På söndagspromenaden i det lätta duggregnet kom jag att uppmärksamma några sjok av torra barr som regnet drivit ihop på det asfalterade stråket genom parken. När jag steg på dem började jag fundera på barr i allmänhet och fann mig plötsligt nynnande en liten visa från småklasserna i realskolan på femtiotalet — den kända ”O, Tannenbaum”…
Till min förvåning kunde jag fortfarande en hel strof utantill på tyska och behövde inte söka efter orden. De bara kom.
Då slog det mig att det var något smått komiskt över visan, en barnslig och käck förnumstighet. Jag blev osäker på om det hade att göra med texten eller melodin, om jag skulle få ett annat intryck ifall jag försökte recitera orden som en dikt.
Vem har skrivit texten, förresten? Det hade jag ingen aning om där i duggregnet. Nu efter hemkomsten har jag slagit upp i Wikipedia: August Zarnack (1777–1827), tydligen inspirerad av Melchior Francks (1580–1639) folkvisebetonade ”Ach Tannenbaum”. Zarnacks dikt är dock en sviken älskares bittra uppgörelsen med ett som otroget uppfattat kärleksobjekt, och inte den julsång som numera verkar spridd över stora delar av jorden.
Men som sagt, populär eller ej, något lätt förnumstigt besvärar julvisan. För att pröva om det är melodins fel, slutade jag nynna och började i stället läsa högt för mig själv. Jag hade nu hunnit ut på gatan. Ett mötande par kom gående på andra sidan, men avståndet till dem var så långt att jag skulle hinna med att läsa första strofen tämligen högt utan att väcka deras undran.
Jag läste långsamt och med eftertanke, med lämplig pausering efter varje rad, samtidigt som jag försökte undvika patetik:
“O Tannenbaum, o Tannenbaum,
Wie treu sind deine Blätter!
Du grünst nicht nur zur Sommerzeit,
Nein auch im Winter, wenn es schneit.
O Tannenbaum, o Tannenbaum,
Wie treu sind deine Blätter!”
Strofen fick en betydelse som jag inte tidigare hade uppmärksammat riktigt, trots alla gånger som jag sjungit den som barn. Nu var den varken inställsam julsång eller bitter kärleksklagan, utan kort och gott uttryck för en vänlig stoicism i det lilla formatet. Ett eftersträvansvärt ideal: att kunna grönska när det blivit vinter och kallt.
Gräsmattan har på senaste tid fått växa sig lite för lång, men i går ägnade jag flera timmar åt sommarnostalgi och arbetade i trädgården. Skottade upp och körde bort en säck halvrutten fallfrukt, klippte gräset och spred femtio kilo trädgårdskalk. De nedvissnade blommorna påminde om den förväntansfulla frösådden i april som var nyss, och om alla gånger jag kånkade småplantor ut och in på altanen innan sommaren blivit frostsäker. Snart är det såtid igen — men först vinter, kallt, snö, snöskottning, mörker.
Kanske var det gårdagens banala sysslor och reflexioner i en höstsur och visset grånande trädgård som gjorde mig benägen att nu höra något stärkande i de egentligen snusförnuftiga raderna — Du grünst nicht nur zur Sommerzeit,/ Nein auch in Winter, wenn es schneit.
Banalt eller ej, en sak tycks mig dock klar. Det är ytterst sällan som en melodi, en tonsättning, förmår att höja det poetiska värdet av en dikt! I varje fall är “O Tannenbaum” betydligt bättre läst än sjungen. Fast kanske är den lite mysigare och lättsammare som snabbt avklarad juldekoration än som stoiskt föredöme.