Idag är det Umeå universitets årshögtid med installation av nya professorer, promovering av hedersdoktorer, prisutdelningar, vacker sång och musik och god mat. Jag njuter av att inte behöva stressa som värd och ser förhoppningsfullt fram emot en trivsam kväll som “respektive” till min kära hustru, vilken medverkar i uppvaktningen av promovenda Britta Marakatt-Labba, den framstående konstnären från Sapmi. (Jodå, jag känner mig mycket välkommen och bjuden i min egen rätt också, men det är rätt skönt att vara bihang när tillfälle ges.)
Fram, således, med den gamla fracken. Den är så sliten att den egentligen borde bytas ut. Att jag inte har gjort det, har uteslutande nostalgiska och romantiska orsaker. Den gamla fracken är förknippad med idel ljusa minnen. Som student i Uppsala på 60-talet hade man rätt ofta frack. Efter att ha lagt en hel del pengar på hyra, nappade jag på en skräddares kampanj som riktades mot oss studenter, och jag inhandlade alltså en egen någon gång kring mitten av decenniet. På den tiden stärktes skjortkrage, -bröst, -manschetter och väst till samma hårdhet som styv papp, för att inte säga plåt. Med tiden har mängden stärkelse i omlopp inför sådana här fester minskat betydligt, vad jag kunnat se. Och jag stärker, sanningen att säga, inte längre mina attiraljer alls.
Över huvud taget är min syn på frackmodet inte så stabil som förr. I den något sagoaktiga ungdomen och ett bra tag därefter, tyckte jag det var rätt kul att klä ut sig. Det bidrog onekligen till en mycket festlig stämning. Just nu har jag ingenting emot det heller, men i bakhuvudet undrar jag ändå om inte det snart blir aktuellt för universitetet att förenkla sederna. Det har också funnits år och tillfällen då jag personligen har upplevt sedvänjan med frack som faktiskt alldeles förlegad och lätt motbjudande. Det pågår sedan flera år en uppluckring, i och med att vårpromotionen av ”riktiga” doktorer firas med en middag, där klädkoden är blandad. Naturligtvis en oerhörd förbrytelse mot etikett av modell äldre.
Jag misstänker att fracktvånget på årshögtiden i oktober var en viktig anledning till att kommunstyrelsens avgående ordförande såvitt jag vet aldrig under alla sina år vid makten tackade ja till universitetets middagsbjudning. Kommunen lät sig förstås representeras fint nog ändå, så något verkligt diplomatiskt problem ledde den traditionella akademiska middagsklädseln inte till.
Och så är det det där med krusidullerna och lullullet. Jag är övertygad republikan men bär med tacksamhet och viss stolthet de enkla hederstecken jag erhållit av vår statschef. Det ligger ingen märklig eller originell prestation bakom dem alls, utan de är den mer eller mindre automatiska följder av att ha varit anställd tillräckligt länge på det sätt som jag varit. I min tankevärld är de heller ingen demonstration för monarki som styrelseskick. Jag känner mig helt enkelt som en god demokrat som respekterar att riksdagen begär av Carl Gustaf att han ska kreera rollen som statschef med gammaldags kungatitel. Dessutom har jag enbart positiva erfarenheter av personerna CXVIG och Silvia, så varför skulle jag inte vilja vara lite julgran en dag som denna?
En mycket liten julgran dock. Den mest imponerande person jag vet i julgransbranschen är Uppsala universitets förre rektor, författaren m m Stig Strömholm. Det är riktigt roligt att se honom uppklädd och man undrar hur det egentligen är möjligt att röra sig någorlunda obehindrat i all den grannlåt som brukar pryda hans frack.
Det börjar dra ihop sig till att kontrollera skorna. Lacket tenderar att krakelera med åren. Hoppas de håller i år också. De är nyare än fracken och blänker fortfarande hyggligt. Dock inte så bra som den gången för många år sedan, då Västerbotten-Kurirens kändisjournalist, som bevakade årshögtiden för tidningens räkning, inlevelsefullt skildrade hur jag skred fram i mina vita (!) skor.
Det är mycket med det akademiska. En del av det, där under all yttre bråte, är dock faktiskt viktigt. Det ska jag påminna mig, när jag mysande slår mig ned för att lyssna till högtidstalens blandning av förhoppningar, hyperboli och en hel del realism.
