Så här skrev författaren och litteraturkritikern Lena Kjersén-Edman på Facebook idag:
“Vilket svenskt bibliotek blir först med att någon i personalen läser en dikt i mikrofonen vid stängningsdags? Ungefär så här skulle det kunna låta: “Jag som säger gokväll eftersom biblioteket stänger nu heter ….
Kvällens dikt, som ni får med er som ett tack för idag, är skriven av… och heter ….”
Det är en utmärkt idé som förhoppningsvis fler än ett bibliotek kommer att nappa på. Kanske.
Idén påminner mig om ett par hugskott som jag fick för mycket länge sedan och som gav mig mina första erfarenheter av skillnaden mellan kultur och kulturbyråkrati. Och som också lärde mig något om min egen naivitet.
Jag skulle tillträda som ordförande för Umeå kommuns kulturnämnd 1989, utan någon tidigare erfarenhet av nämnden eller dess förvaltning. För mig själv gick jag och funderade över små anspråkslösa men roliga reformer som man snabbt skulle kunna genomföra. Två idéer lockade. Båda gick ut på att enkelt och flärdfritt slå ett slag för litteratur och författande.
Efter decennier av utredning hade Umeå nyss fått ett flott teater- och kulturhus i kvarteret Idun mitt i stan. Där skulle äntligen Norrlandsoperan ha en riktigt bra scen att spela på och där skulle stans andra kulturproducenter av olika slag ha tillgång till ändamålsenliga utrymmen. Borgerliga politiker tyckte bestämt att det nya kulturhuset borde kallas “Idun”, medan socialdemokraterna föredrog “Umeå Folkets Hus”.
Intill fanns en annan ny byggnad som hyste ett av Sveriges största stadsbibliotek. De som då bestämde i stan hade flyttat dit biblioteket från en något mer perifer plats med motiveringen att centrum inte borde alldeles domineras av affärsliv. I dessa yttersta dagar håller man just på att flytta biblioteket igen, antagligen i syfte att kunna utnyttja de centralt belägna lokalerna för butiker… Åtminstone är det vad malicen tror. Men det är en annan historia.
Högt över ingången till det nya Umeå Folkets Hus fanns en ljusskylt för information, väl synlig för de många som väntade på eller just hade klivit av bussen. Den var en betydligt enklare föregångare till de större TV-liknande skärmar som senare sattes upp, men den var modern i den meningen att man lätt kunde ändra den datorstyrda texten. Jag tänkte mig att på den skärmen skulle man en stund varje dag kunna projicera en kort nyskriven, bra dikt. Stadens mer eller mindre avancerade poeter skulle inbjudas att komma med förslag, och så skulle det finnas en redaktör eller redaktionskommitté som utan stora åthävor valde ut en liten text per dag. Det kunde bli ett trevligt komplement till den flora av reklamskyltar som började växa till sig i centrum. På den här tiden var det ju, bevars, en av kulturpolitikens uppgifter att “motverka kommersialismens negativa verkningar”, och även om en liten dikt inte kunde göra mycket till i det avseendet så skulle det i alla fall vara en ganska trevlig och föga krånglig sak. Tänkte jag.
Den andra idén gick ut på att använda den lilla scen som ursprungligen fanns i UFH:s fik, “Teatercaféet”. På den tiden hade man ännu inte gjort om stället till dagens mera mondäna krog. När det skedde, försvann både scenen och Jörgen Fogelquists väggmålning i det för Folkets Hus-föreningen mer lönsamma ätandets och drickandets intresse. I begynnelsen var således Teatercaféet en enklare miljö än idag, och jag tänkte att där borde man kunna etablera en avspänd form för offentligt umgänge kring text. Jag såg framför mig en rutin för raka uppläsningar, utan krusidurliga inramningar. Kanske ibland samtal på den lilla scenen, som dock i den här omogna projektidén framför allt skulle vara en plats för okommenterad presentation av nyskrivet. En av litteratur fascinerad publik skulle kunna tänkas sitta där och lyssna på uppläsningar av långa stycken prosa som inte hade någon motivering utöver sig själva och som inte behövde legitimeras med förnumstiga kulturpedagogiska kommentarer…
Båda mina hugskott syftade till att, som man säger, “närma” kulturen till folket… Det var en ambition som rent allmänt låg i luften och som förstås utmärkte de stora satsningar som kommunen gjort med de nya teater- och biblioteksbyggnaderna. Det som jag själv såg som poängen med mina egna små idéer var framför allt att de var anspråkslösa till formen och billiga, och att de satte fokus på text som text.
Något halvår innan jag blev ordförande för nämnden hade Umeå också fått en ny tjänstemannachef för kulturförvaltningen. Hon hette Christina Hallman, kom närmast från Riksteatern i Stockholm och hade exceptionellt goda talanger och erfarenheter för jobbet. Vi kom att få ett mycket roligt och produktivt arbete tillsammans. När jag vid någon av våra första träffar berättade för henne om mina goda idéer fick jag dock en riktig kalldusch. Jag bet mig i läppen och insåg omedelbart min naivitet och innebörden av min fullständiga brist på erfarenhet av kommunal kulturbyråkrati.
Fastän Christina var storläsare och genuint intresserad av litteratur, hade hennes spontana reaktion på mina förslag ingen koppling alls till den i andanom projicerade diktens eller litterära fikascenens värde eller brist på värde som kulturella uttryck. Med en lätt fnysning konstaterade hon bara att Folkets Hus ju redan hade ett budgetanslag som borde räcka för att täcka kostnaderna för sådana där verksamheter, om nu Folkets Hus skulle få lust att arrangera dem! Huruvida idéerna i sig själva var roliga eller ej, föreföll henne helt irrelevant.
Det var mycket lärorikt. Christinas reaktion återspeglade absolut ingen nedlåtande hållning till litteratur och annan kultur. Av genuint personligt intresse var hon själv en entusiastisk deltagare i kulturlivet. Men yrkesmässigt var hon drillad i kommunal förvaltning och hade bland annat varit borgarrådssekreterare i Stockholm. Och i god kommunal förvaltningskultur står budgeten i första rummet. Det är inte mycket att säga om det. En kommun, eller vilken organisation som helst, som inte har “ordning i finanserna” kan på sikt inte åstadkomma mycket nyttigt i sak. Det är förstås självklart. Ändå var den där inledande upplevelsen av det finns olika spontana perspektiv på verksamheten både överraskande och, som sagt, lärorik.
Jag hoppas och tror att Lena Kjersén-Edman får större framgång än jag med sitt diktläsningsförslag. Men alldeles uteslutet är det nog inte att någon bibliotekschef någonstans kan komma att tycka att det finns andra budgetramar för att sprida poesin till folket…
