Jens Liljestrand (Expressen 5/11) anser sig kunna avfärda Alice Bah Kuhnke som inkompetent för posten som kulturminister. Hon kanske är inkompetent, det kan jag omöjligen bedöma eftersom jag inte känner henne och hittills inte sett tillräckligt av hennes prestationer eller brist på sådana. Men Liljestrands belägg för den hårda domen är inte övertygande. I mina ögon slår de snarare tillbaka mot honom. Han säger sig själv tidigare ha haft som jobb att skriva innehållslös textreklam, och nu ser han en liknande brist på innehåll i Bah Kuhnkes DN-text. Jag tror att Liljestrand i hastigheten har förblindats genom att projicera sin egen tomhet på Kuhnke. ”Ser ni? Floskler alltihop”, utslungar Liljestrand om bland annat följande.

“För människan och samhället är kulturen oumbärlig.”

“Litteraturen och lyriken ger människans inre liv språklig dräkt, och när orden inte räcker till tar musiken vid.”

“Ett levande kulturliv tillhör grunden i ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle.”

Man kanske kan uppfatta dessa meningar som innehållslöst ointressanta, om man helt bortser ifrån att många medborgare och väljare ser med stor skepsis på det som vanligen ryms under begreppen ”kultur” och ”kulturpolitik”. Det som sägs i meningarna må upplevas som pinsamt självklart av den del av befolkningen som redan gillar offentligt kulturstöd, men de är långt ifrån någon självklarhet för alla. Och nu är en kulturminister inte bara en minister för kulturens entusiaster utan för hela befolkningen, och hen ska vara politiker och inte kulturarbetare. Hennes i det politiska sammanhanget brutalt verklighetsnära uppgift är framför allt att vinna respekt hos finansministern i den armbrytning som ska äga rum kring s.k. ”resurser”. Därför är det inte alls konstigt utan rätt av Kuhnke att markera att hon ser kultur (i kulturpolitikens snävare mening) som en integrerad och fundamental del av samhället, d.v.s. kulturen i vidare förstånd. Här är en minister som tydligen inte uppfattar kultur som kosmetika, förströelse eller främst en form av business, och som törs säga det. Det är väl bra snarare än löjligt? Särskilt med tanke på den kulturpolitiska ideologi som varit förhärskande under de senaste åren.

So far so good, vilket förstås inte garanterar något om hur det kommer att gå framöver.