Södertälje — hemort för ett av Sveriges genom tiderna (“de gamla goda tiderna”) mest framgångsrika hockeylag, “Södertälje Sport” eller “SSK” — skulle på 50-talet begåvas med en konstfrusen isbana. Visserligen en bana utan tak, men dock konstfrusen så att man kunde vara säker på att det skulle bli match även dagar med blidväder. Det var en revolutionerande händelse i stan där hockeyn nära nog hade ställning som lokal religion. Slut med de nervösa förfrågningarna hos Idrottsparkens vaktmästare när termometern stod vid nollstrecket: -Blir det match i kväll? Och slut på de ofta osäkra svaren: -Får se…

Många år senare, när Sverige hade blivit så välmående att man fått råd att kosta på sig hela inomhushallar (”Scaniahallen” t.ex.) var inte heller ymniga snöfall något hot mot matcherna. Men när sporten så fullständigt drog sig undan kontakten med frisk luft och naturens nycker, försvann också mycket av charmen i att gå på hockey.

Kombinationen av ett lätt snöfall i strålkastarljuset, kyla så att man gärna stampade då och då med kängorna för att att inte fötterna skulle domna bort, kväftarna av cigarettrök som i pauserna blandades med oset av varm korv och senap, den något skrälliga Bill Haleys Rock around the clock, puckens klatsch mot klubborna och dunkande mot sargen, den färg- och rytmmässigt blixtrande koreografin på banan, mera snö så man måste bryta en kort stund för att ploga banan… och så förstås den rent tävlingsmässiga spänningen! Särskilt laddad när den på lite avstånd kunde avläsas i flickansiktet hos den sötaste och hemligt beundrade men ouppnåeliga skolkamraten. Allt tog ihop till ett särpräglat allkonstverk.

Ett matchresultat på den nya, konstfrusna banan minns jag särskilt: 5–3. Jag hade tippat det. Och vår hockeyfantast till kristendomslärare i skolan hade lovat att vi skulle slippa läxan till nästa lektion, om SSK vann denna viktiga match, och han hade låtit oss tippa resultatet. Komminister Junel, som gärna inledde morgonbönerna i aulan med ”Pris vare Gud som låter”, hade sinne för livets väsentligheter.

Kanske är det lite egendomligt att jag inte kommer inte ihåg vilket lag det var som SSK kämpade ned den där gången. Men det var väl helt enkelt mindre viktigt än spänningen och den festliga uppståndelsen som sådan kring alltihop. Det var en viktig match.

Att jag kom att tänka på Södertäljes första konstfrusna isbana just idag, beror på att jag råkade läsa ett kåseri av Benny Karlsson i Västerbottens-Kuriren. Benny ironiserar där över namnet på det nya, kontroversiella badhus som är under uppförande mitt i Umeå. Med buller och bång på en presskonferens meddelade kommunen häromdagen att badhuset ska heta… Navet! Ett i mångas ögon bisarrt och därför lätt roande namnval som en av stadens reklambyråer med möda och för högt arvode arbetat fram. Det fick mig att minnas hur det gick till när isbanan i Södertälje fick sitt namn.

Stockholms Läns och Södertälje Tidning hade utlyst en namntävling. Det var i sig en händelse i den lilla staden, och jag såg med spänning fram emot resultatet. Jag hade inte själv skickat in något förslag. Det tycktes mig nog allt för svårt och krävande att hitta ett verkligt bra och originellt namn på denna viktiga institution. Tänk dig, en konstfrusen isbana!

När Länstidningen så en dag avslöjade resultatet av den stora tävlingen, trodde jag knappt mina ögon. Första pris gick till den som kommit på namnet… ”Isbanan”!

Det dröjde ett bra tag innan jag kunde bestämma mig för om detta var ett uttryck för genialitet eller osannolik brist på kreativitet. Men Isbanan blev det, också i folkmun. Så man ska aldrig säga aldrig när det gäller något så nyckfullt som namn på saker och ting i det offentliga.