VK:s kritiska granskning av Region Västerbotten och Västerbottensdagarna på Grand väcker många minnen. Tokiga, spännande, positiva — och något enstaka mindre angenämt. Här ett par små exempel.

Det var dåvarande landshövdingen Sven Johansson som i början av 90-talet drog igång ett arrangemang för att marknadsföra länet i Stockholm. Dock inte på Grand Hôtel. För den allra första Västerbottensdagen hade länsstyrelsen hyrt in sig på Cirkus på Djurgården. Det var pampigt värre. Arrangörerna hade fått till en viss rojalistisk guldkant på det hela genom att Staffan Ling talade via TV-länk från Vännäs (!), jag vill minnas från Hembergets kungsstenar där ett antal monarker i det förflutna ristat sina namn. Det fanns minsann gamla kontakter mellan rikets centrum och den exotiska provinsen högt uppe i norr.

Sven Johansson var visserligen inte norrlänning utan skåning, och han hade haft sina tunga politiska uppdrag i Stockholm. Landshövdingeparet Sven och Elin utvecklades dock till minst lika entusiastiska Västerbottningar som någon annan. Utan tvivel trodde landshövdingen själv starkt på vikten av att marknadsföra länet i den huvudstad som han kände så väl sedan tiden som moderat landstingsråd och borgarråd.

På Cirkus satt drottning Silvia (och, minnet sviker, kanske också Carl XVI Gustaf?) artigt lyssnande. Högtidliga tal hölls, och studentikosa Renhornen spelade. Här var ett län som inte tänkte låta sig glömmas bort av rikets centrum och tunga maktspelare i näringsliv och förvaltning. Som ordförande i Umeås kulturnämnd var jag inbjuden gäst i publiken.

Allt gick som smort och Sven Johansson måste ha känt sig mycket nöjd och belåten med sitt initiativ — åtminstone tills Renhornens presentatör fick ordet. Denne var en glad gamäng med ett gott spexarlynne som till en början höll sig inom anständigt spralliga ramar. Påtagligt upprymd av evenemangets storslagenhet gick han dock ett steg längre än vad länsstyrelsen och landshövdingen nog hade tänkt sig. Inlevelsefullt började han berätta en så kallad fräckis. Inte en försiktig liten näpen sak, utan en grov och ruralt mustig historia, därtill på något slags imiterad dialekt som underströk den totala frånvaron av konungslig och landshövdingemässig polityr. Med min sippa och någorlunda väluppfostrade läggning blev jag alldeles förskräckt. Ett ohörbart sus drog genom cirkus. Naivt och underklassigt undrade jag för mig själv vad den inte nödvändigtvis pryda men väl prydliga drottningen nu skulle tänka.

Showen gick dock vidare utan åthävor och incidenten fick naturligtvis inga praktiska konsekvenser — annat än att den djärve spelevinken därefter byttes ut som Renhornens givna presentatör. Västerbottens län hade i alla fall anmält sig i huvudstaden på ett sätt som visade att inte bara i Stockholm utan också i den exotiska provinsen kan förfining samsas med motsatsen på ett, ska vi säga, intressant vis

Västerbottensdagarna blev tradition och flyttade in i Grand Hôtel. Under åren som närmast följde deltog jag också ett par gånger men tyckte snart att det hela hade blivit en rätt avslagen historia. Det intrycket berodde visst inte på avsaknaden av vågade anekdoter utan helt enkelt på att deltagarna i väl stor utsträckning var nerresta från länet, varför den propagandistiska effekten inte tycktes mig värd ansträngning och kostnader.

När jag på hösten 1999 som ny rektor skulle besluta om Umeå universitets medverkan under de närmast förestående Västserbottensdagarna, hade jag min uppfattning omedelbart klar: det där borde universitetet dra sig ur, eftersom det bara var ett dyrt jippo för inbördes beundran utan något påtagligt värde för vare sig undervisning, forskning eller viktiga externa kontakter.

