Grävde upp de sista potatisstånden för säsongen i morse. Jag brukar inte sätta potatis i stan, men följde i våras ett råd som jag fick för länge sen av en då grannboende odalman på landet. Om man vill ställa i ordning en av flerårigt ogräs kraftigt infesterad odlingslott, är det klokt att sätta potatis ett år. Då kommer man att gräva och böka om upprepade gånger i jorden den sommaren, vilket oroar ogräset. Dessutom konkurrerar förstås potatisplantorna om livsbetingelserna. Givetvis faller det sig också naturligt och enkelt att plocka bort äxingrötter och annat som automatiskt kommer i dagen när man trivselpysslar med knölarna, d.v.s. sätter, kupar och skördar. En rätt allmänt spridd kunskap som är ganska självklar.

Enbart i detta saneringssyfte petade jag alltså i våras ner något eller ett par kilo utan någon egentlig förväntan på skörden, men desto större på ogräsbekämpningen. Till min glada överraskning blev det ett utomordentligt resultat från såväl den synpunkten som från den mer konventionella. Det är rätt kul att plocka potatis, när jorden inte är alltför våt och kletig utan reder sig hyggligt. Det är nästan lite högtidligt, trots, eller kanske därför, att det i ekonomiskt hänseende är en helt meningslös syssla. Jag tror jag måste börja odla potatis i liten skala igen.

För många år sedan, när jag bodde på landet, bekämpade jag sly på en skapligt stor lägda genom att så ett enkelt utsäde som jag fick gratis av bönder. Det blev så pass mycket att skörda, så det kunde stundom kännas ganska prövande för både rygg och tålamod. Jag minns en sen höst, när någon rad faktiskt hade fått frysa fast i den nya tjälen. En annan god granne var på besök och fick se hur det stod till. Han lät blicken länge falla på den halvruttna och rimfrostiga blasten. Och så sa han allvarligt begrundande: “Så där såg det ut hos några i hembyn där jag bodde som barn. (Eftertänksam paus). Dom var tattare!…”

På det viset skulle man inte kunna uttrycka sig i dag, när vi alla vet bättre. Men på den tiden var det en rätt rolig pik som jag ju fick erkänna hade visst fog för sig. I ett pyttelitet land i en villaträdgård är det däremot busenkelt att sköta sig som man ska med sin potatis. Dock bör man förstås tycka att det finns något poetiskt i själva potatisplantans växt, om man ska vilja prioritera en sådan användning av jorden framför odling av mera snarfagra eller praktfulla blommor till exempel. Det är det nog faktiskt många som gör, och som på höstkanten stryker bort lite jord från en och annan särskilt vacker, nyupptagen potatis och med glad förundran ser på en skörd som samtidigt är både utomordentligt trivial och märklig.