radikal omgestaltning av torget och esplanaden, i vars ena ände Apberget låg och Rådhustorget ligger.
Det fanns naturligtvis olika varianter på dessa argument i den offentliga debatten och i samtalen man och man emellan. Dock kan de i huvudsak sammanfattas så: 1) Apberget hindrar planerad, tekniskt viktig renovering av ledningar i gatan; 2) Apberget förfular stadens centrala esplanad och bromsar utvecklingen av handel i stadskärnan. I det följande används för enkelhetens skull beteckningarna ”motiv 1” och ”motiv 2” för att hänvisa till dessa två argument.
För att få klarhet i motivbilden lät vissa av protestanterna intervjua personal på stadens vatten- och energiverk. De lyckades också få fram och offentliggjorde en del dokumentärt material som belyste kommunens överläggningar med de berörda fastighetsägarna. I sammanfattning tydde denna information på att det nog inte hade varit tekniskt nödvändigt att riva Apberget för att kunna åtgärda eventuella problem med vatten- och elledningarna. Dessutom klargjordes att fastighetsägarna hade uttryckt starka önskemål om att Apberget skulle rivas – långt innan kommunen aktualiserade saken offentligt. Den här informationen ledde i sin tur till harmsna anklagelser från protestanternas sida mot kommunen, som misstänktes och påstods ha givit vilseledande information om motivet till Apbergets rivning. Ställd inför dessa anklagelser vidhöll emellertid kommunens företrädare att rivningen motiverades av motiv 1. Det vidhåller de alltjämt.
Hur man ser på denna skillnad i uppfattning om motivet till Apbergets rivning har betydelse för vilken tilltro och respekt man kan hysa för kommunens politiska och administrativa ledning. Det är med andra ord en rätt viktig fråga från demokratisk synvinkel. Så känsloladdad som den är, säger det sig självt att många har sin åsikt klar utan vidare analys. Och kanske behövs heller ingen djupare filosofi för att avgöra saken. Någon liten eftertanke tycks mig den emellertid vara värd. Ljuger kommunens företrädare när de förklarar varför Apberget revs?
Låt oss utan närmare motivering, men ändå på goda grunder, acceptera följande definition av att ljuga: ”A ljuger för B, om A anser ett visst påstående vara falskt och ändå hävdar påståendet i syfte att bedra eller manipulera B.” (Rekvisitet ”bedra” är filosofiskt kontroversiellt. Enligt en idé som jag hörde framläggas av filosofen Andreas Stokke på seminarium i november 2014, kan ”manipulera” vara ett mer adekvat rekvisit. För det fortsatta resonemanget spelar det ingen roll om man föredrar ”bedra” eller ”manipulera”.)
För att kommunen ska ha ljugit, krävs alltså att dess företrädare inte har ansett sig riva Apberget av motiv 1, trots att de angett att motivet varit just motiv 1. Om i verkligheten kommunens företrädare inte anser sig ha haft motiv 1, är saken förstås klar: kommunen ljuger.
Är det självklart att man måste misstro deras ärlighet på denna punkt, i ljuset av den information som protestanterna har tagit fram? (I fortsättningen kallar jag kommunens förträdare kort och gott för ”kommunen”.)
För egen del kan jag åtminstone för resonemangets skull tänka mig att kommunen verkligen har ansett dels att åtgärderna på ledningarna var tekniskt nödvändiga, dels att detta av tekniska skäl krävde Apbergets rivning. Huruvida kommunen i så fall korrekt uppfattade sakläget, har ingen betydelse för frågan om den ljög och ljuger. Det viktiga är vad kommunen faktiskt själv ansåg om den tekniska nödvändigheten av rivning. Jag ger i fortsättningen kommunen fördelen av att vara trodd beträffande dess egen uppfattning om vad det tekniska läget krävde rörande ledningarna i backen.
Givet denna förtroendefördel kan jag inte säga att kommunen ljuger. Det är ju med denna förutsättning sant att ”vi rev med anledning av motiv 1”.
Ändå känns kommunens motivering intuitivt otillfredsställande. Hur kan det komma sig?
Det har naturligtvis att göra med att motiv 1 inte utesluter motiv 2. Båda motiven kan ha funnits samtidigt. Rivningen kan motivmässigt ha varit överdeterminerad på så sätt att kommunen hade både motiv 1 och motiv 2. Många bland dem som är missnöjda med kommunens förklaring känner troligen på sig att motiv 1 i någon mening inte har varit kommunens ”egentliga” motiv utan ett så kallat svepskäl. Hur ska man förstå en sådan intuition?
