I kväll såg och hörde jag uruppförandet i Umeå stadskyrka av Ylva Eggerhorns (libretto) och Peter Bruuns (musik) opera ”Hjärtats nycklar”, efter Martin Lönnebos bok med samma namn. Det var en föreställning av Piteå kammaropera, som för tre år sedan fick en beställning från Svenska kyrkan i Umeå med anledning av kulturhuvudstadsåret. Jag ska inte försöka recensera föreställningen stort mer än att konstatera att instrumentalisterna, sångsolisterna och den lilla agerande kören alla gjorde en alldeles utmärkt insats.
En sak vid sidan av de rent konstnärliga aspekterna väckte mitt särskilda intresse redan under de introducerande anföranden som föregick själva operaföreställningen. Stor vikt lades då vid biskop Lönnebos text och Eggerhorns transformation av den till ett libretto. Knappast något sades däremot om kompositörens arbete. “Aha, kyrkoopera!” for det genom mitt huvud. Kanske fanns i denna lilla inledande och förmodligen spontana regidetalj en nyckel av helt annat slag än de som operan handlar om. En nyckel nämligen till förståelsen av genren kyrkoopera, till skillnad från vanlig profan opera. Även om operor i allmänhet är en sorts allkonst, råder det ingen tvekan om att de i första hand är musikaliska verk. I varje fall har jag svårt att tänka mig att kompositören till en nyskriven opera för en vanlig scen skulle ges en så förhållandevis underordnad presentation som inför föreställningen i kväll.
Kanske är det så att kyrkan till sin natur och självförståelse är så inställd på att alltid förkunna, att sätta ”Ordet” i främsta rummet, att den nästan med automatik kommer att uppfatta musiken som sekundär, som ett medium. Låt vara att det, som i kväll, bör vara ett välkomponerat och välklingande medium.
Även om det kanske inte alltid måste vara så att texten har företrädet i kyrkliga sammanhang, kan man nog säga att kvällens föreställning bekräftade den tanke som genast under inledningen hade slagit mig. Verket har karaktär av en kristen existentiell moralitet med ett tydligt budskap och arbetar med igenkännliga symboler för att tydliggöra det. Den renodlade rationaliteten i gestalt av en i ett isblock infrusen vitrockad ”forskare” tinas så sakteliga upp på ett födelsekalas i Storkågeträsk, där både materiella och andliga inflytanden från olika tider och trakter ingår förening i en lovsång till den kosmiska allgemenskapen.