Det här var bara en av många punkter på ledningsmötet den där dagen. Jag fann ingen anledning att fundera närmare över det självklara och var på väg att kasta mig över nästa ärende, när någon av de föredragande tjänstemännen hejdade mig.

Den som ingrep hette Charlotte Rydh. Hon var en konsult som min företrädare hade städslat för att dra igång en stor fund-raising-kampanj, den första i sitt slag som ett vanligt svenskt universitet någonsin försökt sig på. Kampanjen hade förberetts grundligt under min företrädares tid och jag hade alltså nyligen fått den huvudsakliga planeringen serverad för mig som på silverbricka, att gilla eller ogilla. Och jag hade gillat den, i princip. Men vi hade ännu inte riktigt kommit igång med arbetet.

— Vänta lite!, sa Charlotte. VI gör tvärtom istället! Vi drar oss inte ur utan gör något riktigt bra av universitetets dag på Grand. Låt oss använda den för att lansera fund-raising-kampanjen! Det måste vi ju göra på något sätt som märks ordentligt. Varför inte på Grand?

Jag ändrade mig snabbt. Naturligtvis hade hon rätt. Att jag inte tänkt på det själv berodde nog på att hela kampanjidén var ovan och lite väsensfrämmande för mig med min hyggligt gammaldags professorssjäl. Jag var förstås inte emot kampanjen, men det låg inte i min natur att själv driva den. Charlotte var dock som klippt och skuren för uppgiften och hon hade ständigt goda argument för sina olika praktiska förslag.

I stället för att lägga ner engagemanget i Västerbottensdagarna kom vi alltså att göra en stor ansträngning för att skapa ett informativt och i bästa mening ”säljande” program. Någon konsult utöver den som vi redan hade i huset tog vi inte in, utan det blev Charlotte Rydhs uppgift att fixa den övergripande planeringen och det praktiska. Fundraisingkampanjen fick på det viset en mycket spännande start. Dåvarande chefen för ABB, Hagasonen Göran Lindahl, hjälpte oss till många värdefulla kontakter i näringslivet.

Under den första kampanjmiddagen på Grand (långt ifrån så stor och lysande som senare) hade jag till exempel nöjet att sitta bredvid Percy Barnevik. Han motsvarade verkligen det energiska porträtt som massmedia brukade teckna. Vår konversation hade närmast karaktären av ett slags intensiv tentamen där jag var tentanden, på universitetets vägnar. En annan detalj med visst nostalgiskt skimmer över sig är att vi som trivsamma underhållare den där kvällen hade engagerat ett par relativt okända men coming sångerskor från Umeå. Duetten kallade sig Honung Konung men är idag betydligt mer bekanta som solister under sina riktiga namn: Lisa och Carolina Miskovsky. Minsann, tiden går!

Det blev sedan en universitetets Granddag varje år som jag var rektor, och traditionen har fortsatt. Jag har dock inte deltagit i evenemanget sedan jag avgick, så jag har ingen uppfattning om hur det fungerar numera. Att saken kräver ett rejält förarbete och engagemang om det ska vara till någon nytta, är förstås fortfarande självklart.

Jag tror faktiskt att fundraisingkampanjen i början av 2000-talet och dess koppling till Västerbottensdagarna på Grand åstadkom en hel del för att göra Umeå universitet bekant i samhället i stort, ”söder om Stöcksjö”. Det rent ekonomiska resultatet av den där första fundraisingen blev också bra, om än inte fullt så bra som vi hade hoppats. Universitetet fick därutöver förstås en hel del erfarenheter av hur kontakter ”utanför murarna” fungerar i både det ena och andra avseendet.

Sammanfattningsvis gör mina erfarenheter att jag tror att Granddagarna säkert kan vara till nytta och värda utgifterna, även om det ingalunda är en nytta som infinner sig med automatik bara för att man äter middag och minglar i exklusiv miljö. Att göra en bra och korrekt utvärdering av jippot är inte helt enkelt.