För tjugo år sedan skrev jag en upprörd debattartikel i SvD om oseriöst naiva politiker, oansvarig hälsoinformation och krakelerade universitetskultur. Bakgrunden till mitt engagemang var att jag under flera år hade sysslat med forskningsinformationens problem, dels som styrelseledamot i Medicinska forskningsrådet och ordförande i dess kommitté för Informations- och publiceringsfrågor, dels som ledamot av Forskningsrådsnämndens styrelse, kommitté för Individ, Samhälle, Hälsa, och kommitté för den populärvetenskapliga debattserien Källa.
Jag tyckte, och tycker alltjämt, att informationsflödet från vetenskapens värld till allmänheten lämnade mycket i övrigt att önska. Den oro som jag då kände för att universiteten skulle ha hamnat på ett sluttande plan vad gäller information och PR, tycker jag vid en omläsning var högst befogad. Ingenting har egentligen blivit bättre. Mer färg i trycket, mer professionell layout, mer genomtänkt “marknadsföring” och skickligare “varumärkesbyggande” har det förvisso blivit, men en högre grad av pålitlighet och lidelsefri information i sanningssökandets tjänst? Knappast.
I artikeln använde jag den då lätt igenkännbara mjölkreklamen som ingång till ett mer principiellt resonemang om universitetskultur. När mjölk nu är på tapeten igen, plockar jag fram den gamla artikeln och tycker att den inte har hunnit surna under alla dessa år. Den inskannade filen går rätt bra att läsa om man klickar på pdf-ikonen och sedan förstorar lagom mycket på datorskärmen.
