”Man måste lyda Gud mer än människor”, hörde jag då och då att man sa i mitt fromma barndomshem. Med det menade man att lag och moral kan komma i konflikt. Att handlingar inte är etiskt riktiga bara därför att de tillåts eller föreskrivs av staten. Av detta ska man inte tro att mina föräldrar och deras vänner var något slags anarkister, långt därifrån. Bland dem fanns dock vapenvägrare (även om pappa själv gjorde vanlig värnplikt), och jag tror att det främst var i sammanhang då man diskuterade pacifism som maximen fördes på tal.
Det mest intressanta här är inte att maximen formulerades i religiösa termer. Dess väsentliga kärna är oberoende av religion och innebär ju helt enkelt för det första att det finns bjudande moraliska värden, och för det andra att staten inte erkänns som den högsta moraliska normgivaren. Man kan ha olika meta-etisk uppfattning om hur etiken faktiskt ska grundas. Maximen är ändå giltig som ett metaforiskt uttryck för sin betydelsekärna, oavsett hur man uppfattar begreppet ”Gud”.
För många, troligen de allra flesta, är denna sorts syn på förhållandet mellan lag och etik självklart riktig. Ändå blir det med jämna mellanrum diskussion, när någon har tagit sig före att begå lagbrott för en sak som den juridiskt skyldige eller misstänkte uppfattar som moraliskt rätt. Nu senast handlar det om några psalmsjungande antinazistiska demonstranter, som enligt åklagaren har stört en nazistisk demonstration på ett lagstridigt vis. Jag kan inte bedöma om det verkligen föreligger ett lagbrott i det fallet. Men låt oss för resonemangets skull anta att det är så!
Då har vi att göra med ett litet exempel på en etisk konflikt av just det slag som den inledningsvis citerade maximen syftar på. I varje fall om man, som de flesta, anser att det i princip är moraliskt rätt att vara laglydig. Hur ska en sådan konflikt hanteras av en ideal stat?
Inför den frågan verkar människor ha rätt olika intuitioner. En del tycks anse att den som bryter lag för en tillräckligt god sak bör vara fri från straff. Andra menar nog tvärtom att den allmänna laglydigheten är så viktig att man ska akta sig för att se alltför förmildrande på lagbrott bara för att den skyldige hade ett moraliskt gott syfte: ”Hur skulle de gå om var och en fick sätta sig över lagen enligt sina egna värderingar?”
För egen del tycker jag att saken är ganska klar. Vi har här två etiska principer som enkelt kan skrivas så: 1) man bör följa lagarna; 2) man bör motarbeta nazism. När två etiska principer kolliderar, kan det vara rimligt att överväga någon form av konsekvenskompromiss. Att lagbrott beivras även om den skyldige haft ett moraliskt gott uppsåt är nog betydelsefullt för att respekten för lagarna ska upprätthållas. Å andra sidan bör påföljden inte vara så kännbart repressiv att den skrämmer människor till att alldeles avstå från brott i moraliskt starkt angelägna syften. En stat där ingen vågar leva efter idén att moralen har en djupare grund än lagen, är en ond stat.
Jag menar visserligen inte att man måste gå så långt som den lagrespekterande Sokrates gör i Platons dialog Faidon, d.v.s. avstå från att utnyttja möjligheten att fly från dödsstraff för en gärning som man själv anser rättrådig. Men i det lilla vardagsformat som exemplifieras av de psalmsjungande protestanterna, tycker jag att ett litet symboliskt straff bör accepteras med upphöjt lugn och gillande av dem som till äventyrs kommer att fällas av domstolen. Det straffet är inget tecken på att handlingen var moraliskt oriktig.
Så tänker jag, trots att jag tveklöst sympatiserar med psalmsjungandets syfte.