En tolkning kan förstås vara att den misstänksamme inte tror på att motiv 1 verkligen ensamt har uppfattats som tvingande av kommunen. Man tror kanske i stället att motiv 1 har bidragit till rivningsbeslutet, men att det i själva verket inte har vägt så tungt att rivningen skulle ha blivit av utan stöd också av motiv 2. Den som tror på det viset delar inte mitt här gjorda antagande att kommunen faktiskt ansåg att motiv 1 ensamt var tvingande. Till skillnad från mig, i mitt här hypotetiska antagande, anser man i så fall att kommunen medvetet vilseleder på ett enkelt och rättframt vis. Ett sådant vilseledande kan nog med vanligt språkbruk kallas lögn, eller åtminstone halvsanning, därför att det ger intrycket att motivet varit mer begränsat än det i själva verket var.
Men låt oss hålla fast vid tron att kommunen inte talar halvsanning i denna klara mening utan faktiskt har ansett att motiv 1 har varit tvingande i sin egen rätt och utan stöd av motiv 2! Kommunens motivering känns ändå otillfredsställande. Orsaken till det tror jag är att man som iakttagare medvetet eller omedvetet gör ett kontrafaktiskt antagande. Nämligen att Apberget skulle ha rivits även om kommunen inte hade ansett det vara nödvändigt med hänsyn till renoveringen av ledningarna, det vill säga även om motiv 1 inte hade funnits.
Jag tror personligen att det är fullt möjligt att skon klämmer på just denna punkt, och att det är det som driver fram en särskilt svårhanterlig misstro mot kommunledningen. Diskussionen mellan kommunen och protestanterna blir låst, därför att kommunen med viss rätt anser sig tala sanning (den har ju, om den tillerkännes rätten att bli trodd, haft uppfattningen att motiv 1 var ensamt tvingande), samtidigt som protestanterna intuitivt känner på sig att kommunen är oärlig (eftersom motiv 2 skulle ha varit tillräckligt i avsaknad av motiv 1).
Det känns otillfredsställande både att hävda att kommunen ljuger och att protestanterna har alldeles fel som beskyller kommunen för oärlighet. Den här typen av situation är långt ifrån ovanlig i politiken. Ofta hör man ju beslutsfattare avfärda inviter till kontrafaktiska diskussioner med argumentet att ”det är en hypotetisk fråga”. Ska vi då kräva att ett sanningsenligt hävdande måste inbegripa en redogörelse för vad man skulle hävda under alla tänkbara hypotetiska kontrafaktiska förhållanden? Det förefaller åtminstone mig som ett orimligt krav, om inte annat av rent praktiska skäl. Vem har alltid överblick över alla tänkbara möjligheter?
Visserligen är det bedrägligt eller manipulativt att i vissa situationer undanhålla fakta, sådana undanhållanden som vilseleder den tilltalade. Det är ju anledningen till att man i juridiska sammanhang trycker på att vittnen ska säga sanningen och ”hela sanningen”. Kanske kan det också hävdas att i och för sig sanna påståenden kan vara så begränsade till sitt innehåll att de i själva verket bör betraktas som ett slags lögn. Men är det rimligt att anse det lögnaktigt att undanhålla kontrafakta? Personligen tror jag att det vanliga språkbruket är obestämt här. Men om det är uppenbart att ett kontrafaktiskt antagande säger något väsentligt om för diskursen relevanta fakta, finns det kanske ingen anledning att betrakta kontrafakta som mindre relevanta för sanningsenligheten än fakta?
I det aktuella fallet kan arten av kommunens relationer till fastighetsägarna och deras önskemål sägas vara relevanta fakta i den lokala kommunpolitiska diskursen. Det är helt enkelt politiskt intressant att veta hur nära de står varandra idé-, värderings- och lojalitetsmässigt. Det förhållandet skulle i viss mån belysas och tydliggöras, ifall Apberget revs enbart av motiv 2, det vill säga i frånvaro av motiv 1. En viktig fråga för bedömningen av kommunens uppriktighet i kommunikationen med protestanterna är därför om kommunen har varit medveten om att den skulle riva Apberget även i avsaknad av motiv 1. Om den har varit det, kanske man inte kan säga att kommunen fullt ut ljuger, och kanske inte ens att den är direkt oärlig. Men att kommunen, i så fall, ändå inte har varit eller är fullt uppriktig i sin kommunikation med protestanterna, tycks åtminstone mig uppenbart. Härmed ingenting sagt om vad kommunen faktiskt har tänkt.
Med dessa enkla reflexioner har jag inte försökt lägga mig i den professionellt språkfilosofiska debatten om lögn med mera. Men jag tror att en analys efter de här linjerna kan bidra till att förstå ett rätt besvärligt socialpsykologiskt fenomen i den lokala politiska miljön.
