IBT:s blogg

I går träffade jag en i Umeås kulturliv betydelsefull person som sade sig förgäves ha letat efter min kommentar på Facebook om Norrlandsoperans föreställning av Elektra. Jag lovade leta själv och lägger den nu post festum här; bloggen fanns inte när jag gjorde reflexionen. Minuterna före föreställningen 14 augusti pillade jag på min iPhone och uttryckte förväntningar. Några timmar senare kände jag mig en smula som Motvalls käring genom att inte gilla att falla i farstun för det spektakulära.

—————–

“Om en kvart börjar det, den superhäftiga jättekromosomkonstnärliga extremuttrycksfulla Elektra på regementets kaserngård. Richard Strauss’ E alltså. Spännande! Kommer det att bli konst, cirkus, spektakel eller alltihop? Jag tror på bra opera!
—

Nu, ett halvt dygn efteråt börjar det bli svårare.

Föreställningen efterlämnar positiva känslor hos mig. Jag tyckte det var kul att ta del av den, om man kan säga så om ett tekniskt fullständigt kontrollerat men vansinnigt Id-utbrott på scen. Det var en rolig happening, inget snack om den saken. Men sen blir det svårt. Jag drömde i natt att jag skulle skriva en recension, och jag sa till mig själv i drömmen att det finns två sorters texter: texter som tar saker på allvar och med ord försöker att komma under ytan på det som synes ske, och som därför argumenterar och resonerar; och så texter som struntar i att försöka göra det omöjliga och i stället bara åker med i den spontana, oreflekterade maggropskänslans flöde. Jag kunde inte bestämma mig för vilken sorts text som vore den lämpliga för en recension av gårdagens Elektra, och så vaknade jag…

Sara Meidell, för vilken jag hyser den största respekt, menar i sin första kommentar i VK att vi nog aldrig mer kommer att få uppleva någonting av den här “digniteten” i Umeå igen. Jag tror att hon med det menar att det dröjer innan något till det yttre lika spektakulärt kommer på scenen igen. Redan Strauss musik är i sig mycket av ihållande buller och bång, om än skickligt och inlevelsefullt skapat och spelat. Det förryckta psykologiska dramat går långt över vardagsanständighetens gränser. Redan detta är spektakulärt. Och så tillkommer i Umeås fall lyftkranarna, jättedockorna, eldarna och pyrotekniken, de många kubikmeterna av blodfärgat vatten, spelplatsens totala dimensioner… I en rent teknisk mening är detta förstås stort — många decibel, många meter upp och åt sidan, många minuter på scen utan avbrott för Elektra själv — och hade man inte läst förhandsreklamen skulle man säkert också ha uppfattat kombinationen som förbluffande.

Jag tror att ordet “dignitet” numera ibland används i betydelsen “storleksordning” helt enkelt. Den ansluter till den gamla matematiska facktermen ”dignitet” i betydelsen potens.I den meningen har förstås Sara M rätt. Det kommer inte att vara ofta som man har råd med så många lyftkranar på premiärerna, eller som sångarna kommer att sjunga lika högt — över scengolvet.

En i estetiska sammanhang nog mer ursprunglig betydelse av ”dignitet” har dock med ett annat annat slags värden att göra. Idealister har rentav hävdat att det senare är viktigare än det förra. Man behöver nog inte vara extremt idealistiskt lagd för att i varje fall tycka, även i vår tid, att den konstnärliga konstens värden ligger på ett delvis annat plan än ingenjörskonstens.

Ibland när jag frestas att tänka i denna idealistiska riktning blir jag dock lite ängslig för att jag avslöjar mig inför mig själv som mer konservativ än jag vill vara. Jag hade nämligen i skolan en historielärare som var extremt konservativ och som inte framstår för mig som något föredöme i det avseendet. (Det var förstås inte den liberale Fischer, som jag fick senare och tyckte mycket om.) Denne lärare undervisade oss strikt efter Spenglers ”Der Untergang des Abendlandes” och dess historicistiska idéer om kulturernas lagbundna födelse, uppgång. mognad och undergång. Vi lever i den Faustiska högkulturens degenerationsfas, präntade han in i oss 15-16-åringar. Degenerationen visar sig bland annat i att kultur och vetenskap förflackas genom att teknik ges försteg framför högre, andliga värden…

Jag ryser vid tanken att jag i själva verket skulle vara som denne lärare. Och ändå: digniteten hos det framtida kulturlivets uttryck i Umeå kan inte vara en fråga om decibel, meter och kubikmeter. Och det måste även fortsättningsvis vara viktigt att hålla fast tanken att en miniatyrteckning kan ha minst lika stort konstnärligt värde som en muralmålning, en fåradig dikt ett lika stort som en reklamskylt på stan, ett liten arkitektoniskt välgjord villa ett lika stort estetiskt värde som ett kraftigt dimensionerat hotell, även om det senare är ett kulturdito. Att tillvarons röst ibland kan höras tydligast i tystnaden.

Men kul var det, inget snack om den saken!