Igår placerade jag ett kort infall på Facebook. Nu sparar jag det på bloggen för att kanske senare utveckla temat. Här också ett litet P.S.
———————

Åttio år gammal vikariejobbade han som veterinär i Västerbottens inland, fast han egentligen bodde på Gotland. Jag blev bekant med honom därför att han oanmäld kom upp på mitt tjänsterum en dag och förklarade att jag och andra diabetesforskare inte begrep att denna sjukdom, liksom mycken annan ohälsa, beror på fosfatbrist. Jag fäste då för egen del inget avseende vid den gamle mannen och hans originella idé utan skickade honom vidare till min vän professor Falkmer på Patologen. Detta såg jag närmast som ett litet vänskapligt practical joke.

Gissa om jag blev överraskad, när jag någon dag senare mötte en glädjestrålande veterinär som tackade mig i översvallande ordalag för mitt goda råd. Han hade på stående fot blivit antagen som doktorand hos Falkmer! På den där tiden var efterfrågan på doktorandstipendier inte så stor, vilket gjorde att en formellt behörig, om än sedan länge pensionerad sökande kunde lyckas få ett sådant på halvtid. Därmed började ett par år av originella och intressanta möten med den ständigt entusiastiske Harald Bergengren, möten som avkastat en mindre katalog av anekdoter.

Vi spelade schack ibland. Han vann alltid, men det var trevliga träffar i hans lilla tillfälliga lägenhet på Carlshöjd och alltid lärde man sig något. Som till exempel den gången han anförtrodde mig en hemlighet. — Ost, sa han som om det vore en allmänt känd självklarhet, ost ska man ju förvara inslagen i linneduk som fuktats med konjak… Men jag ska säga dig en sak i förtroende — det går lika bra med armagnac!

Hans dotter Ulla Aminoff publicerade för några år sedan en välskriven och intressant bok om sin färgstarke far, Historien om P. Varför kom jag just nu att tänka på detta? Ja, säg det.
—-

P.S. “Montos” kallade Bergengren en fosfattablett som han låtit tillverka och som användes för att behandla en del patienter. Man kan inte säga att hans terapeutiska idéer fick nämnvärt genomslag i läkarkåren, och någon regelrätt klinisk prövning tror jag inte genomfördes.

I sin tro på fosfatbehandlingens värde såg han med frustration på det rätt kompakta oförstående han mötte i läkarskrået. Han kontrade dess ointresse genom att se kritiskt och med löje på läkarnas i allmänhet begränsade kunskaper i näringslära. Han brukade framhålla att tamboskapens foderstatus och hårt reglerade födointag är synnerligen centrala ting för de i jordbruket verksamma. Om en ko inte äter upp sin giva, kallar man tämligen bums på veterinären, medan människor kan äta precis hur som helst utan att någon kommer på idén att skicka efter doktorn för just det… Hans egen erfarenhet av skravelsjuka kor hade överbevisat honom om att det åtminstone bland andra däggdjur än människan finns allvarliga sjukdomstillstånd som kan botas med fosfattillskott.

Till skillnad från de många fantaster som betvivlar etablerad kunskap av rent vidskepliga orsaker, sökte Bergengren stöd för sina tankar i den vetenskapliga litteraturen. Han hade plockat ihop en enorm mängd särtryck från etablerade vetenskapliga tidskrifter på ämnet fosfat, kalcium, fysiologi och hälsa. Jag saknar personligen fackkunskaper på just Bergengrens speciella gebiet och vaktade därför noga min vetenskapliga integritet genom att säga varken bu eller bä åt hans hypoteser, hur energiskt han än pläderade för dem och fastän jag naturligtvis kunde se att hans chanser till ett riktigt vetenskapligt genombrott inte var stora, mänskligt att döma.

Men fastän jag förhöll mig agnostiskt till Bergengrens hypoteser, stimulerades jag på det allmänt mänskliga planet av hans optimism, arbetsamhet och starka tro på att vetenskapen rymmer viktiga kunskaper någonstans där det konventionella tänkandet inte ser dem. Och så hade han förstås humor.