Att Bildmuseet i Umeå uppskattats av New York Times kommenterades nyligen av någon på Facebook. Det fick mig att tänka tillbaka en stund på denna framgångsrika institutions utveckling. Vid några tillfällen har jag som professor, universitetsrektor och ordförande för Umeås kulturnämnd haft anledning att i tjänsten befatta mig med museets framtid på ett övergripande plan. Fast det inte har medfört någon inblandning i museets operativa verksamhet, det vill säga inriktningen eller produktionen av dess utställningar, fick jag för mig att några små minnesbilder på bloggen kanske skulle roa den som intresserar sig för lokalhistoria. Att teckna ned dem visade sig dock vara en väl ambitiös idé som tenderar att svälla ut ju mer jag tänker på saken. Så jag avvaktar tills vidare med det projektet.
I sammanhanget kom jag emellertid att erinra mig en kort text som Göran Carlsson, museets dåvarande chef, beställde till katalogen för succéutställningen Vetenskapliga bilder 1988. Den innehåller några små personliga reflexioner över fenomenet “bild” —som utkristallisationer på gränsen mellan jagets inre och yttre. Det hör till saken att jag som professor i histologi till vardags ägnade åtskillig tid åt att undervisa studenter om hur kroppen “ser ut” inuti. En filosofiskt mer komplicerad fråga än man i allmänhet oreflekterat tänker sig.
När jag nu läser det korta stycket, tycker jag att det håller i det väsentliga. (Klicka på pdf-ikonen nedan om du vill läsa den.) Jag tror för övrigt att det var med just den här utställningen som Göran Carlsson lyckades övervinna den tidigare rätt påtagliga skepsis som fanns hos en del naturvetare och medicinare inför ett nytt konstorienterat museum som skulle komma att undandra en del resurser från forskningsbudgetarna. Vetenskapliga bilder var i alla fall något!
