Det som tidningar och SVT i dagarna berättar om Byggnadsnämndens sätt att hantera en detaljplan på Teg i Umeå kommun, väcker minnen.

På våren 2010 hoppade jag i förtid av kulturnämnden i Umeå, missmodig över den kraftlösa och i mina ögon meningslösa roll som nämnden kommit att spela. Droppen som fick bägaren att rinna över var kommunstyrelsens och fullmäktiges beslut att tillåta ett mot gällande översiktsplan stridande nybygge i känsligt läge, “Plåtslagaren 3”.

Ärendet innebar en normbrytande kränkning av de principer för centrala stans utseende som fanns preciserade i översiktsplanen och som varit gällande under lång tid. Jag hade ett drygt decennium tidigare fastställt den med ett klubbslag i kommunfullmäktige. Om man ville ändra på dessa principer, borde det naturligtvis ske på ett civiliserat vis i lagstadgade former, menade jag. Det vill säga först efter att översiktsplanen för centrala Umeå hade tagits upp till politisk omprövning på det sätt som föreskrivs av Plan- och bygglagen. Att hävda något sådant är inte uttryck för torr formalism eller överdrivet principrytteri. Det är att ta på allvar lagens demokratiska anda. Förändringar av översiktsplaner ger nämligen möjlighet för alla kommuninvånare att under månader sätta sig in i frågan och göra sina åsikter kända under en genomgripande beredning i hela lokalsamhällets intresse. Det upprörande i ärendet “Plåtslagaren 3” var inte första hand att stadens utseende drastiskt skulle komma att förändras. Det anstötliga var att kommunledningen drev igenom en så allvarlig sak utan att respektera kommunmedborgarnas rätt till behörigt medinflytande.

Ärendet färgades dessutom på ett ovanligt vis av att kommunstyrelsens ordförande var hyresgäst i kvarteret hos fastighetsägaren ifråga, d.v.s. hos den som hade det ekonomiska huvudintresset av ärendets utgång. Ändå, eller möjligen just därför, engagerade han sig energiskt för den kontroversiella detaljplaneändringen och yttrade sig i beredningsskedet som både berörd privatperson och politiker. Någon i folkdjupet undrade om inte detta dubbla rollspel utgjorde ett slags jäv. Det kunde jag inte bedöma, rent juridiskt, men nog ledde det till ögonbrynshöjningar och ett intryck av att den politiska civilisationen i Umeå lämnade en del i övrigt att önska. En privat mejlväxling på vänskapsbas som jag hade med kommunstyrelsens ordförande tydde på att han själv inte såg något problem i kombinationen av olika roller. När jag talade med gamla partikamrater, verkade inte heller de uppfatta något jävliknande problem.

I min avsägelse skrev jag så här:

“Umeå den 30 mars 2010


Umeå kommunfullmäktige

Härmed anhåller jag om att bli befriad från uppdraget som ledamot av kulturnämnden.

Anledningen är fullmäktiges beslut den 29 april [skrivfel, ska stå ”mars”] i detaljplaneärendet Plåtslagaren 3.

Ärendets beredning har beledsagats av en offentlig debatt om hur den kommunala planprocessen ska bedrivas för att vara i överensstämmelse med Plan- och bygglagens regler och demokratiska anda. Beslutet strider flagrant mot den gällande översiktsplanen
(ÖP) för centrala stan, både ÖP:s allmänna riktlinjer för anpassning av ny bebyggelse
och dess krav på särskilt noggrann anpassning i det aktuella geografiska läget.

Enligt tunga företrädare för kommunen − inom och utom mitt eget parti − kan detta och andra avsteg från gällande ÖP ursäktas med att planen är föråldrad och oförenlig med önskvärda utvecklingsmål. Kritik mot det synsättet har i debatten avfärdats som uttryck för utvecklingsfientlighet, nostalgi och konservatism. Man viftar alltför lätt bort att kommunfullmäktige enligt lag ansvarar för att ÖP hålls aktuell.

Min inställning i ärendet beror inte på någon allmän motvilja mot förändring och
utveckling. I decennier har jag arbetat aktivt för utveckling av Umeå, framför allt i min
anställning på universitetet men också under många år som fritidspolitiker. Det är dock
sant att jag är konservativ på en punkt: ”land ska med lag byggas”. Det ansåg jag och
brukade hålla på när jag var fullmäktiges ordförande. Det anser jag fortfarande.

Inte minst med tanke på den befolkningsexpansion som kommunen räknar med, är det
viktigt att den politiska styrningen av de därmed sammanhängande förändringarna sker i
demokratiskt korrekta och ordnade former. Ett hastigt genomdrivet och knappast alls
berett ”kommunmål” om 200 000 invånare kan inte ersätta ett seriöst planarbete. Om
fullmäktige drastiskt vill frångå sin tidigare uppfattning rörande principerna för stadens
utseende, har Umeås invånare rätt till medinflytande i den processen på Plan- och
bygglagens villkor. Kommunfullmäktige är inte överordnade Sveriges riksdag.

Fullmäktige har i reglemente instruerat kulturnämnden att ”medverka i kommunens
arbete med stadsmiljö- och bevarandefrågor.” Det uppdraget har jag tagit på allvar. Jag
kan dock inte se hur det fortsättningsvis ska vara möjligt. Debatten och beslutet i
symbolärendet Plåtslagaren 3 tydliggör att i principiellt viktiga avseenden avviker min
uppfattning om grunderna för det kommunala arbetet alltför mycket från
fullmäktigemajoritetens.

Inge-Bert Täljedal”

Det har hunnit rinna mycket vatten i Uman på fyra år och hela frågan om centrala Umeås kraftiga omgestaltning är nu i praktiken avgjord. Att hålla på att tjata om gamla ärenden kan lätt få något rättshaveristiskt över sig, även om jag för min del inte har några privata intressen i vare sig Plåtslagaren 3 eller Nötskrikan (det nu aktuella fallet).

Det finns dock ett gemensamt drag i de båda ärendena som jag tycker är riktigt trist och som tål att diskuteras alltjämt, nämligen att Byggnadsnämnden, stödd av kommunledningen i övrigt, tydligen med flit sätter sig över lagstadgade principer. Man “tänjer” och man “testar” för att se hur långt man kan gå i praktiken, fastän man inser att man i verkligheten bryter mot lagens anda. Det beteendet ingår i en politisk kultur som alltför mycket hyllar det praktiska resultatet på bekostnad av principer.

Det är möjligt att man ibland bildligt talat måste snedda över hörn för att komma någonstans i praktisk politik. Men jag tror bestämt att det är farligt på sikt när det sättet att agera görs till metod. Och särskilt farligt är det om inte de opolitiska tjänstemännen förmår att utgöra ett professionellt korrektiv. Alla tjänar i längden på att man tar på allvar maximen att “land ska med lag byggas”.

(Här är domstolens resonemang om Nötskrikan.)