Numera är det gratis att läsa Tidskrift för Politisk Filosofi. Senaste numret är i långa stycken intressant och lättillgängligt långt utanför fackfilosofernas krets.
Bland annat skriver Roger Fjellström (tidigare universitetslektor i Umeå) fränt om Storebror och hans antagonist, visselblåsaren Edward Snowden. Framför allt gisslar han Sveriges och andra demokratiers lojhet inför Snowdens behov av asyl.
Postdoktor Robert Callergård (teoretisk filosofi) och ”avdelningsföreståndare” Sven Ove Hansson gnabbas om på vilket språk filosofer lämpligen bör trycka ut sig — elegant på ärans och hjältarnas, eller halvtaffligt till hyggligt på engelska? (Jodå, inom parentes sagt är Hansson en mycket kvalificerad filosof, disputerad i både teoretisk och praktisk filosofi och professor i något filosofiskt. Den föreståndartitel som först och lättast möter en på KTH:s webbsidor är ett av många exempel på att universiteten och högskolorna numera inte tycks ta riktigt på allvar att poängen med professorer är deras vetenskapliga kompetens, något som på ett bra universitet borde vara mycket viktigare än profeternas administrativa funktioner eller institutionstillhörighet…)
Docenten i praktisk filosofi Frank Svensson sågar med bitsk inlevelse och utan förskoning Ann Heberleins etiklärobok ”Etik — människa, moral, mening. En introduktion”. Jag har inte läst boken och kan därför inte bedöma rättvisan i denna fruktansvärda avhyvling. (En personlig parentes till: möjligen är detta ett belysande exempel på att det är skillnad på vetenskap och populärvetenskap. Vetenskapen och den s.k. allmänna debatten är två olika världar, om än i bästa fall överlappande. Vetenskapens värld är liten och sträng och eftersträvar sanning framför popularitet; den allmänna debatten är mer vittfamnande, underhållande och inte fullt så noga. Låter det hårt och elitistiskt? Så är det nog dessvärre ändå i långa stycken. Gränsen mellan vetenskap och populärvetenskap kan ibland gå inom universiteten själva. Heberlein är universitetslektor i Lund. Hon har tidigare varit postdoktor i praktisk filosofi i Stockholm, där svavelsurt kritiske Svensson befinner sig.)
Eskil Franck, numera överintendent på Forum för levande historia, skulle för några år sedan blivit biskop om han velat. Så säger i alla fall ryktet. Han har nu kommit på andra tankar och avsagt sig prästrollen helt och hållet. Hans självbiografiska redogörelse för sin själsliga utveckling från en sträng västkustkristendom i barndomen via nästan biskop till ett slags fritänkare, eller i varje fall friare tänkare, recenseras av Catharina Stenqvist, professor i religionsfilosofi i Lund. Hon finner boken gripande och ger en inkännande och intressant teckning av både Francks utveckling och den mer allmänna frågan om förhållandet mellan dagsaktuell kristendom och klassiska religiösa tänkesätt. Hennes text är mycket levande, som ett vackert minne över henne själv. Hon avled i våras.
